En annan viktig kontrastering i dagspressen utgick från det upplys-ningsfärgade framstegs- och utvecklingstänkandet. Daniel Pick har lyft fram föreställningar om civilisationens framåtskridande som helt centrala för tidsperioden440 och Lina Sturfelt har nått samma slutsats i sin studie av svensk veckopress. Hon visar att världskriget jämställdes både med en mörk historisk tid och med alla de samtida kulturer som inte ansågs vara lika högtstående som den europeiska.441 Dessa teman gick igen i dagspressen, inte minst i syrligt kommenterande tecknade bilder (se bild 6 och bild 7).
Bilderna publicerades i socialdemokratiska tidningar och uttryckte en skarp kritik av det rådande krigstillståndet. Det som stod direkt i skottgluggen var de i samtiden starkt positivt laddade orden
civi-lisation och kultur. Begreppen var en central del av den europeiska självförståelsen och användes ofta legitimerande, inte minst i impe-rialistiska och koloniala sammanhang. Bild 6 spelade på detta genom att kommentera kriget från ett utomeuropeiskt perspektiv. Därigenom kunde tecknaren peka på det absurda i det europeiska överlägsenhets-tänkandet i ljuset av det rådande krigstillståndet.
Kritiken i bild 7 riktades mer entydigt mot Tyskland och dess le-dande samhällsskikt. Militärmakten, understödd av kejsaren och kyr-kan, styrde där en ångvält som bokstavligen körde över folkmassorna. Den riddare som symboliserade krigsmakten pekade tillbaka mot ett feodalt förtryck medan ångvälten på ett drastiskt sätt illustrerade den nya teknikens destruktiva potential. Bildens brutala krigstolkning lig-ger i linje med Sturfelts slutsats om att det fanns ett större medialt utrymme i det neutrala Sverige för att gestalta krigets grymhet än i de krigförande länderna.444 Ett annat exempel på detta kan vi hämta
Bild 6. Bilden för dagen.” – Varför gör inte vi så, pappa? – Vi ä’ inte civilise-rade ännu.” 442
Bild 7. Kejsarens kulturarbete. ”Monarkin och armén är samhälls-ordningen värn” – Furst Bismarck.443
från en artikel i Dagens Nyheter där det redogjordes för hur tyska luftskepp nattetid hade bombat Antwerpen. Skribentens indignation över det inträffade gick inte att ta miste på: ”Den första känsla man erfar vid en dylik skildring är den att allt som kan kallas för civilisa-tion plötsligt upphört att existera”, skrev han, och fortsatte med att ondgöra sig över att ”intet har människosnillet under vår, de lysande uppfinningarnas generation med mera iver riktat sig på än förstörel-severktygens fullkomnande.” 445 Samma typ av kritik mötte Dagens
Nyheters läsare i visuell form (se bild 8).
I den översta delen av bildserien liknades världskriget vid en envig mellan två grottmänniskor. Detta symboliserade den kulturella regres-sion som stormaktskonflikten inom stora delar av den liberala och soci-aldemokratiska pressen ansågs innebära. Den efterföljande bilden hade den ironiska titeln ”utveckling” och visade upp den moderna vapen-teknologins massiva förstörelsepotential. Tillsammans utgör bilderna en närmast övertydlig konkretisering av Sven-Eric Liedmans distink-tion mellan hårda och mjuka framsteg. Världskriget framställdes som det katastrofala resultatet av snabb teknisk utveckling kombinerad med obefintlig mänsklig utveckling. Detta var en central beståndsdel i den pessimistiska varianten av veckopressens tragiska krigsberättelse.447
Människans oförmåga att utvecklas utgjorde ett återkommande tema och en av dem som uttryckte sig allra starkast i frågan var skämt-tecknaren Albert Engström som ställde den retoriska frågan: ”Hur långt ha vi kommit i humanitet sedan det första kriget i mänsklighe-tens historia? Icke ett steg! Icke en tum!” Han fortsatte sin utläggning genom att beskriva det hat han kände mot de människor som var orsaken till kriget och avslutade med att utbrista: ”Vi äro djur. Vi äro vilda djur. Åh, fy fan! Det är det betyg jag ger mänskligheten och mig själv.” 448 Det språk och tonläge som Engström använde sig av i sitt inlägg var knappast typiskt för dagspressen som helhet, men de tankar som han gav uttryck för var utbredda inom den socialdemokratiska och den liberala pressen. Därmed aktualiserades tankefiguren mora-lisk kausalitet i kombination med uttryck för tankefiguren lokaliserad
kausalitet i en modern variant där någon gudomlig inverkan eller högre mening inte gick att urskilja.
Så skrev Jönköpingsposten att: ”Midt i det civiliserade Europa, i kulturens hjärta står plötsligt barba-rismens spöke upp för att slå kultu-ren i spillror, förödande materiella och andliga värden, människolif och människolycka.” 449 och
Falu-Kuri-ren menade att ”Vårt förstånd och vår
känsla ha i det längsta spjärnat emot tanken på möjligheten i vårt århund-rade av något så över all föreställning fasansfullt och barbariskt.” 450 I en dikt av Anders Österling som publi-cerades i tre så olika dagstidningar som Svenska Dagbladet, Arbetet och
Öresundsposten sörjdes det över att
”Mänskligheten sitt eget bröst sargar med vilda händer”.451 Här uttrycktes
tankefiguren moralisk kausalitet symboliskt i form av ett besinnings-löst självsvåld. De ”vilda händerna” pekade bort från det civiliserade mot barbariet.
De kontrasteringar som lyfts fram ovan, mänskligt–djuriskt, för-nuft–vanvett, frisk–sjuk och civilisation–barbari, gick som jag ser det in i varandra. De var en del av samma tragiska berättelse om kriget och fungerade inom denna ömsesidigt förstärkande. Budskapet som dikotomierna förmedlade var att kriget utgjorde ett radikalt brott med normaltillståndet. På detta sätt gjordes världskriget till en anomali som inte kunde förklaras inom den ordinarie föreställningsvärlden. Genom att det mänskliga handlandet beskrevs som djuriskt, vanvet-tigt, sjukt och barbariskt skapades en distans mellan den
gande världs- och människosynen och den påträngande verkligheten som uttolkades. Tankefiguren moralisk kausalitet uttrycktes där i en modern sekulär variant som gränsade till tankefiguren slumpmässig kausalitet. Det senare märks i synnerhet genom att det i samman-hanget inte fanns några fast utformade handlingsuppmaningar. Kri-get kunde avslutas genom att människan blev mänsklig, men hur detta skulle gå till var höljt i dunkel.