I de tryckta böndagspredikningarna sattes krigsutbrottet genomgå-ende in i ett religiöst meningssammanhang. Att detta vid 1900-talets början inte nödvändigtvis var det självklara sättet att förstå världen på visade predikanterna en klar medvetenhet om. Per Pehrsson skrev exempelvis följande: ”’Hvar ligger skulden?’ fråga vi. Och man skyl-ler på furstar, regeringar och folk. Tidningarnas skiftande visdom har mångahanda politiska orsaker att visa på. Därmed ha vi här in-tet att skaffa.” Det han ämnade tala om var istället ”hvad Gud har att säga oss om orsak och verkan, om kriget och dess nöd.” 334 Den religiösa världsbilden ställdes här i kontrast mot en sekulär vilken, enligt Pehrsson, var otillräcklig för att förklara krigsutbrottet. Hans svar på vad Gud hade att säga om kriget aktualiserade med eftertryck tankefiguren moralisk kausalitet: ”Synd är ett folks fördärf. Kriget är syndastraff. Synden är krigets innersta orsak. Nu går Guds dom över Västerlandets kristenhet, öfver segrare och besegrade.” 335
Varianter på detta resonemang återfanns i samtliga predikningar. Natanael Beskow uttryckte det som att ”vi veta, att ett folks yttre öde, likaväl som en enskild människas, har ett sammanhang med dess inre liv” 336 och J. T. Bring lyfte fram att ”Straffet går i syndens spår. Den illa gör, han illa far. Det gäller folken likaväl som de enskilda.” 337 Den här typen av mer övergripande syndastraffsföreställningar kombinera-des ofta med beskrivningar av vilka synder det var som hade lett fram till den hotande situationen. Ett exempel på detta kan vi hämta från Josef Ericssons predikan där han efter traditionellt mönster förkun-nade att det folk som hade trotsat Guds bud och befallningar och ”hänsynslöst vältrat sig i nöjenas, lidelsernas, dryckenskapens och las-tens dypölar, utplånas från jorden. Dess plats är ej mer. Förödelsens timme har slagit.” 338 Dylika utgjutelser mot dryckenskap och sedes-löshet var ett genomgående tema i predikningarna den 23 augusti, men de utgjorde sällan huvudfokus. Detta låg istället på det man
uppfattade som tilltagande gudlöshet och mänskligt högmod. C. G. Wilson underströk att ”den synd, som är källan och roten till allt det andra” var ”den stora gudsförgätenheten”,339 och Hans Nilsson beto-nade att ”själva kardinalsynden, orsaken till vår grundskada är vårt folks öfvergifvande af Gud och hans ord, dess olydnad mot Herrens bud och rätter.” 340 Den uppluckring av den religiösa enhetskulturen som hade skett under 1800-talets gång satte som synes djupa spår i predikanternas krigstolkningar. Bibliska paralleller och förmoderna syndastraffsföreställningar låg nära till hands när samtiden skulle be-gripliggöras. Tankefiguren moralisk kausalitet aktualiserades därmed på ett högst konkret sätt.
