Misstag och olyckor

En central aspekt av det kalla krigets nukleära undergångsvision var att det hotande kärnvapenkriget ansågs kunna utlösas av ett misstag eller av en olyckshändelse. Därigenom kom uttryck för tankefiguren slumpmässig kausalitet att få en framträdande kulturell position. I en

Bild 12. Den vanliga människans sång på den ljusa dagen,

ledare dagen efter Kennedys TV-tal konstaterade Sydsvenska

Dagbla-det att den storpolitiska utvecklingen nått fram till den ”ödesdigra

punkt där risken för en katastrof till följd av en felbedömning i öst el-ler väst om motsidans avsikter och beslutsamhet sannolikt är större än någonsin efter krigsslutet 1945.” ⁵⁰¹ En snarlik kommentar formule-rade också den svenska regeringen några dagar senare när den i ett of-ficiellt uttalande underströk att den inte trodde att någon av stormak-terna önskade ett krig, men att det rådande spänningsläget medförde en risk för att ”incidenter och misstag” skulle kunna få ”ödesdigra konsekvenser för hela världen.” ⁵⁰²

Föreställningen att något oförutsett skulle kunna hända användes också i stormaktsledarnas retoriska meningsutbyten med varandra, i synnerhet efter det att den akuta krissituationen hade avvärjts. När ex-empelvis Chrusjtjov den 28 oktober meddelade att de sovjetiska trup-perna skulle dra sig tillbaka passade han även på att rikta skarp kritik mot amerikanska flygningar över sovjetiskt territorium. Han betonade att planen kunde ha varit kärnvapenbestyckade och att sådant ”i den-na upprörda tid” kunde ”få hemska följder”.⁵⁰³ Kennedy svarade på Chrusjtjovs uttalande med att lyfta fram att utvecklingen hade ”nått nära den punkt där händelserna inte kunnat kontrolleras.” ⁵⁰⁴ Denna möjlighet hade tidigare under veckan framhävts av Chrusjtjov i ett personligt brev till Kennedy där han varnade för att ”den synnerliga akuta situationen” snabbt skulle kunna visa sig ”bli okontrollerbar”.⁵⁰⁵ Talet om situationen som exceptionellt svårmanövrerad tonade i viss mån ned fokuset på stormaktsledarnas personliga ansvar.

Till riskkalkylen för en kärnvapenbestyckad värld hörde också en rädsla för vad som skulle hända om massförstörelsevapnen hamna-de i otillförlitliga hänhamna-der. Dagens Nyheter menahamna-de att risken för att Sovjet skulle förlora kontrollen över Castro gjorde krigshotet ännu allvarligare⁵⁰⁶ medan Stockholms-Tidningen försökte tona ned faran genom att upplysa om att ”ryssarna vidtagit den försiktighetsåtgär-den att bannlysa alla hetlevrade och impulsiva kubaner från baserna och bemannat dem med uteslutande rysk personal.” ⁵⁰⁷ Temat gick

igen i en annan artikel i Dagens Nyheter där möjligheterna att få till stånd ett provstoppsavtal diskuterades. Den allvarligaste farhågan där var vad som skulle hända om fler stater skulle kunna börja produ-cera kärnvapen utan att först provspränga dem. ”Hur då undvika att bli provocerad till ett atomkrig av vettvillingar från vår tids militär-kuppsepidemi?” ⁵⁰⁸ undrade skribenten. Den retoriska frågan belyser hur eventuella kärnvapen utanför stormakternas kontroll vid den här tiden framställdes som de allra farligaste. Det var där den stora skill-naden mellan olika stridsspetsar gick, inte som i 1950-talets svenska veckopress mellan amerikanska och sovjetiska.⁵⁰⁹ Tilliten till terror-balansens fundament, kontroll och förstånd, vacklade vid tanken på en global spridning.

Risken för olyckor aktualiserades också under krisveckan av den amerikanske atomfysikern Ralph Lapp. Han hävdade att en vätebomb förra året av misstag hade fällts över North Carolina vilket så när hade lett till massdöd och ödeläggelse av stora områden. Endast en av sex säkringar hade fungerat och därmed förhindrat katastrofen. Avslöjan-det rapporterades förhållandevis utförligt i Dagens Nyheter samma dag som Kennedy höll sitt TV-tal,⁵¹⁰ men två dagar senare när det lyftes upp av Göteborgs-Posten var det endast i form av en kortfattad notis.⁵¹¹

