Moralisk kausalitet uttrycktes under förmodern tid inom ett religiöst meningssammanhang där synd utgjorde ett centralt begrepp. Ordets grundläggande betydelse var att människan i tanke eller handling gick emot Guds vilja. Att synda var att aktivt bryta mot Guds bud.134 Men synd kunde också syfta på en egenskap som människosläktet hade förvärvat i och med det bibliska syndafallet. Adams och Evas hand-lingar i Edens lustgård hade enligt denna augustinska lärosats medfört att den mänskliga naturen hade korrumperats. Med tidens teologiska språkbruk benämndes de två syndkategorierna arvsynd respektive verksynd. Begreppets två betydelser samexisterade inom teologin och förkunnelsen, men Luthers framhävande av nåden som enda vägen till frälsning anses allmänt ha medfört att arvsyndsläran blev viktigare efter reformationen. Människans fördärvade, eller fallna, tillstånd var grundläggande för den lutherska ortodoxins människouppfattning.135
I böndagsplakaten uppmärksammades emellertid arvsyndsläran sällan explicit. Inom denna genre var det vanligtvis människornas synder och inte deras syndighet som framhävdes. Redogörelser för olika svårigheter följdes ofta av en genretypisk betraktelse likt de två nedanstående exemplen:
Efferdy nu vthi thette Sakernes tilstånd wij nogsampt sij och skönia/ icke allenest sielffue farligheeten der wij swäfue vthi/ Vthan och der-jämpte kunne betänckia orsakerne til sådane Olyckor/ Nembligen den förste och förnämbste at wara wåre Synder och Missgerningar/ som ski-lia wår Gudh och oss åt136
såsom och när Wij see/ at Gudz straff/ förorsakat af alles wåres framhär-dande vthi synden/ hänger Oss öfwer hufwudet/ och Oss medh een wiss och änteligh vndergång hootar137
Av dessa två karakteristiska citat framgår det att det var människornas konkreta synder och syndande som ansågs vara den direkta orsaken till det hotande. Förklaringen återfanns i samtliga böndagsplakat som lästes upp under undersökningsperioden och är i allt väsentligt samma orsaksförklaring som den kung Magnus Eriksson gav invånarna i Lin-köpings stift 1349.
Utifrån detta förhållande kan vi emellertid inte dra slutsatsen att den religiösa orsaksförklaringen var den enda som mötte människor under förmodern tid. Gunner Lind, Sebastian Olden-Jørgensen och Kristiina Savin har alla på senare tid visat att världsliga orsaksför-klaringar också hade stor spridning i det tidigmoderna samhället.138 I praktiken var dessa förklaringar dock sällan helt frikopplade från den religiösa. Den senare fungerade istället som ett yttre ramverk som kunde anpassas till olika situationer. Ett exempel på hur detta kunde ta sig uttryck möter vi i en predikan från 1635 där det står att de ständiga krigen ”må wäl haffua sina naturligha/ såsom och Politiska orsaker” men om de betraktades ur ett djupare perspektiv var huvud-orsaken ”wåra stora och margfalligha synder/ med hwilka wij Gudh then alrahöghsta förtörnat/ och sådana straff och plåghor uthöffuer oss förorsakat haffue.” 139 Vad som framkommer här är att vi inte nöd-vändigtvis har att göra med några ”konkurrerende positioner” 140 som Lind hävdat utan snarare att det verkar ha rört sig om olika komplet-terande förklaringsnivåer. Savin har uttryckt det som att de världsliga orsakerna till olika fenomen var välkända under tidigmodern tid men att de högre orsakerna – Guds vilja och plan – ofta ansågs intressan-tare att belysa.141
I vissa plakat försökte statsmakten dock ge en närmare förklaring till människornas synder genom att hänvisa till hennes ofullkomliga natur. Så framhävdes exempelvis ”wår naturliga trögheet” 142 och att
