Den tidigare forskningen som utgått från böndagsplakat har upp-märksammat att syndastraffsföreställningar vid 1700-talets mitt bör-jade minska i frekvens och betydelse. Under seklets gång kom det nya synsättet gradvis att få ett allt större genomslag i plakaten, men Göran Malmstedt understryker att det inte skedde någon total övergång.270 De traditionella uttrycken för tankefiguren moralisk kausalitet var så-ledes vid 1800-talets början fortfarande en möjlighet, om än inte en självklarhet.
Ett av de vanligaste begreppen i det tidiga 1800-talets böndags-plakat var försynen. Begreppet syftade på Guds plan med och ingri-pande i världens gång, men det inbegrep inte nödvändigtvis en stark koppling till mänskligt handlande eller människans natur. Istället var försynsläran i första hand tätt sammanflätad med föreställningar om Guds allmakt och godhet. Tankegången hade under förmodern tid varit sammanflätad med förbundsläran och traditionella syndastraffs- föreställningar, men hade vid 1800-talets början till viss del frikopp-lats från dessa. Spänningsförhållandet mellan moralisk och fatalistisk kausalitet var således under övergången till modern tid på väg att för-ändras.
Karakteristiskt för böndagsplakaten var att betona Guds välgär-ningar under det gångna året och att uppmana befolkningen till tack-samhet över de samma. Så uppmanades exempelvis åhörarna att tänka ”tillbaka på det förflutna årets dagar och ihogkommen med tacksam wördnad den Alsmägtiges Råd, hwars skyddande Hand så synbart warit utsträckt öfwer Oss och Eder”.271 Den här typen av passager var ibland, som här, uttryckta i allmänna ordalag och andra gånger med
större konkretion. Ett exempel på det senare återfinns i det utförliga 1810 års plakat där det förkunnades att:
Just då et förödande krig hade nästan uttömt wåra förråd och wåra strids-krafter; då fienden hotade oss på alla sidor; då wår mägtigaste Granne, genom en owanlig winters stränghet, fann tillfälle at framtränga öfwer hafwet, och med sina härar nalkas hiertat af Riket, just då sjelfwa Wår Hufwudstad war i den ögonskenligaste fara, under en olycklig urakt-låtenhet af alla til des och landets räddning werksamma mått; just då räckte den Alsmägtige sin hand til Wår hielp.272
Passagen visar att Gud föreställdes ingripa i världen som en hjälpare, men åskådliggör också att det nyss avslutade kriget mot Ryssland inte tolkades i termer av ett syndastraff. Därmed var det inte fråga om någon moralisk kausalitet utan snarare om fatalistisk. Förhållandet ligger i linje med Joachim Östlunds forskning, som visar att förbunds-tanken började uppluckras under 1700-talets gång i samband med krig samtidigt som den fortsatte att aktualiseras vid farsoter och miss-växt.273 Förändringen märks även i den Wallinska psalmboken som innehöll specifika botpsalmer och böner för farsoter och missväxt – men inte för krig. Psalmbokens tre krigspsalmer handlade istället om att Gud skulle hjälpa den egna armén till seger.274
Det tidiga 1800-talets religiösa föreställningsvärld kompliceras emellertid ytterligare av 1813 års böndagsplakat. Där återfanns en traditionell sentens som ”synd är ett Folks fördärf”, men också en mer tidstypisk betraktelse över ”den Alswäldiga Försyn, som wakat öfwer wårt borgerliga lugn och aflägsnat krigets rysligheter ifrån wåra gränser.” Hur det hela föreställdes hänga samman framgick i en upp-manande passage längre fram:
Glömmen icke, älskade Undersåtare, at det är Försynens wård, mera än mennisko händer, som tilbakahållit krigets outsägliga olyckor ifrån wåra bygder. Men glömmen ej heller, at det är Gudsfruktan, lydnad för Öfwerheten och Lagar, samt gemensamt bemödande för allmänt wäl, som öfwer Eder skola nedkalla den Högstes fortfarande wälsignelser.275
Citatet visar på att försyns- och förbundstänkandet inte heller under tidigt 1800-tal stod i ett motsatsförhållande till varandra. Det gångna årets välgång kunde vara Guds förtjänst samtidigt som det kommande årets gudomliga välsignelser låg i människornas händer att nedkalla. Försynstänkandet aktualiserade tacksamhet och tillförsikt medan för-bundsläran manade till handling och religiös uppbyggelse. Detta visar återigen på att gränserna mellan moralisk och fatalistisk kausalitet i många sammanhang var oklara. De kunde vara sammanflätade inom ett och samma religiösa meningssammanhang även om detta innebar logiska inkonsekvenser och flytande gränsdragningar. Likväl är det i jämförelse med förmodern tid anmärkningsvärt att passagen inte ens i förbigående hänvisade till människornas synder. Det gör att tonen som de religiösa tankegångarna uttrycktes i här blir mer entydigt ljus. Fö-reställningar om att människors goda handlingar skulle leda till Guds vänliga ingripande var mer framträdande än hoten om att människors syndfulla handlingar skulle leda till Guds straff. Tendensen har tidigare uppmärksammats av Joachim Östlund och den kan skönjas i samtliga böndagsplakat under perioden.276 Förändringen medförde att uttryck-en för tankefiguruttryck-en moralisk kausalitet inom duttryck-enna guttryck-enre minskade i både frekvens och betydelse.
Ett annat sätt som Guds godhet markerades på var genom att Sveri-ges nuvarande situation jämfördes med andra länders och andra tiders. I 1801 års böndagsplakat stod det att: ”Lyckligare än Wåra Fäder, lyck-ligare än flere samtida Folkslag, få Wi under Fridens och Sundhetens wälsignelser sluta et århundrade, som började under Krigets och Pestens härjningar”,277 och i 1813 års plakat berättades det att: ”Härjade af krig och plundring hafwa de fleste Stater i wår Werldsdel genomgått gruf-liga öden. Wi hafwe på afstånd betragtat händelsernas lopp och njutit fred och frihet.” 278 Den här typen av betraktelser utmynnade regelmäs-sigt i uppmaningar till tacksamhet för den särskilda välvilja som Gud hade visat det svenska riket och folket. Inte heller i detta tillbakablick-ande sammanhang aktualiserades emellertid tankefiguren moralisk kausalitet utan det var istället Guds outgrundliga nåd som framhölls.