Enligt böndagsplakaten straffade Gud riket för de försyndelser som alla dess invånare hade gjort sig skyldiga till. I linje med den lutherska ortodoxins syndalära och människosyn gjordes här ingen principiell åtskillnad mellan människor. Alla bar på arvsynden vilket medförde att de ofrånkomligen syndade, vilket i sin tur gjorde dem alla ansva-riga för de olyckor som drabbade dem. Detta förhållande förmedlades kontinuerligt i allmänna ordalag och i vissa plakat gjordes det även in-gående utläggningar där det betonades att ”hwarken Ung eller Gam-mal/ högh eller lågh/ kan säija sigh frij eller oskyldig”.172 Tankefiguren moralisk kausalitet kom här till uttryck på ett närmast idealtypiskt sätt genom att positionerna skyldiga/ansvariga och hotade/drabbade rakt av sammanföll med varandra.
Det syndamedvetande som prästerna förkunnade förväntades in-ternaliseras av åhörarna. I 1607 års plakat uppmanades alla att ”gifwa oss skyldige för Gudh/ at wij äre syndare” 173 och i 1626 års plakat stod det att var och en skulle betrakta i ”hwadh motto huar Gudh förtörnat hafuer”.174 Liknande formuleringar återfanns också i den danska böndagsförordningen från samma år där alla uppmanades att med sann gudlig ruelse och bedrövelse betänka och bekänna sitt syn-diga liv och leverne.175 Självrannsakan och bekännelse var som synes, såväl på en kollektiv som på en individuell nivå, av yttersta vikt vid böndagsfirandet. Helgdagarna fungerade som en form av institutiona-liserade kollektiva bikt- och botgöringshögtider vilka hade sina tydliga paralleller i det ordinarie gudstjänstlivets syndabekännelser och natt-vardsförberedande skriftermål.176 I den danska böndagsförordningen uppmanades även rikets invånare att bikta sig enskilt i samband med böndagsfirandet.177
Att böndagarna skulle firas av alla betonades med eftertryck i plaka-ten. En karakteristisk formulering av detta finns i 1612 års plakat där ”alle trogne Undersåter/ både en och annan/ så wäl Högre som Lägre/ Fattige och Rijke/ Qwinnor och Män/ yngre och äldre” strängeligen
uppmanades att följa de kungliga direktiven och betänka att ”sådant länder edher sielfwa til wälfärd och bästa/ både i Andeligh och Le-kamligh måtto.” 178 Dylika uppmaningar var emellertid inte det enda medel som överheten använde sig av för att reglera böndagsfirandet. Såväl prästerskapet som lokala befattningsmän hade i uppdrag att se till att alla de som ”vhtan Laga Förfall” inte deltog bestraffades och upptecknades. I samband med detta framträdde också en människo-syn som skiljde sig från ortodoxins allomfattande människo-syndalära. I anvis-ningarna till de lokala befattningsmännen stod det nämligen:
Och effter man wäl weet/ at månge ogudachtige och geensträfwige Menniskior finnes/ som sådana Påbud intet achta wele/ vthan aff ijdel Mootwillie thetta försumme/ the ther än platt slå sigh til Dryckenskap/ Löösachtigheet/ Slagsmål och annat meere/ som Gudh Alzmechtigh kan blifwa förtörnat vhtöfwer179
Dessa ogudaktiga och gensträviga människor skulle de lokala befatt-ningsmännen motarbeta genom att ”låta tilslå alle Wijn och Öölkäl-lare/ såsom och Brännewijns och Öölbodher/ at the på förbemälte Tree Daghar ingenting vthtappe och hafwa saalt.” Dryckenskapen framstod här som en särskilt allvarlig synd eftersom den likt högmo-det ansågs leda till andra synder. Även all köpenskap förbjöds under dessa dagar och de som förbröt sig mot direktiven bestraffades med böter eller ”medh tillbörligit straff i Torn och Hächtelse”. Dessa före-skrifter upprepades i de efterföljande årens böndagsplakat, vilket både visar att överheten tog böndagsfirandet på största allvar och att den vid den här tiden hade betydande maktresurser till sitt förfogande för att få sin vilja igenom.180
Utifrån föreskrifter som dessa framstår det som att arvsyndslärans inflytande över den tidigmoderna religiösa kulturen i praktiken hade sina begränsningar. Vissa människor framstod helt enkelt som större syndare än andra och därmed aktualiserades tankefiguren lokaliserad kausalitet. Detta förhållande har Göran Malmstedt beskrivit som att de kollektiva straffen både drabbade skyldiga och oskyldiga. ”Sålunda
kunde syndarna i ett land enligt detta synsätt dra med sig oskyldiga i sitt fall.” 181 Resonemanget har fog för sig, i synnerhet om vi utifrån andra typer av källmaterial rör oss på en vardaglig praxisnivå, 182 men som jag ser det är ordvalet ändå missvisande eftersom den lutherska ortodoxin inte kände till några oskyldiga människor – enbart syndare. Doktrinen var som vi har sett i det föregående ingen obetydlig teolo-gisk spetsfundighet utan en lärosats som kontinuerligt förmedlades till åhörarna. Det kunde förvisso göras skillnad mellan syndare och gröv-re syndagröv-re, men som jag ser det rörde det sig här om gradskillnader och inte om artskillnader. Det medförde att ingen människa kunde betrakta sig själv som oskyldig. Guds kollektiva straff var alltid, för att använda böndagsplakatens standardformulering, ”wälförtient”.183 Denna tendens till att inte differentiera och lokalisera ansvar är i ett diakront perspektiv utmärkande för hur tankefiguren moralisk kausa-litet aktualiserades under förmodern tid.
