De tankefigurer som aktualiserades under Kubakrisen uttrycktes i ett meningssammanhang där föreställningar om den totala undergången utgjorde en av hörnstenarna. I samtliga medier under krisveckan un-derströks det att ett eventuellt kärnvapenkrig mellan USA och Sov-jetunionen skulle bli en kraftmätning utan vinnare. I sitt TV-tal till den amerikanska nationen uttryckte Kennedy det som att ”segerns frukter skulle bli till aska i våra munnar” 479 och i Chrusjtjovs för-sta uttalande betonade han att den amerikanska blockaden kunde ”få katastrofala konsekvenser för mänskligheten.” 480 Dagens Nyheter skrev att båda sidor var kapabla ”att radera ut varandra och resten av världen flera gånger om”,481 och Svenska Dagbladet menade att ”kanske har risken för militära förvecklingar med oöverskådliga kon-sekvenser aldrig tidigare verkat så påtaglig.” 482 I de häftiga replik-skiftena mellan stormaktsledarna, vilka refererades i samtliga medier, uppmanades genomgående den motsatta parten att förhindra att ett kärnvapenkrig bröt ut. Tankefiguren lokaliserad kausalitet uttryck-tes därmed i den politiska retoriken genom att ansvaret försköts till motståndarsidan.
Hotet om kärnvapenkrig fick sina medialt mest explicita uttryck i samband med att krisen avslutades och parterna nådde förhandlings-bordet. Aftonbladet skrev retrospektivt att ”oförsiktighet kan alltför lätt följas av katastrof – och domedag” och pekade på att stormak-terna ”i dagens värld har makt nog att förgöra oss alla.” 483 Dagen efter gjorde Expressen följande analys av den gångna veckan:
Alternativet till ett begränsat Kubakrig hade varit ett storkrig, ett raket-krig med vätebomber mot USA:s storstäder. Ett sådant raket-krig ville Chrus-tjev inte vara med om. Det har han sagt många gånger, och nu visade han att han tydligen menade allvar med sina ord. Ett raketkrig skulle
inte bara ha lett till förlusten av Kuba utan också av Moskva, Leningrad och andra ryska storstäder och industriområden, på kort sikt: på lång sikt skulle det inneburit en ödelagd, strålningsförgiftad värld.484
Expressens realpolitiska analys vävdes uttryckligen samman med en
to-tal undergångsvision som tidigare under veckan mestadels hade varit antydd och underförstådd. Krisens lösning möjliggjorde också, i syn-nerhet i kvällstidningarnas spalter, en återdramatisering av händelseför-loppet. Under rubriken ”Då världen höll andan” berättade Aftonbladet med hjälp av sina egna löpsedlar om krisens förlopp.485 I Expressen publicerades korta intervjuer med människor som berättade hur de hade upplevt Kubakrisen.486 Samma tillvägagångssätt använde sig ock-så Kvällsposten av mitt under krisveckan för att undersöka människors reaktioner på den förväntade fartygssammanstötningen onsdagen den 24:e.487 Genom detta journalistiska grepp förlades hotet om kärnva-penkrig till den nära dåtiden och detta sammanföll med att händelse-förloppet skildrades i ett mer uppskruvat tonläge. Återdramatiseringen kontrasterade skarpt mot inledningsskedets nedtonande av faran.