Utifrån ovanstående genomgång kan det förefalla som om krigs-utbrottet 1914 tolkades på i princip samma sätt som digerdöden eller det stora nordiska kriget hade gjort i sina respektive samtider. Män-niskornas synder förorsakade Guds straffdomar och det uppblossande världskriget kunde därmed förklaras efter förmodernt mönster. Emel-lertid fanns det vid den här tiden även röster som ingående problema-tiserade den traditionella orsaksförklaringen. De mest framträdande exemplen på detta i mitt material utgörs av Natanael Beskows och David Myhrmans liberalteologiska predikningar. Noterbart är att var-ken Beskow eller Myhrman var prästvigda utan hade fått ett kyrkligt specialtillstånd att predika på böndagen som så kallade veniater.341
Beskow aktualiserade inledningsvis tankefiguren moralisk kausalitet genom syndastraffsföreställningar, men fortsatte sedan sin predikan med att föra ett kritiskt resonemang kring dem. Han frågade sina åhö-rare om det var rätt att ”tala om skuld och straff i detta sammanhang? De svårigheter, som vi redan nu lida under, och dessa ännu värre, som så lätt kunna bli verklighet – är det rätt att se dem såsom straff för våra synder?” 342 Genom att öppna upp för denna kritiska frågeställning markerades ett avstånd till den förmoderna orsaksförklaringen och det efterföljande svaret visade eftertryckligen att Beskows predikan hörde till en modern religiös föreställningsvärld. ”Icke kan man utan vidare säga, att alla olyckor äro straff för synder” hävdade han. ”Att så tänka
är ingenting annat än vidskepelse. Du som nu är lycklig, menar du verkligen, att du fått gå oskadd, därför att du syndat mindre än din broder, som tryckas av allehanda nöd?” 343 Beskows resonerande predi-kostil ledde honom vidare till en säregen utläggning kring förhållandet mellan straff och olycka. Hans huvudpoäng var att det var sättet på vilket en enskild eller ett folk förhöll sig till en olycka som avgjorde om det drabbande var att betrakta som ett straff eller icke. ”Ett folk, som lever i veklighet och sorglös njutningslystnad, som mistat alla ideal och därför icke har någon inre kraft att bära olyckan, för det folket kommer olyckan som ett straff, även om man icke kan säga, att den framkal-lats genom folkets synder.” 344 I Beskows resonemang framkommer en modern religiös föreställningsvärld där religionens syfte inte var att i direkt mening påverka världens gång utan istället riktade in sig på att förändra människors inställning och livshållning. Tankefiguren moralisk kausalitet var i denna föreställningsvärld inte nödvändigtvis frånvarande, men den kom till uttryck på ett mer indirekt sätt och inbegrep inte idéer om Guds aktiva ingripande i världen.
Den av predikanterna som gick längst i denna riktning var Da-vid Myhrman. Hans predikan hade ett starkt krigsfokus och innehöll en skoningslös kritik av kriget som fenomen. Med udden riktad mot stormakterna hävdade han att ”varje försök till förgyllning med be-rättigade skäl, gör det likväl i och för sig aldrig till något annat än
barbari. Man må göra det till heligt barbari, eller kulturbarbari, om
man vill, men barbari blir det obönhörligt i varje fall.” 345 Myhrmans övergripande orsaksförklaring var i strikt bemärkelse inte direkt kopp-lad till en religiös tolkningsram. Istället hävdade han att ”de verkliga bevekelsegrunderna till detta såväl som till alla krig” var ”makt och vinning, våld och rov”.346 Dock anknöt han till den traditionella tolk-ningsramen i samband med att han riktade kritik mot de splittrande politiska striderna och den hårdnade offentliga samtalstonen som han ansåg utmärkande för det samtida Sverige. Detta ledde honom till att konstatera: ”Kommer ej syndafloden över oss efter allt detta, då gäller ej mer den lagen, att vad människan sår, det skall hon ock skörda.” 347
Citatet visar på Myhrmans friare förhållningssätt till tankefiguren moralisk kausalitets traditionella uttrycksform. Det framgår att syn-dastraffsföreställningar var en del av hans kulturella referensram, men också att de inte för honom var någon upphöjd och självklar sanning. Vad som emellertid var självklart för Myhrman var ett djupt och all-mänt syndamedvetande. Han talade om detta på följande sätt när han riktade sig till den enskilde åhöraren: ”Stick handen i din egen barm. Kanske du drager ut en spetälsk, ty spetälska bor i ditt hjärta. Om du ej har del i världskriget, har du del i vårt folks inbördes broderskrig. Och i varje fall har du din skuld, ty här går ingen fri.” 348 Den kristna syndaläran var som synes central för Myhrman, men hade hos honom, precis som hos Beskow, åtminstone delvis frikopplats från föreställ-ningar om Guds verkande i världen.
