Den tankefigur som Kubanska sjukan aktualiserade var en personcen-trerad form av lokaliserad kausalitet. Teckningens symboliska fokus låg på stormaktsledarnas makt och ansvar vilket kontrasterade skarpt mot världens utsatta maktlöshet. Individerna Kennedy och Chrusjtjov stod i direkt fokus, men det är också möjligt att se dem som symboler för det kalla krigets konfliktfyllda världsordning.
Den här typen av uttryck för tankefiguren lokaliserad kausalitet var den mest framträdande ansvarsföreställningen i svensk massme-dia under Kubakrisen. Så hoppades Sydsvenska Dagbladet att de som
hade makten ”över krig och fred behåller huvudet kallt och inser sitt ansvar”,490 och Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning önskade att ”klokheter skall leda de män, som har att fatta beslut om världens öde i denna svåra stund.” 491 Om de egna handlingsmöjligheterna talades det tyst, eller möjligen i resignerade ordalag som: ”Vi kan ingenting göra, vi får sätta vårt hopp till FN.” 492 Endast enstaka röster manade till att ”uppväcka allmän opinion mot allt vad krig heter för att där- igenom kunna påverka de makthavande.” 493
Personcentreringen var som allra mest iögonfallande i tidningarnas bildmaterial och då i såväl kommenterande teckningar som i
fier. I Expressen publicerade man ett sådant över ett uppslag fredagen den 26 oktober (se bild 10). I den förklarande bildtexten beskrevs Ken-nedys ensamhet och hans långtifrån avundsvärda maktposition:
Till sist, när alla sammanträden har slutförts, när alla råd har lämnats, alla yrkanden och vädjanden har avgivits, återstår en sak att göra för en ensam man, lutad över en karta. Det återstår att fatta ett beslut. Hans makt är i det ögonblicket fruktansvärd. På hans ord beror människors och nationers liv. Hans utslag avgör i dag 6,5 miljoner kubaners framtid. Det avgör vår framtid. På hans beslut väntar en värld med oro och fruk-tan. Han är ensam om sitt val. I en annan del av världen står en annan man, lika mäktig och kanske lika ensam, när beslutet skall fattas. Emel-lan sig delar de ett ansvar utan motstycke i historien.494
Passagen utmärks av den narrativa struktur som Robert A. Jacobs be-nämner den alkemiska berättelsen om atombomben. För den nuva-rande situationen fanns det inga historiska jämförelsepunkter – den
Bild 10: Kennedy lutad över skrivbord i Vita huset, Expressen 26/10. Även Kvällsposten 25/10.
utgjorde något radikalt nytt.495 På den framåtlutade Kennedys raka axelparti vilade ett unikt ansvar inför människor, nationer, världen och framtiden. Tillsammans med Chrusjtjov framställdes han som ytterst ansvarig för vad som skulle hända och han hade ingen att gömma sig bakom. Världen väntade passivt och maktlöst på de två ledarnas beslut. För toppolitikerna stod valet mellan att inta en förövar- eller en hjälte- roll. För det hotade kollektivet mänskligheten fanns inga sådana val-möjligheter, endast fromma förhoppningar om att inte behöva inta en oskyldig offerposition likt de tillfälligt överlevande i På stranden eller De
sista. Några moralisk-kausala resonemang förekom inte. En intressant
aspekt av fotografiet utgjordes av kontrasterna mellan ljus och mörker. I maktens rum där beslutet skulle fattas var det mörkt, men utanför de neddragna vita gardinerna sken ljuset in. Förhållandet gestaltade hur den potentiellt skyldige åtskiljdes från det ljusa som hotades.
En annan visuell gestaltning av tankefiguren lokaliserad kausalitet publicerades i Stockholmstidningen den 28/10 (se bild 11). I bilden lik-nades det kalla krigets politiska konfliktsituation vid ett parti schack
mellan stormaktsledarna. Pjäserna i det röriga spelet föreställde kärnva-penspetsar och de potentiellt ödesdigra konsekvenserna illustrerades ge-nom att kampen tyngde ner jordklotet. Den visuella schackmetaforen var vanlig under kalla kriget och användes också i andra tidningar under krisveckan.496 Det förekom även liknande hänvisningar till konflikten som ett spel eller ett pokerparti.497 Spelmetaforerna kan möjligen tolkas som ytterligare ett sätt att tona ned allvaret i det hotande krigsscenariot. Uttryck för tankefiguren lokaliserad kausalitet var också fram-trädande efter krisens upplösning, inte minst i de noter fyllda med hedersbetygelser av den andres fredsvilja som skickades mellan stor-maktsledarna. En skribent i Arbetet kommenterade detta syrligt ge-nom att skriva: ”Knappt var världsfreden räddad, förrän världsgrälet var i full gång igen – nu om vem som räddat freden. Var det Kennedy eller Chrusjtjov?” 498 I Dagens Nyheter publicerades en illustrerad dikt på temat krisens lyckliga avveckling (se bild 12).
Bilden visade en fredlig idyll där Chrusjtjov och Kennedy med en vänlig hälsning gick åt var sitt håll med sina respektive kärnvapenspet-sar. Scenen ramades in av två trädstammar i vars lövverk två turturdu-vor satt. I bakgrunden syntes fler träd och buskar vars form påminde om svampmoln. Sammantaget skapades en kontrastverkan mellan na-turromantik och högspänd konfliktsituation. Det faktum att Chrusj-tjov gick med sina stridsspetsar åt väst medan Kennedy rörde sig mot öst kan tolkas som att idyllen var tillfällig och att hotbilden skulle åter-komma. Noterbart är också att stormaktsledarna endast hade ögon för varandra och vände ryggen mot den hotade idyllen. I detta kan en kritik tolkas in i det lättvindiga högriskspelet som Kubakrisen hade inneburit, vilket ytterligare styrks av den tillhörande diktens explicita underifrånperspektiv. I ”Den vanliga människans sång på den ljusa dagen” uttryckte diktarjaget sin glädje över att världens styrelsemän oväntat nog hade agerat förnuftigt och inte fört mänskligheten mot avgrunden. Den avslutades med strofen: ”Fast vår lott av det fåtals förstånd tyckts bero/ vilka ställer i världen och styr,/ är man dock icke dagligen tvungen att tro/ att allt går åt helsefyr.” 499 Den
allvar-liga hotbilden och den beska maktkritiken kombinerades här med en viss hoppfullhet. Sammantaget visar det ambivalenta innehållet i såväl dikten som diktillustrationen hur tryggheten och oron ständigt var närvarande i varandra.500