Den mediala rapporteringen från Kubakrisen illustrerar hur den säkerhetsorienterade trygghetsberättelsen rymde underströmmar av rädsla och oro. Myntets andra sida fanns alltid med, för att tala med Marie Cronqvist.488 Exempelvis byggde den ofta åberopade terrorba-lansen helt och hållet på att det förelåg en total undergångsvision. I en ledare på förstasidan i Stockholms-Tidningen den 24 oktober skrev Vic-tor Vinde att ”ingen av sVic-tormakterna kan börja ett riktigt krig. Terror-balansen fungerar alltjämt. Det tredje världskriget är omöjligt – än så länge och förmodligen för lång tid framöver.” 489 Tilliten till det rådande politiska och militärstrategiska systemet beskrevs här, som på många andra håll, som grundmurat. Skräckscenariot blev en garanti för att det fullskaliga kärnvapenkriget aldrig skulle inträffa. Därigenom uttrycktes en utvecklingsoptimistisk version av tankefiguren strukturell kausalitet. Det skräckscenario som terrorbalansen vilade på utvecklades inte på något utförligt sätt i det dagliga nyhetsflödet. För att undersöka
myntets andra sida – det antydda och underförstådda – kan fiktiva gestaltningar av det föreställda kriget fungera som en alternativ in-gång. Ett av de internationellt sett mest tongivande verken från tids-perioden är Nevil Shutes roman On the Beach från 1957 (översatt till svenska 1960 som På stranden) och filmatiseringen av densamma från 1959. Berättelsen utspelar sig i södra Australien och skildrar en skara människors liv i en värld som är på väg att bli obeboelig till följd av ett kärnvapenkrig på norra halvklotet. Den dödliga radioaktiva strål-ningen sprids söderut med vinden och karaktärerna i berättelsen vet att deras tid är utmätt. Mänsklighetens framtid är förlorad och hand-lingsutrymmet är obefintligt. De ansvariga för det inträffade befinner sig i berättelsens bakgrund och detsamma gäller därmed uttryck för ansvarstriangelns tankefigurer. Fokus ligger istället på de tillfälligt överlevande – de oskyldigt dödsdömda offren.
Shutes undergångsvision kom att aktualiseras på ett konkret sätt i Sverige mitt under Kubakrisen i samband med utgivningen av Arvid Rundbergs debutroman De sista. Denna parafras utspelar sig i den fiktiva mellansvenska staden Metropol och skildrar i likhet med På
stranden mänsklighetens sista tid på jorden efter ett förödande
kärn-vapenkrig. Den stora skillnaden mellan romanerna utgörs av hur de överlevande människorna hanterar sitt öde. I Shutes roman rubbas inte den sociala ordningen över huvud taget utan samhällslivet tar formen av en resignerad idyll. I Rundbergs roman förnekar myndig-heterna att slutet närmar sig och endast en liten grupp sanningssägare, kallade de sista, ser igenom och utmanar de medvetet spridda lög-nerna. Intern splittring, grova myndighetsövergrepp och i slutändan regelrätt krigföring får därigenom utmärka mänsklighetens sista tid. Det finns i De sista, till skillnad från i På stranden, ingen tydlig gräns mellan dårskapen som startade kriget och dårskapen hos de tillfäl-ligt överlevande. Den samhällskritiska romanen kan ses som en upp- görelse i fiktiv form med den säkerhetsorienterade konsensuskultur som Rundbergs hjältar – de sista – ser igenom.
totala undergången till följd av radioaktiv strålning, snarare än ett omedelbart förödande kärnvapenkrig. Det senare utgör bakgrund och orsak, men står inte i berättelsernas fokus. Hela mänsklighetens öde sammanlänkas därigenom till en utdragen och allomfattande under-gång. Detta större biologiska eller globala perspektiv återfanns också i en teckning i Svenska Dagbladet den 27 oktober (se bild 9).
Hotet om den totala undergången framställdes i bilden genom det dödssjuka jordklotets sjuksäng. De två konkurrerande läkarna, Kennedy och Chrusjtjov, bråkade om vilken medicin som skulle användas och skildrades i teckningen som den direkta orsaken till den prekära situationen. På sjukhusväggen kastade Chrusjtjovs korta och satta gestalt en skugga som hotade att falla över patienten. Det personifierade jordklotet symboliserade på samma gång världen och mänskligheten och visualiserade det stora flertalets maktlöshet. I de trätande stormaktsledarnas händer fanns både hotet och lösningen. Anmärkningsvärt är att feberkurvan ovanför sjuksängen inte enbart visade den snabba försämringen utan också framhävde en liten ned-gång i temperaturen, en ljuspunkt. Kurvan utgjorde på så sätt ytterli-gare ett exempel på att den allvarligaste hotbilden tenderade att förläg-gas till det nära förflutna.