Mot slutet av krigets första månad publicerade Rudolf Kjellén en ka-rakteristik av de krigstolkningar som han menade var ”populära i vän-sterkretsar”.
Den ena är den officiellt socialistiska, att kriget skapats af militarism och kapitalism för att tjäna deras klassintressen; det är den rena barnatron, som, öfverförd på annat område, skulle innebära, att brandkåren skapar eldsvådan, för sin befordrans skull! Den andra synes lika officiellt liberal
och kan tydas så, att världskriget har ingen mening alls; det är det abso-lut förnuftslösa; det största i historien är det rena vanvettet… Tiden är för allvarlig att gå till rätta med meningar af sådan valör.426
Kjellén hade som synes ingenting till övers för dessa krigstolkningar. Han ansåg dem vara felaktiga och oförnuftiga. Själv vände han sig istället till dem som insåg att ”världshistorien icke är någon barn-kammarlek af okynniga och vanartiga barn, utan ett stort förnuftigt utvecklingens sammanhang.” 427 För honom var det självklart att det fanns mål och mening med kriget. Händelsekedjan var dessutom inte på något sätt slumpmässig utan en logisk konsekvens av vissa realpoli-tiska förutsättningar. Detta, menade han, hade högern insett och där-för hade de också konsekvent verkat där-för ett stärkande av det svenska försvaret. Det honnörsord som han framför andra tillskrev den egna ståndpunkten var förståndet. Detta gick även igen i en annan artikel där han hänvisade till att förståndet, ”som icke tror men dock ser”, inser att ”mänskligheten på sin sekulära vandring icke kan ha för-vandlats helt på en viss punkt, så att alla tidsåldrars gemensamma erfarenhet skulle ha slocknat i och med Berlinkongressen 1878”.428 För Kjellén utgjorde krig en naturlig del av världens beskaffenhet. Det var ett ofrånkomligt faktum som den förståndige tog fasta på och inrättade sin utrikespolitik efter. Hans krigstolkning var således inte i strikt mening ett uttryck för tankefiguren fatalistisk kausalitet utan snarare en konservativ variant av tankefiguren strukturell kausalitet. Denna argumentationskedja var typisk för krigsuttolkarna i höger-pressen som därigenom tenderade att begränsa sina krigstolkningar till realpolitiska förvecklingar och försvarsfrågor. I den mån frågor om skuld och ansvar diskuterades så hänvisades antingen till den farliga ryska panslavismen eller så anslöt man sig, som vi har sett i det före-gående, på olika sätt till övergripande religiösa förklaringsmodeller.
I Kjelléns karakteristik av sina meningsmotståndares krigstolk-ningar beskrev han den officiella liberala hållningen som att världs-kriget var någonting fullkomligt meningslöst, förnuftslöst och
vanvet-tigt.429 Enligt honom uttryckte liberalerna på detta sätt tankefiguren slumpmässig kausalitet, något som han kraftigt tog avstånd från. Med Sturfelts terminologi kan orsaksförklaringen placeras in i den tragiska berättelsen om världskriget som var framträdande inom veckopres-sen.430 Jag ska gå vidare med att undersöka hur denna kom till uttryck i dagspressen.
Den nionde augusti publicerade Ystads-bladet Aurora en vecko-krönika med följande krigskommentar: ”Vanvett har gripit gamla Eu-ropa. Vilt ömmar branden i alla dess länder, där över 10 miljoner dårar stå väpnade till tänderna, redo att slita varandra i stycken. Varför? Ja, vem kan giva ett förnuftigt fullt förklarande svar?!” 431 I citatet utmåla-des krigsutbrottet som en konsekvens av mänsklig galenskap. De stri-dande beskrevs inte som några storsinnade offervilliga patrioter utan som dårar vilka stod beredda att likt vilddjur besinningslöst angripa varandra. Krönikan avslutades med att ”de förnuftige” uppmanades att hålla sig borta från ”detta monstrum till dårasyl, där patienterna fått vapen i händerna, som äro till fara för envar sig närmande.” 432
Varianter på detta tema gick som en röd tråd genom den liberala och den socialdemokratiska dagspressen under krigets första må-nad. Dagens Nyheter skrev att ”det som sker är oförnuftigt, fult och osammanhängande”,433 och i Göteborgs Handels- och
Sjöfartstid-ning konstaterade en insändare att ”ingen med sitt sunda förnuft i
behåll lär kunna påstå annat än att detta som nu sker är ett utbrott av allmäntmänskligt vanvett.” 434 I Arbetet talades det om ett ”allt mänskligt förkvävande vanvett”,435 och i Arbetarbladet beklagade man att ”förnuftet dukade omsider under för rustningsvanvettets oe-motståndliga anstorm.” 436 Temat förekom också i många av de dikter som vid den här tiden utgjorde ett återkommande inslag i dagspressen. Allan Bergstrand diktade: ”Så äro folken hopfösta, färdiga till slakt/ Förnuftet suspenderat, för fäfot lagt”,437 och Carl Nilsson beklagade att ”gudarnas ättling” hade blivit ”ett rasande, vettlöst djur.” 438 I ett debattinlägg i Socialdemokraten konstaterades det att: ”blodet ström-mar, och människor bli vilddjur – hur skulle man annars kunna
ut-härda att vara med om sådana saker? Av ren självbevarelsedrift, måste man söka glömma att man en gång var människa.” 439
Genom att kontrastera förnuft och mänsklighet mot vanvett och djuriskhet skrevs världskriget fram som ett undantagstillstånd. Det ansågs utgöra ett brott mot det normala, vilket visar att skeendet inte stämde överens med den grundläggande människosynen. Om mänsk-ligheten vore sig själv, det vill säga mänsklig och förståndig, hade världskriget aldrig kunnat inträffa. I dagspressen framfördes därmed samma hållning som i Natanael Beskows och David Myhrmans libe-ralteologiska predikningar. Den utbredda föreställningen kan tolkas som ett uttryck för tankefiguren moralisk kausalitet, men det är en variant av denna som kraftigt skiljer sig från förmoderna motsvarig-heter. Detta åskådliggör hur problematiskt det var att förklara kriget för dem som anslöt sig till en utvecklingsoptimistisk människosyn och samtidigt inte anslöt sig till en socialdemokratisk kapitalismkritik. På detta område förelåg därmed ett spänningsförhållande mellan tanke-figurerna moralisk och slumpmässig kausalitet.