I en av de inledande scenerna i En obekväm sanning lyfte Al Gore fram två av 1900-talets mest berömda fotografier: Earthrise (se bild 2) och The
Blue Marble (se bild 3). Han betonade bildernas dramatiska betydelse för
det mänskliga självmedvetandet och kopplade samman dem med den moderna miljörörelsens födelse.41 Med fotografiernas hjälp introduce-rade han sitt budskap om de pågående klimatförändringarna och under- strök att det rörde sig om en fråga som angick hela mänskligheten.
Mot slutet av filmen visade Gore ytterligare ett fotografi av jorden från rymden: Pale Blue Dot. Bilden var tagen från ett så pass stort av-stånd att jordklotet endast framträdde som en försvinnande liten prick. ”Det är vi”, sa han, ”allt som har inträffat i mänsklighetens historia har skett på den där pricken.” Genom detta perspektivskifte återvände han till filmens grundläggande budskap. ”Det är vårt enda hem. Och det är vad som står på spel nu. Förutsättningarna för att människor ska kunna leva på jorden och för att civilisationen ska ha en framtid.” Efter denna allvarstyngda slutsats visades Earthrise och The Blue Marble igen och Gore fortsatte sin plädering genom att vända sig direkt till publiken: ”Jag anser att det är en moralisk fråga. Nu har ni chansen att ta tag i frågan. Nu har vi möjlighet att med gemensamma kraf-ter trygga framtiden.” Gores aktualisering av tankefiguren moralisk kausalitet samspelade här med de ikoniska bilderna på jordklotet. Fotografierna fyllde en dubbel funktion för hans argumentation ge-nom att de både var en symbol för det vi som hotet riktade sig mot – mänskligheten – och en visualisering av hotbildens omfattning.
Det symbolladdade jordklotet genomsyrade det klimatmediala meningssammanhanget under senhösten 2006. Dokumentärserien
Planeten använde sig av en tecknad jordglob som personifierades med
även den genom en bild med jorden i fokus. När Expressen inledde sin rapportering om ”klimatchocken” visades en halvsidesbild på jorden under rubriken ”Så kan du rädda världen”.42 I SVT:s Agenda inled-des ett inslag om klimatförändringar med att jordklotet visainled-des på en skärm bakom programledaren som frågade den inbjudne expertgäs-ten, meteorologen Pär Holmgren, följande: ”Om vi tittar då på kli-matet i ett globalt perspektiv, på vår stackars lilla planet. Hur allvarlig är situationen i dag?” Holmgren svarade att det var riktigt allvarligt, riktigt akut och fortsatte med att lyfta fram att det var vi människor som genom vårt användande av fossila bränslen förstärkte växthusef-fekten. Detta, betonade han, kunde i sin tur få ”jorden själv att hitta på massa saker” via farliga återkopplingsmekanismer.43
Genom att tala om jorden som ett agerande subjekt eller genom att med ögon, mun och minspel tillskriva den en personlighet omvand-lades klimatförändringarna från en abstrakt fysikalisk process till nå-gonting mer omedelbart och greppbart. Hotets innebörd förenklades och förtydligades. Andra sätt som detta gjordes på var genom att visa bilder och filmsekvenser på förödande naturkatastrofer, smältande glaciärer och utrotningshotade djur.
Klimatförändringarnas förväntade konsekvenser sammanflätades, som Ulrika Olausson har visat, regelmässigt med uttalanden om att
det nu var vetenskapligt säkerställt att det var människan själv som låg bakom den alarmerande hotbilden.44 Aftonbladet skrev att ”rapport efter rapport målar upp en skrämmande framtid. De skyldiga är vi själva och det är bara vi som kan hejda utvecklingen”,45 och
Expres-sen konstaterade att klimatfrågan nu var ett faktum och att ”de stora
bovarna är du och jag, i de mängder av koldioxid som vi släpper ut i atmosfären.” 46 I det första avsnittet av Planeten fick en lång rad på varandra följande linjediagram illustrera hur olika företeelser hade ökat explosionsartat efter 1950. Mot bakgrund av en svartvit bild på en verksam oljepump, vars intensitet efter hand ökade i takt med den suggestiva musiken, åskådliggjordes hur bland annat folkmängd, BNP, snabbmatsrestauranger, skogsavverkning och utrotade arter hade följt samma brant stigande utvecklingskurva under 1900-talets andra hälft. De fem sista diagrammen som visades samtidigt som oljepumpen och musiken nådde en frenetisk intensitet var: motorfordon, olja, tempera-tur, naturkatastrofer och koldioxidutsläpp. Därefter tystnade musiken tvärt och jordklotet visades från rymden, långsamt roterande. Genom detta grepp sammankopplades en rad olika utvecklingslinjer med var-andra för att visa på att den nuvarande mänskliga aktiviteten höll på att leda till en global ekologisk kollaps. Den ökade halten av koldioxid i at-mosfären framställdes som den skrämmande processens klimax. Fors-karen Will Steffen menade längre fram i avsnittet att han hade svårt att föreställa sig att våra civilisationer skulle kunna överleva i en värld med en så snabb och omfattande förändring av medeltemperaturen.47
Uttryck för tankefiguren moralisk kausalitet var som synes fram- trädande i det mediala meningssammanhanget under senhösten 2006, men inte på ett fullt så entydigt sätt som de ovanstående exem-plen kan tyckas göra gällande. Den alarmerande undergångsretorik som användes i kvällstidningarnas nyhetsjournalistik och i klimat- dokumentärer hade många kritiker bland ledar- och kulturskribenter i såväl morgon- som kvällspress. Göteborgsposten skrev tidigt att ”Ingen tjänar på domedagen” 48 och Sydsvenska Dagbladet menade ett par dagar senare att klimathotet var svårt att ta på allvar när det såldes
som ett katastroffilmsscenario.49 I Expressen varnade PM Nilsson för ett överdrivet fokus på undergången50 och Johan Hakelius kritiserade medierna för det hysteriska tonläget och den utbredda likriktningen i rapporteringen.51 I en debattartikel gick klimatforskaren Björn-Ola Linnér ut och varnade miljörörelsen och klimatengagerade journalis-ter för att ikläda sig rollen som domedagsprofejournalis-ter. ”Vi behöver inte ta till ett apokalyptiskt tonläge. Frågan är allvarlig nog ändå”,52 häv-dade han. Denna ståndpunkt var kännetecknande för flertalet av dem som uttalade sig om både klimatfrågan och den hastigt uppblossade klimatjournalistiken. Många vände sig mot retoriken, men endast i undantagsfall ifrågasattes varningsropens sanningshalt.53 Garanten för det senare var hänvisningar till vetenskapen och forskarna, vilka därigenom fyllde en legitimerande funktion för det klimatmediala meningssammanhanget. ”Ingen människa med respekt för vetenskap kan längre förneka att växthuseffekten är ett hot” 54 skrev Dagens
Ny-heters Niklas Ekdal och sammanfattade därmed väl den mest
fram-trädande mediala hållningen.