Den liberalteologiska krigstolkningen var inte den enda inomkyrk-liga utmaningen som riktades mot traditionella syndastraffsföreställ-ningar. En viktig sådan kom också från väckelseteologiskt håll. Vi ska här närma oss denna religiösa föreställningsvärld genom att analysera Göteborgsprästen Henrik Ringius böndagspredikan Krigsfaran. Den utgör ett exempel på den inomkyrkliga väckelsetradition med rötter i det tidiga 1800-talet som till följd av sin geografiska utbredning bru-kar betecknas som västsvensk fromhet.349
Ringius religiösa orsaksförklaring fick sin särprägel av att den utgick från en dualistisk uppdelning av folket i de två kategorierna ”världs-människor” och ”Guds folk”. Utifrån dessa utgångspunkter förkla-rades den allvarliga situationen på följande sätt: ”Krigsfaran kommer endast därutaf, att de trogna i landet hålla på att bli alldeles för få och att världshopens ogudaktighet, osedlighet och skrymtan börja att bli alltför svåra för att de längre ska kunna tålas.” 350 Syndastraffsföreställ-ningar var som synes framträdande hos Ringius, men det var inte det samlade kollektivets synder som stod i fokus. Istället var det den väx-ande ”världshopens” allt förkastligare leverne som hotade att dra straff och lidande över landet. Det som framkommer är alltså en religiös form av tankefiguren lokaliserad kausalitet.
Predikan fortsatte emellertid med att Ringius lyfte fram att ”alla behöfva bättra sig. Äfven Guds folks synder äro straffvärda” 351 och han underströk att detta var något som ”Guds folk” gärna erkände. Deras syndamedvetande beskrevs därigenom som djupt och riktigt. Här fö-rekommer således en glidning mot tankefiguren moralisk kausalitets traditionella uttrycksform. Den efterföljande passagen är emellertid talande för vilken den övergripande krigstolkningen egentligen var: ”Dock är det icke för deras skull, som allmänna straffdomar komma. Det är för den stora obotfärdiga hopens öfvergifvande af Gud och Hans vägar.” 352 Ringius uttryckte därmed en religiös variant av tanke-figuren lokaliserad kausalitet som vidhöll att det förelåg ett direkt sam-band mellan Guds handlande och människors moraliska vandel. Den skiljde sig dock från förmoderna syndastraffsföreställningar genom att en mindre del av det religiösa kollektivet utpekades som oskyldigt.
Denna form av krigstolkning tog flera av de andra predikanterna uttryckligen avstånd ifrån. Hans Nilsson menade att: ”Här finnes så-ledes stora brister och synder allestädes hos alla. Låtom oss därför icke tvista om hvem som är bäst eller sämst, utan samfälldt bekänna: Herre vi hafva syndat emot dig och förtjäna ingenting annat än straff.” 353 Natanel Beskow var ännu tydligare i sin positionering: ”Allra minst äro vi hjälpta med den fromhet, som i egenrättfärdighet far ut mot andra ’agitatorer och förnekare’ och jämrar sig att Guds dom nu kom-mer över oss för deras skull.” 354 Föreställningen att det nationella och det religiösa kollektivet sammanföll var således framträdande, men inte allenarådande, i den statskyrkliga förkunnelsen.
En annan viktig aspekt av Ringius predikan var att hans fokus inte i första hand låg på själva krigshotet. För honom var det frälsnings-historiska perspektivet överordnat det dagspolitiska och han förkun-nade: ”Här kunna bli straff nog, om här än icke bli krig. Ty det gifves andliga och eviga straff, som äro värre än själfva kriget. Gud skall omsider störta i helvetet alla oomvända och obotfärdiga syndare.” 355 Övergången från det timliga till det eviga skiljde ut Ringius predikan från de övriga åtta och hans tonfall var i sammanhanget påfallande
svavelosande: ”Eller – är det icke sant som jag säger? Hvem vågar på-stå, att jag ljuger? Kriget och helvetet, se där hvad som hotar! Kanske kriget, säkert helvetet, om Gud tillräknar synderna; och det gör Han, när syndamåttet är fullt.” 356
Det teologiska avståndet mellan ytterligheterna Ringius och Myh-rman var som synes avsevärt och deras sätt att tolka kriget skiljde sig följaktligen kraftigt åt. För den ene var det ”världshopens synder” som var den yttersta orsaken och för den andre var det överhetens makt- och vinningslystnad. I båda fallen var det dock tankefiguren lokaliserad kausalitet och inte moralisk kausalitet som aktualiserades.