”menniskian aff naturen artigh och snell är til dedh som är lekammeli-git/ och fast seenfärdigh och trög til dedh som andan tilkomer.” 143 En liknande formulering återfanns även i den stora danska böndagsför-ordningen från 1626 som lyfte fram ”voris forderfvede naturs syndige lefnet och veie”.144 Explicita hänvisningar till arvsyndsläran kunde också ske genom redogörelser för världens beskaffenhet i stil med: ”Endogh at Werlden ää och altidh med sine synder hafwer draghit/ och än dageligen drager vppå sigh Gudz straff”.145 Dylika passager intog emellertid aldrig någon dominerande position inom plakaten då denna var förbehållen hänvisningar till människornas faktiska synder. Vilka specifika synder man syftade på med uttryck som ”wårt syn-dige lefverne” 146 och ”wåra margfallelige synders skuld” 147 definiera-des dock inte.148 Därav fick talet om människornas synder karaktären av en tidlös konstant och det kan diskuteras om inte detta i praktiken medförde en indirekt aktualisering av arvsyndsläran för prästerna och deras åhörare. En passage som styrker en sådan tolkning finner vi i Laurentius Petris instruerande text om böndagsfirandet som först gavs ut 1558 och åter gick i tryck 1607.149 Han skriver där att det finns många förfärliga exempel som prästerna kan använda för att inskärpa sina förmaningar till åhörarna. Ibland dessa borde det ”iem-merliga Adams fall/ som uphoffuet är till alla menniskiones olycko” räknas som det främsta.150 Han uppmanar vidare prästerskapet att i sina böndagspredikningar lyfta fram syndafallet och fortsätter ut-läggningen med att framhäva syndafloden och förstörelsen av Sodom som andra lämpliga exemplifieringar på vad som väntade dem som syndade. Med detta retoriska tillvägagångssätt ville han att präster-na skulle uppväcka åhörarpräster-na till en sann gudsfruktan.151 I princip identiska men till sakinnehållet mer utförliga instruktioner återfanns också i ärkebiskop Petrus Kenicius En nödhtorfftigh förmaning från 1621 som utgavs med samma syfte.152
Om vi vänder oss till de böndagspredikningar som gick till trycket ser vi att de bägge ärkebiskoparnas föreskrifter efterföljdes. I Åbobiskopen Isak Rothovius predikosamling kan vi exempelvis läsa
både om den ”onda Kella/ som är Arffsynden/ medh hwilket Me-niskian är förderfwat i inwertes och uthwertes motto” 153 och en lång didaktisk utläggning över syndafloden.154 De gammaltestamentliga exemplen varvades med samtida betraktelser där Rothovius angrep konkreta synder som lösaktighet, dryckenskap och frosseri ”såsom nu i werldenne tilgår”.155
I de psalmer som var avsedda att sjungas ”Uthi stora Landzplågor” kunde både arvsynd och verksynd lyftas fram. I Wänd af tin wrede sjöng man ”oss här besmittar Arffsynden then lede/ Och köttet re-tar Siälen til orede” 156 medan man i den långa psalmen Ach! HErre
Gudh i högden boor istället gick in i detalj på en rad olika synder som
egennyttighet, girighet, svordomar, dryckenskap och frosseri. Den synd som tillmättes störst vikt och gavs den längsta beskrivningen var högmodet. Den sista av de tre verserna som uttryckligen behandlade denna löd: ”Af högfärd then odygd så leed/ Babel och andre rijke medh/ The togo en ynckelig ända: Thet samma stundar oss wist til; Ty ingen sigh nu bättra wil/ Och sigh till Gudh omwända”.157 I versen framträdde högmodet som orsaken till alla de andra synderna. Det riktiga i denna iakttagelse underströks ytterligare genom ett exempel hämtat från Bibeln, ett tidstypiskt retoriskt grepp.158 Att det var just det gammaltestamentliga Babylon som lyftes fram i exemplet var även det kännetecknande för 1600-talets religiösa texter vilka ofta utgick från, eller anknöt till, Gamla Testamentets berättelser och personer.159
Vad som sammantaget framkommit här är att ortodoxins företrä-dare lade stor vikt både vid arvsynd och vid verksynd. I förkunnelsen sammankopplades de med varandra vilket medförde att det inte gick någon skarp gräns mellan dem. De var snarare två sidor av samma mynt än två åtskilda företeelser. Förhållandet är utmärkande för hur tankefiguren moralisk kausalitet aktualiserades inom detta förmoder-na religiösa meningssammanhang.