Den potentiellt fatala betydelsen av ett snedsteg uppmärksamma-des även i fiktiva framställningar. I denna svagt förtäckta form rikta-des det skarpare kritik mot det rådande världsläget. Exempelvis berät-tades det i ett kåseri en fabel om en åsna och en björn, två djur som var etablerade symboler för det demokratiska partiet i USA respek-tive Sovjetunionen. Berättelsen inleddes med att skribenten ironiskt gladde sig åt att han tillhörde ”den snillrika mänskliga rasen” och inte var så dum som den åsna och björn han ofta hade hört berättas om. Åsnan och björnen var notoriska trätobröder vilka tillsammans ägde en fiskebåt som de dagligen använde. Av rädsla för björnen tog åsnan en dag med sig en sten i båten för att med denna vid behov kunna försvara sig. Några dagar senare upptäckte björnen detta och tog själv med sig två stenar nästa dag för att inte hamna i underläge. Med tiden

hamnade allt fler stenar i båten och farkosten blev svårmanövrerad. ”Men vad gör man inte för sin säkerhet, tänkte björnen. Och för sin prestige, tänkte åsnan.” De som såg avfärden oroade sig för de båda fiskarna: ”Hoppas ingen av dem gör en obetänksam rörelse. Då är det ajöss med båda två”,⁵¹² sade man.

I fabelns form framstod kapprustningen som en uppenbart absurd och självdestruktiv handlingskedja vilken hade lett fram till en situa-tion där en liten missräkning kunde få dödliga konsekvenser. Därmed kom både tankefiguren strukturell kausalitet (kapprustningen) och tankefiguren slumpmässig kausalitet (en obetänksam rörelse) till ut-tryck. Den underliggande människokritiken var hård och gick därmed på tvärs med de föreställningar som terrorbalansprincipen byggde på. Den senare lyftes fram som fredens garant på ledarsidor och i radio,⁵¹³ även om uppslutningen bland opinionsbildarna på detta område var långtifrån total.

För eftervärlden har terrorbalansens risker i hög grad kommit att förknippas med hur de skildrades i Stanley Kubricks klassiska film

Dr. Strangelove. I denna svarta komedi ger en galen general order

om att ett kärnvapenbestyckat plan ska anfalla Sovjetunionen. När överträdelsen kommer till presidentens kännedom visar det sig att han inte har möjlighet att komma i kontakt med planet för att avbryta operationen. Det hela kompliceras ytterligare av att sovjetiska veten-skapsmän har konstruerat en domedagsmaskin som automatiskt kom-mer att sättas igång i händelse av ett kärnvapenanfall. Alla försök att skjuta ned det amerikanska planet misslyckas och domedagsmaskinen säkerställer därmed den totala undergången. Till skillnad från i offer-skildringarna På stranden och De sista sätter Kubricks film fokus på förövarna i bred bemärkelse. Det var inte endast de handlingsförlama-de toppolitikerna som anklagahandlingsförlama-des utan även krigshetsanhandlingsförlama-de militärer och dåraktiga vetenskapsmän. Kritik riktades också mot det system som gjorde att vanliga soldater som modigt och plikttroget fullföljde order kunde bli orsaken till världens undergång.

kul-men på en långsiktig utveckling bort från ett säkerhetsorienterat ame-rikanskt kulturellt klimat mot ett mer öppet samhällskritiskt. Hon lyfter fram att Dr. Strangelove satte fingret på det omoraliska, det galna, det dödliga och det absurda i kallakrigsvärlden och betonar att det var användandet av svart humor som möjliggjorde detta.⁵¹⁴ I satirens form kunde till och med filmens slut, där explosioner och svampmoln gestaltade mänsklighetens undergång, få karaktären av ett skruvat skämt. De skrämmande bilderna kommenterades ironiskt med en av de mest kända sångerna från andra världskriget, Vera Lynns hoppfulla ”We’ll meet again”. Det absurda stilgreppet understryker i Henriksens tolkning precis hur långt Kubricks samhällskritik gick.⁵¹⁵ Den mänskliga galenskapen gavs där inga förmildrande omständighe-ter, ingen förståelse, utan möttes endast av ett rått nihilistiskt skratt. Det misstag som i Dr. Strangelove orsakade undergången framstod i sig inte som speciellt anmärkningsvärt, uttrycket för tankefiguren slumpmässig kausalitet var därmed i ett ansvarsperspektiv av under-ordnad karaktär. Det var det vansinniga systemet (strukturell kausa-litet) och de styrelsemän som upprätthöll det (lokaliserad kausakausa-litet) som skrattet och kritiken riktades mot.

Kubricks film kan, i likhet med andra fiktiva verk från samma tid,⁵¹⁶ tolkas som ett starkt uttryck för de farhågor som fanns kring misstag och olyckor rörande kärnvapen. I det massmediala meningsskapandet kring Kubakrisen fanns samma farhågor, men de uttrycktes där i en betydligt mer återhållen form. Detta förhållande gäller i synnerhet för krisens första dagar.