I en personligt hållen episod av En obekväm sanning berättade Al Gore om när hans då sexårige son var med om en allvarlig trafik- olycka. Den lille pojken hamnade i respirator och svävade mellan liv och död. I filmen framställdes händelsen som avgörande för Gores moraliska uppvaknande och som en katalysator för hans intensifi- erade klimatengagemang. Foton från sjukhusvistelsen vävdes samman med filmsekvenser från resor som Gore hade gjort tillsammans med olika forskarteam för att öka sina kunskaper om klimatförändringar. Han lyfte fram att olyckan fick honom att inse hur skört livet var och kopplade samman den privata erfarenheten med den globala hotbil-den. Mot bakgrund av idylliska naturbilder berättades hur händelsen gjorde att han på allvar insåg att ”vi faktiskt kunde förlora det här. Att det vi tar för givet kanske inte finns kvar till våra barn.” Det föräldra- perspektiv som framträdde i episoden återkom också i filmens allra sista scen där Gore vände sig till sin publik med följande argument: ”Framtida generationer får kanske anledning att ställa sig frågan: ’Vad tänkte våra föräldrar på? Varför vaknade de inte till när de hade chan-sen?’ Vi måste höra dem ställa den frågan nu.” Med denna retorik
gavs den abstrakta framtida hotbilden ett konkret personligt innehåll. Den här typen av generationsperspektiv var signifikativa för hur moralisk kausalitet kom till uttryck inom det klimatmediala menings-sammanhanget. Vuxenvärlden framställdes som ansvarig för framti-den och de unga och ännu ofödda tilldelades en gemensam offerposi-tion. En karakteristisk visualisering av temat var den som Aftonbladet använde sig av för att lansera sin klimatkampanj (se bild 4). I kollaget tittade en sammanbiten pojke allvarligt på läsaren medan fabriks- röken bolmade i bakgrunden. Jämte honom återfanns jordklotet med alla dess symboliska konnotationer och det uppfordrande budskapet: Gör något nu! Den visuella sammanställningen riktade sig till den enskilde läsaren som för jordens och barnens skull uppmanades att avlägga ett klimatlöfte. I Planeten använde sig Norman Myers av samma retoriska grepp som Al Gore när han spekulerade i vad hans barnbarn och barnbarnsbarn skulle vilja säga till honom: ”Varför lät du det ske? Varför slog du inte larm? Varför gjorde du inget?” 70 I en ledare i Sydsvenska Dagbladet togs det upp att det fortfarande fanns en liten chans att forskarna hade fel om växthuseffekten, men den för-siktiga formuleringen följdes av en mer uppfordrande retorisk fråga: ”vill vi verkligen i framtiden tvingas säga till våra barn och barnbarn att vi chansade – och att vi hade fel?” 71 I Göteborgsposten underströks det i en debattartikel att hotet om klimatförändringar handlade om huruvida vi skulle kunna se våra barn och barnbarn i ögonen.72 Ett annat sätt som tematiken användes på var i Aftonbladet där kända personer som skrivit på klimatuppropet presenterades i egenskap av föräldrar och poserade på bild tillsammans med sina barn.73
Det var emellertid inte enbart framtida generationer som utmåla-des som offer. Även världens fattiga lyftes återkommande fram som en särskilt hotad grupp. I Dagens Nyheter betonade Niklas Ekdal att klimatförändringar främst skulle slå mot dem ”som saknar resurser att anpassa sig” 74 och i TV4:s Nyhetsmorgon underströk Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand att ”det är vi i de rika länderna som förstör klimatet och de som drabbas hårdast.” 75 I Aktuellt-reportaget
från Kenya beskrevs det som en ödets ironi att det var just Afrika, den kontinent som släppte ut minst växthusgaser, som skulle komma att få betala det högsta humanitära priset för klimatrubbningarna.76 Det ojämlika förhållandet lyftes också fram på klimatkonferensen i Nairobi av FN:s generalsekreterare Kofi Annan.77
En konkret aspekt av problematiken som ofta togs upp var hur fat-tiga människor i Asien skulle komma att påverkas om Himalayas gla-ciärer tilläts att smälta bort. I Planeten betonades det att hundratals miljoner människor var beroende av smältvattnet: ”Om glaciärerna försvinner blir det global brist på mat. Det kan orsaka en världsom-fattande mänsklig katastrof.” Efter detta uttalande visades bilder från Kenyas fattiga landsbygd samtidigt som en text informerade om att ”över en miljard människor lider redan brist på rent vatten.” 78 På detta sätt användes en samtida problematik för att visualisera ett hotfullt framtidsscenario.
En tredje offerkategori som hade stor medial betydelse var utrot-ningshotade djur. Under första hälften av november fylldes kvälls-tidningarna med larmreportage om olika djurarter som hotades av klimatförändringarna.79 I synnerhet isbjörnar tilldelades, som Julie Doyle har visat, en närmast ikonisk status i sammanhanget.80 Bland
annat användes isbjörnen som symbol för Expressens klimatkampanj
Rädda vår planet! och tidningen skrev också om de många läsare som
hade ”berörts av isbjörnarnas kamp och engagerat sig i klimathotet.” Särskilt lyfte man fram en sjuårig flicka som hade ritat en isbjörn för att hon tyckte synd om dem.81 I artikeln kopplades de båda offerpo-sitionerna – barnen och de utrotningshotade djuren – explicit sam-man. Detsamma skedde i Planeten där Norman Myers talade om hur upprörda hans barnbarn och barnbarnsbarn skulle bli för att de hade fått ”ärva en värld som mist sina tigrar och blåvalar och kanske fem miljoner andra arter och ett havererat ekosystem.” 82
Framhävandet av dessa tre offerpositioner var en central del av hur tankefiguren moralisk kausalitet kom till uttryck under senhösten 2006. Det medförde ett särskiljande av de mest skyldiga från de mest hotade. Konsekvensen av detta blev att de åtgärder som förespråkades för att motverka klimatförändringar i första hand skulle göras för nå-gon annans skull. Klimatfrågans lösning förutsatte därmed ett moral-begrepp som sträckte sig över tid och rum.