Analysen kan dock föras längre genom en i sammanhanget intres-sant passage från en dansk böndagsförordning från 1631. I denna om-bads kungliga ämbetsmän att se till att alla deltog i böndagsfirandet. ”De modvillige, som andre till forargelse och sig self til fordervelse herimod forsømmelig och gudsforachtelige sig lade befinde” skulle de lokala befattningsmännen bestraffa ”med tilbørlige alvorlighed andre til exempel”.184 Detta citat visar att de grova syndarna i första hand ansågs förstöra för sig själva. De förargade visserligen allmänheten, vil-ket i sig var allvarligt, men det fördärv som deras ogudaktighet ansågs leda till gällde endast dem själva.
Bilden blir emellertid mer komplex om vi vänder oss till Jonas Lilie-quists avhandling om tidelagsbrottet i 1600- och 1700-talets Sverige. Han citerar där två kungliga skrivelser i vilka det framhävdes att de som gjort sig skyldiga till tidelag måste bestraffas för att inte Guds vrede skulle komma över riket.185 En uppenbar tolkningsmöjlighet till dessa skrivelser, som har framförts av Göran Malmstedt, är att de visar på hur vissa människors synder ansågs kunna bli orsaken till hela folkets fördärv.186 I en sådan tolkning aktualiseras tankefiguren
loka-liserad kausalitet och den brukar styrkas av att den anses kunna för-klara det utbredda angivningssystemet i det tidigmoderna samhället, exempelvis i samband med trolldomsprocesser och sexualbrottsmål. Det finns emellertid ytterligare en tolkningsmöjlighet som går ut på att den överhet som inte bestraffade det som den visste var fel, eller det vittne som inte angav för rätten vad denne hade sett, själv därigenom gjorde sig skyldig till en allvarlig synd. Om denna tolkningsmöjlighet skriver Liliequist följande:
Rädslan för att drabbas av Guds vrede var ett starkt motiv för vittnen att ange den skyldige. Förtigen synd var delad synd och Guds hämnd drab-bade inte bara kollektivt med hungersnöd och krigsolycka utan också per-sonligt och direkt. Det är denna rädsla för den personliga gudshämnden som framträder tydligast i rannsakningarna.187
Utifrån en judiciell praxisnivå framträder alltså inte rädslan för den kollektiva gudomliga bestraffningen som ett framträdande vittnes-motiv utan istället visar sig en rädsla för individuell gudomlig be-straffning. En personlig form av moralisk kausalitet. Mot bakgrund av detta får det utbredda angivningssystemet en något annorlunda, men lika trovärdig, förklaring. Jag anser dock att tolkningsmöjligheterna inte bör ställas mot varandra utan ses som ömsesidigt kompletterande. Den lutherska ortodoxins syndalära framstår då återigen som påfal-lande anpassningsbar till olika situationer och behov. Gränserna mel-lan synd som egenskap och synd som handling respektive individuell och kollektiv skuld var därmed i praktiken flytande. Att både uttryck för moralisk och lokaliserad kausalitet förekom i det förmoderna sam-hället kan fastslås, men hur de respektive uttrycken förhöll sig till varandra kräver vidare studier med ett bredare analytiskt fokus än den föreliggande.