De budskap som förmedlades i böndagspredikningarna var mer in-riktade på att förändra människornas beteende än på att påverka hur Gud verkade i världen. Inom den förmoderna religiösa världsbil-den hade dessa två förändringsförsök varit sammanflätade, men vid 1800-talets början var kopplingen inte en oomtvistad utgångspunkt. Alla präster ansåg inte att Gud verkade genom naturen eller att män-niskorna utgjorde ett sammanhållet religiöst kollektiv. Grundvalarna för tankefiguren moralisk kausalitets traditionella uttrycksform hade därmed börjat vackla. Förändringarna innebar dock inte att religio-nens samhällsbetydelse nödvändigtvis minskade. Istället var det an-dra sidor av det religiösa livet som lyftes fram, exempelvis det kristna kärleksbudskapet. I en böndagspredikan från 1820 berättades det om hur den förkristna världen präglades av ”fördomens och vidskepelsens brusande vågor” och att detta bröts genom Jesu ankomst och lära:
Så vidt försoningsläran spridde sina milda strålar, så vidt antog verlden ett förändrat utseende, och menniskorna, närmande sig broderligen till hvarandra, förvandlade sig i sitt sinnes förnyelse. Aldrig så hade de till-förenne skattat deltagandets hjertlighet, medlidandets ömhet,
förbar-mandets ädelhet, förlåtelsens ljufhet och det gudomliga att vara sina
fienders välgörare.301
Tyngdpunkten i citatet låg på ett förändrat förhållningssätt till med-människorna, en förändring som ansågs utgå ifrån en specifikt kristen sinnesförnyelse. Genom att följa Jesu exempel kunde människornas
samvaro förbättras. Detta fokus på en sinnesförändring som tänktes få långtgående praktiska konsekvenser återfanns också i många andra predikningar och då inte enbart i dem som uppmanade till personlig omvändelse. På detta sätt uttrycktes en indirekt form av moralisk kau-salitet som kan karakterisas som ett religiöst uttryck för tankefiguren strukturell kausalitet.
I ärkebiskop Wallins neologiskt präglade predikan från 1824 dis-kuterades de människor som klagade över tillvaron. Han pekade på att detta berodde på att dessa strävade efter världslig lycka, något som ofrånkomligen var förgängligt. ”Har du sträfvat endast för verldens lön, så kan du visst ofta finna dig bedragen, men egentligen blott af dig sjelf, som valt dig en sådan Herre, hvilken så illa betalar sina legohjon.” 302 Kärnan i predikan var att människan istället skulle rikta sin strävan mot Gud och det nästkommande livet. Tiden på jorden borde betraktas ”såsom en förberedelse till ett bättre, såsom en fostringsanstalt, genom hvilken Gud på mångfaldigt sätt väcker, bildar och fullkomnar oss för ett mål, som står högre än allt detta”.303 De teleologiska tankegångarna känns igen från de föregående århundrandenas förkunnelse, men i ton-läget och tilltalet hade det skett en förskjutning. Wallin vände sig direkt till den enskilde och dröjde inte vid det drabbande fenomenet utan framhävde istället det religiösa sinnelaget. Även i straffpredikan som hölls av Johannes Fransén lyftes det kristna förhållningssättet fram. Där förklarades det att Gud lät olyckor övergå både sina vänner och dem som glömde bort honom, men att dessa grupper skiljde sig från var-andra i hur de ”bära bördorna med olika undergifwenhet, hopp och förtröstan.” 304 Målet för en sann kristen skulle vara att se straffet som en faderlig tuktan som prövade och renade.305 Här föreligger således inga direkta skillnader mellan predikotyperna trots att tankefiguren moralisk kausalitet aktualiserades på ett traditionellt sätt hos straffpre-dikanten Fransén, men tonades ned hos ärkebiskop Wallin.
Sammanfattande analys
Delstudien exemplifierar hur tankefiguren moralisk kausalitet för-medlades genom syndastraffsföreställningar under övergången från förmodern till modern tid. Undersökningen är situerad till det tidiga 1800-talets Sverige och åskådliggör att den traditionella orsaksför- klaringens kulturella position hade försvagats under 1700-talets gång. Den visar emellertid också att syndastraffsföreställningar fortfarande förmedlades frekvent i en rad olika sammanhang. Tidsperioden fram-står därmed som en brytningstid där vi, med Anna Nilssons ord, inte kan tala om ”en världsbild” utan om konkurrerande världsbilder.306 Den tidigare forskningen kring syndastraffsföreställningar har endast översiktligt och sporadiskt berört övergången från den förmoderna till den moderna epoken vilket medför att delstudiens empiriska resultat, med undantag för analysen av böndagsplakat, bryter ny mark. De pa-rallella analyserna av katekes, psalmbok, böndagsplakat och böndags-predikningar visar att moralisk kausalitet hade en skiftande position inom olika genrer.
