Det sena 1800-talet och det tidiga 1900-talet kännetecknades på ett kulturellt plan av ett utbrett utvecklings- och framstegstänkande. Detta innebar i många sammanhang högt uppskruvade förväntningar på vad framtiden skulle föra med sig och skiljde moderna föreställ-ningsvärldar från förmoderna. Föreställningarna utgick från en opti-mistisk syn på människans natur och tillskrev henne stora möjlighe-ter att utvecklas till det bättre.310 Idéhistorikern Anders Ekström har framhållit att utvecklings- och framstegstänkandet under perioden i
allt större utsträckning kom att delas av grupper som det i övrigt rådde skarpa meningsmotsättningar mellan. Tankegångarna utgjorde, med Ekströms ord, ett slags ”grundton i kulturen”.311
Förhållandet gällde emellertid inte med självklarhet på alla om-råden. Idéhistorikern Sven-Eric Liedman har delat in upplysnings- eller modernitetsprojektet i två delar – det hårda och det mjuka. Till det hårda räknar han mätbara fenomen som teknisk och ekonomisk utveckling medan det mjuka innefattar svårmätbara kategorier som mänsklig och moralisk progression. Enligt Liedman är det karakte-ristiskt för bedömningen av det moderna projektet att det råder enig-het om att den hårda utvecklingen har gått framåt, men oenigenig-het om huruvida det samtidigt har skett en mjuk, mänsklig utveckling. Frågor av typen ”har människans kunskap om och kontroll över om-givningen ökat?” är enkla att besvara jakande medan frågor av typen ”har människan blivit bättre/godare/mer ansvarsfull?” inte kan ges några entydiga svar.312
Tematiken har även undersökts av Bernt Skovdahl vars huvudtes är att det råder en distinkt skillnad mellan 1800-talets och 1900-talets framstegstänkande. Det förra karakteriserar han som ”fullständigt” i det att det förutsatte ett samband mellan materiell och moralisk utveckling. Detta samband har enligt Skovdahl luckrats upp under 1900-talet och det har istället ansetts rimligare att, med Liedmans terminologi, tala om hårda respektive mjuka framsteg. Skovdahl lyf-ter fram erfarenhelyf-terna från första världskriget som centrala för detta kulturella brott och pekar på att erfarenheterna av modern krigföring medförde kraftiga förskjutningar i den västerländska människosynen. Kulsprutan, stridsvagnen och senapsgasen var förvisso tekniska land-vinningar, men bruket av dem kunde svårligen tolkas som mänskliga framsteg. Föreställningen om att materiella och moraliska framsteg var varandras förutsättningar kom därigenom att undermineras och överges.313
Tankegångarna som Liedman och Skovdahl framfört har en vid in-ternationell klangbotten. Forskare som Paul Fussell, Modris Eksteins
och Henrik Jensen har samtliga hävdat att första världskrigets destruk-tivitet vände upp och ner på den västerländska självbilden.314 Samma tolkning har gjorts av militärhistorikern John Keegan som deklarerat att ”första världskriget förstörde den europeiska kontinentens positiva och optimistiska kultur.” 315 Detta sätt att betrakta kriget i termer av en brutal och meningslös människoslakt benämner Lina Sturfelt, i sin studie av svensk veckopress under krigsåren, ”den tragiska berättelsen om första världskriget”.316
En central beståndsdel i denna krigstolkning är den ljusa bild som målas upp av det föregående århundradet. Det långa 1800-talets sista decennier karakteriseras som genomsyrade av en allmän utvecklings-optimism och en fast kollektiv övertygelse om både pågående och före- stående tekniska och sociala framsteg. Följer vi Anders Ekström är denna karakteristik fullt rimlig – om än något ensidig. Tidsperioden inbegrep också utvecklings- och modernitetskritiska motröster vilka enligt Ekström blev fler i takt med att sekelskiftet 1900 närmade sig. De motstridiga tendenserna kan belysas genom de två konkurrerande begreppen la belle époque och fin-de-siècle som på två helt olika sätt beskriver samma tidsperiod.317
Med min studies långa tidsperspektiv framstår likväl de generella utvecklingslinjernas riktning som förhållandevis entydig. I jämförelse med förmodern tid utgör de moderna utvecklingsoptimistiska idé-erna en skarp kontrast till de tidigare kulturellt dominerande före-ställningarna om människans fallna natur. I det föregående kapitlet såg vi hur detta synsätt från 1700-talet och framåt kom att utmanas av såväl religiösa som världsliga tankeströmningar. Förändringarna på människosynens område fortgick under 1800-talets gång och på-verkades på olika sätt av uppkomsten och spridningen av nya idéer som den historiska bibelkritiken, Marx samhällskritik och Darwins evolutionslära. Den relativa konsensus som under förmodern tid hade rått på människosynens område inom den västerländska kultursfären kom således under 1700- och 1800-talets gång att övergå i oenighet.
ny konsensus kom att etableras. Ett framstegs- och utvecklingsopti-mistiskt förhållningssätt blev då kulturellt dominerande. En följd av detta blev att kriget som fenomen, vilket under förmodern tid hade an-setts vara en ofrånkomlig del av världens gång, kom att betecknas som ett undantagstillstånd vilket det låg i människornas makt att undvika. Förändringsprocessen har behandlats internationellt av Martin Ceadel och Michael Howard318 och har för svenskt vidkommande undersökts av Kim Salomon. Den senare påvisar i en begreppshistorisk studie att det sena 1800-talet och det tidiga 1900-talet i språkligt hänseende utgjorde en brytpunkt. Orden krig och fred började då användas i en rad nya ordsammansättningar som pekade bort från kriget som ett naturligt tillstånd.319 I det här kapitlet kommer jag att undersöka vilka konsekvenser förändringarna fick för hur tankefiguren moralisk kausalitet aktualiserades i samband med krigsutbrottet 1914.