Den förmoderna människosynen som utgick ifrån den kristna arv-syndsläran kom i upplysningens kölvatten att utmanas och kritiseras på bred front i den kristna världen. Till följd av detta förlorade arv-syndsläran under 1800-talets gång sin framskjutna kulturella posi-tion och istället kom ett utvecklingsoptimistiskt förhållningssätt att bli dominerande. Denna omkastning skedde även inom den svenska statskyrkans förkunnelse vilket medförde att det religiösa menings-sammanhang ansvarstriangelns tankefigurer uttrycktes inom under augusti 1914 skiljde sig radikalt från dess förmoderna motsvarighet.
Jag ska inleda undersökningen av förändringens konsekvenser ge-nom att närmare analysera Josef Ericssons Botpredikan. Denna in-leddes med en detaljerad historisk betraktelse över de senaste hundra fredliga åren där ”moder Svea synts arbeta sig fram och upp till allt högre och högre trappsteg inom snart sagt alla grenar av samfunds-livet”.357 Den fortsatte med att lyfta fram hur ”väldiga fabriker ha rest sig mot höjden liksom svampar ur jorden. Tusen och åter tusen hungriga munnar ha där blivit mättade. Storslagna äro de alster, som där frambragts.” 358 Ericsson uppmärksammade också hur de and-liga, eller mjuka, framstegen talade ”sitt mäktiga språk”. De svenska
folkskolorna framhävdes som ”de bästa i världen” och han hyllade de ”stora gestalter” som hade satt ”spår på den andliga odlingens och kulturens fält”. Även det vardagliga folkliga fromhetslivet var enligt Ericsson framstående.359 Det hela ledde honom fram till följande sam-tidsbetraktelse: ”Och nu? Det man icke velat tänka på, det man trott skulle vara en omöjlighet, en galenskap i vår upplysta tid, det har kommit. Krigsflamman härjar över snart sagt hela Europa.” 360 Erics-son uttryckte här en tidig, men ändå närmast arketypisk, version av den tragiska berättelsen om första världskriget. Det som framförallt är värt att notera är att han beskrev kriget som ”en galenskap i vår upp-lysta tid”.361 Därigenom distanserade han sig från den traditionella förståelsen av arvsyndsläran enligt vilken krig och andra olyckor var en naturlig konsekvens av människornas ofullkomlighet. Hos Erics-son fanns det ingen antydan till ett sådant reErics-sonemang – för honom kunde krigsutbrottet endast förklaras genom att människan inte var vid sina sinnens fulla bruk.
Den här typen av tolkningar återfanns mer eller mindre uttalat i ett flertal av böndagspredikningarna. Ett återkommande sätt som detta gjordes på var genom att karakterisera människans beteende som djuriskt. I en predikan hette det att människorna som ”vilddjur sön-derslita hvarandra” 362 och i en annan beklagades det hur ”samtidens förfinade kulturmänniskor i ett enda ögonblick sjunka ned, ej blott till rovdjurets like, utan ännu lägre.” 363 Världskriget framställdes därmed inte som ett mänskligt fenomen utan som ett uttryck för något lägre stående inom människan. Detta visar på den starka kulturella position som den utvecklingsoptimistiska människosynen intog i samtiden och de svårigheter som detta medförde för dem som försökte uttolka det katastrofala krigsutbrottet utan att överge sin grundläggande positiva människosyn.364
De mest profilerade exemplen på denna tendens återfanns, föga förvånande, i de två liberalteologiska predikningarna. Intressant nog uttrycktes det i bägge fallen i samband med att man vände sig till Gud i bön. Natanael Beskow bad å församlingens vägnar ”att vi måtte
bli oss själva” 365 och David Myhrman var än mer konkret när han sade: ”Vi vilja bedja, att mänskligheten äntligen måtte bliva mänsk-lig, att kristenheten äntligen måtte bliva kristen.” 366 Dessa passager framstår i ett längre historiskt perspektiv som mycket anmärknings-värda. Här uttrycks nämligen en ljus och hoppfull människosyn som bjärt kontrasterar mot arvsyndsläran. Om människan skulle vara sig själv skulle kriget vara otänkbart. Både Beskow och Myhrman gav således uttryck för tankefiguren moralisk kausalitet men gjorde det på ett sätt som skiljde sig radikalt från förmoderna syndastraffs- föreställningar.
Väl att märka sammanföll emellertid inte den förändrade männis-kosynen med ett övergivande av ett allmänt syndatänkande. Beskow var en av de predikanter som uttryckligast underströk behovet av ett förändrat leverne, en sann bättring. Han efterlyste att ”vi börja leva efter den religion, som vi så länge bekänt.” 367 och Myhrmans predi-kan kretsade rakt igenom kring förekomsten av synd och behovet av bot på olika nivåer: mänsklighetens, folkets och den enskildes.368 Men uppmaningarna riktades alltså till den syndande människan och inte till den ohjälpligt syndiga. Guds ingripanden i världens gång som en följd av människornas förändrade leverne var inte heller det en del av de religiösa tankebanorna.
Förändringarna sammanföll också med en uppvärdering av det kristna kärleksbudskapet. Det var här många av predikanterna vid världskrigets utbrott såg religionens kärna. Hans Nilsson gjorde ex-empelvis följande utläggning:
Hade människorna slutit sig kring Kristus såsom sin konung, hade hans kärlekslära blifvit anammad af alla hjärtan, som fått höra den, och hade de sedan omsatt den i lefvande lifvet gentemot sina medmänniskor, så hade de odödliga andarnas fröjdesång i dag förvisso varit en påtaglig sanning, ja, den skulle, hög och klar, för länge sedan nertystat kanoner-nas hemska toner och svärdens hvinande rassel. Men ack, vi hafva icke så velat!369
Det utmärkande för passagen var att den lyfte fram att mänskligheten hade haft ett val. Det alternativ som hade valts bort var ett liv i Jesus efterföljd vilket skulle ha lett till ett himmelrike på jorden där kriget hade varit en otänkbarhet. För Hans Nilsson fanns det således ingen-ting i människans natur som hindrade henne från att med religionens hjälp leva ett moraliskt högtstående liv. Om människor hade velat annorlunda hade det kunnat vara annorlunda. Den människosyn som detta resonemang vilade på var i strikt mening inte utvecklingsopti-mistisk utan kan snarare karakteriseras som neutral. Människan hade möjlighet att handla både gott och ont. Hon kunde synda, men be-hövde inte göra det. Valmöjlighet återfanns också, om än uttryckt i ett helt annat tonläge, i Henrik Ringius predikan och dess uppdelning av människor i två grupper. Sammantaget medförde detta att tankefi-guren moralisk kausalitet under augusti 1914 aktualiserades inom ett religiöst meningssammanhang där varken Guds direkta ingripande i världen eller mänsklighetens fallna tillstånd var en självklar del av den kulturella logiken.