Tankefiguren moralisk kausalitet kom främst till uttryck i omar-betningarna av katekes och psalmbok. För katekesens vidkommande var detta inte speciellt anmärkningsvärt eftersom den till största delen bestod av Luthers lilla katekes från tidigt 1500-tal och av Svebilius or-todoxa utläggning över den från 1689. De neologiska inslag som ärke- biskop Lindblom införde berörde inte de straffteologiska passagerna utan Gud framställdes fortfarande som en stark hämnare. Psalm- bokens gudsbild var mer mångtydig men uttryck för tankefiguren moralisk kausalitet intog en dominerande position. Anmärkningsvärt är dock att syndastraffen i psalmboken antingen hölls på en allmän nivå eller knöts specifikt till missväxt och farsoter. När krig behand-lades i den Wallinska psalmboken aktualiserades inte längre synda-straffsföreställningar. Forskningsresultatet ligger i linje med Joachim Östlunds iakttagelser och finner även stöd i internationell forskning.307
I böndagsplakat, böndagspredikningar och i två avvikande botpsal-mer var det huvudsakligen en alternativ gudsbild som framträdde. Gud beskrevs där i första hand som god och allsmäktig och fram-ställdes som en välgörare, hjälpare, beskyddare och upprätthållare. Tankegångarna i sig var inte nya, men sättet som de framfördes på skiljde sig från förmoderna uttrycksformer. Förhållandet mellan Guds rättfärdiga vrede och hans milda godhet hade i det närmaste kastats om vilket medförde att moralisk kausalitet till viss del trädde tillbaka till förmån för fatalistisk kausalitet.
En annan punkt där traditionella syndastraffsföreställningar utma-nades var i framställningar av det religiösa kollektivet. Under förmo-dern tid hade det varit en självklarhet att utgå från att rikets invånare utgjorde en religiös enhet, men i den här delstudien har vi i flera olika materialtyper sett hur idén underminerades genom uppdelningar av människor i olika religiösa kategorier. Det vanligaste sättet att dela in människor var att karakterisera dem som antingen sanna kristna eller som obotfärdiga syndare. Tematiken var som mest framträdande i böndagspredikningar av väckelsekaraktär, men tankegångarna ut-trycktes även i katekesen och i vissa böndagsplakat. Kollektivistiska föreställningar återfanns huvudsakligen i psalmboken och i merpar-ten av böndagsplakamerpar-ten. Även på det här området kan vi alltså se hur olika föreställningsvärldar bröts mot varandra både inom och mellan olika religiösa genrer. Förhållandet var problematiskt för tankefigu-ren moralisk kausalitets traditionella uttrycksform eftersom denna inte var förenlig med att människor delades upp i syndare och frälsta. Den religiösa orsaksförklaringen hade under förmodern tid haft som utgångspunkt att alla människor, till följd av syndafallet, var oförbät-terliga syndare och därmed alltid var förtjänta av Guds straff. Nu dif-ferentierades – åtminstone i vissa sammanhang – skulden och ansvaret mellan olika individer och grupper. Möjligheten till oskuld hade där-med introducerats.
Tidigare forskning har uppmärksammat att arvsyndsläran utma-nades och kritiserades på bred front i upplysningens kölvatten.308
I delstudien märks detta främst i böndagsplakaten samt i de två av-vikande botpsalmerna där arvsyndsläran var frånvarande. Eventuella mänskliga tillkortakommanden överskuggas på dessa ställen av Guds godhet och allmakt. Inom övriga genrer stod dock arvsyndsläran lika stark som tidigare. Förhållandet gällde i synnerhet väckelsepredik-ningar som behöll arvsyndsläran intakt samtidigt som de bröt med idén om en allomfattande religiös gemenskap. Här skiljer sig mina resultat från den mer entydiga övergång som Anna Nilsson har påvisat inom svenska skillingtryck.
Sammanfattningsvis är det just brokigheten i den religiösa kommu-nikationen och brytningarna mellan olika förhållningssätt till Gud, människan och världen som framstår som det mest utmärkande för den undersökta perioden. Tankefiguren moralisk kausalitet aktuali-serades fortfarande genom syndastraffsföreställningar, men orsaks-förklaringen stod inte oemotsagd ens om vi, som jag har gjort här, begränsar oss till kyrkans officiella förkunnelse. Det går vidare att argumentera för att moralisk kausalitet i högre grad än tidigare ut-trycktes i relation till individens väl i det tillkommande livet. Samban-det mellan den enskildes livsval och dennes möjligheter till frälsning uttrycktes till följd av den pietistiska väckelsefromheten med större emfas. Utöver detta ansågs religionen fylla många viktiga funktioner, inte minst genom att upprätthålla en allmän samhälls-moral, men förhållandet mellan kollektivets vandel och Guds age-rande förstods inte genomgående i lika konkreta termer som under förmodern tid. Guds välförtjänta straff hade i många sammanhang ersatts av Guds beskyddande nåd och människornas möjligheter att påverka Guds handlande erkändes inte alltid. En religiös tro ansågs kunna bidra till att förändra inställningen till jordiska vedermödor ge-nom att sätta dem i relation till evigheten, men den ansågs inte längre alltid kunna påverka den faktiska situationen. Förändringen visar på att den förmoderna religiösa världsbildens ställning hade försvagats, vilket dock inte var detsamma som att den hade spelat ut sin roll. Det centrala som den här delstudien visar genom det svenska exemplet är
istället att det tidiga 1800-talet var en brytningstid där olika orsaks-förklaringar och världsuppfattningar rymdes inom de budskap som kyrkan förmedlade till åhörarna.
Jag har här valt att kategorisera detta som en i första hand inom- religiös förändringsprocess vilket jag vill skilja från en mer övergripan-de sekulariseringsprocess. Den innebörd som jag i övergripan-denna studie läg-ger i begreppet sekularisering – att kyrkan och religionens kulturella samhällsposition försvagas, får konkurrens eller ersätts av andra insti-tutioner och föreställningsvärldar – är något som blir aktuellt först vid nästa nedslagspunkt som behandlar första världskrigets utbrott 1914. I det kapitlet undersöks hur tankefiguren moralisk kausalitet aktuali-serades och konfronterades med uttryck för andra tankefigurer under krigets inledningsskede.