Inom historievetenskapen råder det enighet om att Kubakrisen var den storpolitiska förveckling under kalla kriget som var närmast att utlösa en fullskalig kärnvapenkonflikt. Denna position har i princip tillskrivits krisen alltsedan den inträffade och ny forskning, baserad på
tidigare otillgängligt källmaterial, har ytterligare förstärkt tolkningens oomtvistade ställning.517 Vad som dock är slående vid en genomgång av det samtida svenska källmaterialet är att denna tolkning inte var den mest framträdande under själva krisen. Aftonbladets förstasida tisdagen den 23 oktober såg exempelvis ut på följande sätt (se bild 13). De dramatiska nyheterna upptog hela förstasidan, men tyngdpunk-ten låg på det lugnande budskapet att det inte skulle bli något krig. Garanten för detta var ”politisk expertis i västvärlden” som enligt
Aftonbladet var eniga om att Chrusjtjov inte skulle starta ”ett
kärn-vapenkrig för Castros skull.” 518 Göteborgs-Tidningen skrev samma dag att Kennedys blockad inte nödvändigtvis behövde ”leda till en världskris”,519 och Expressen menade dagen efter, angående den teore-tiska möjligheten av ett stundande kärnvapenkrig, att ”på något sätt gör Kubaaktionen intryck av att man på amerikanskt håll ändå inte
på allvar räknat med denna möjlighet.” 520 I Stockholms-Tidningen underströk som bekant Victor Vinde att det tredje världskriget var en omöjlighet på grund av den alltjämt fungerande terrorbalansen.521
Det lugnande tilltalet var särskilt framträdande i de public service-finansierade etermedierna. När exempelvis Sveriges Radios utrikes-korrespondent Arne Thorén rapporterade om att stora amerikanska truppstyrkor samlades i Florida avslutades inslaget med följande kom-mentar: ”Detta rapporteras inte för att uppjaga någon krigsskräck, men det är också fakta som inte får underskattas.” 522 Med det något ambivalenta uttalandet underströk Thorén allvaret i situationen sam-tidigt som han manade lyssnarna till lugn och tillförsikt.
Mer entydigt orosdämpande budskap förmedlades i ett Aktuellt-inslag som handlade om hur man i Berlin, Paris och London hade reagerat på Kubakrisen. Det inleddes med stadsbilder från Berlin som visade upp hur livet där fortgick som vanligt. Två pojkar höll armarna om varandra och en grupp äldre kvinnor satt och samtalade på en bänk. Reporterrösten betonade att Kubakrisen hade skapat nervosi-tet, men att denna doldes ”för att inte utlösa kortslutningsreaktioner.” Berlinarnas goda självkontroll framhölls och exemplifierades med att
situationen vid muren ”inte varit mer spänd än tidigare.” Därefter fortsatte reportaget med stadsbilder från Paris där ”Kubakrisen ännu inte framkallat några våldsamma reaktioner”. På börsen låg kurserna stilla, vilket var ”det säkraste tecknet på att lugnet bibehålles.” Inte heller hade det nationella försvarsrådet inkallats, ”en åtgärd som an-nars brukar vara bekräftelsen på att regeringen anser situationen all-varligt hotande.” Inslaget avslutades med stadsbilder från London där det för dagen inte rådde ”någon krisstämning” och där den stora ma-joriteten trodde att ”stormen ska rasa ut utan att alltför svåra förödelser anställs.” 523 Sammantaget förmedlade inslaget en berättelse om att livet fortsatte sin gilla gång för invånarna i Europas storstäder och att de trots omständigheterna behöll sitt lugn. Den underliggande upp-maningen till tv-tittarna var att de skulle göra detsamma.
Tendensen att tona ned hotbilden var också framträdande i det svenska politiska etablissemangets ageranden och uttalanden under krisveckan. Detta gällde i synnerhet statsminister Tage Erlanders be-slut att fortsätta sin pågående semester i Dubrovnik istället för att resa hem. Förhållandet föranledde en del raljerande kommentarer, bland annat i Aftonbladet där kåsören Gösta Rybrant skrev: ”Vad Kuba beträffar kan jag inte mobilisera någon verklig panik så länge Tage Erlander håller på och badar i Dubrovnik.” 524 Erlanders från-varo markerades också när Stockholms-Tidningen nådde honom för en kommentar i krisens inledningsskede. Statsministern hade då för-sökt följa Kennedys tal via radio, men sändningen hade varit så dålig att han inte hade fått klarhet i vad som hade skett. Det framställdes således som att det var Stockholms-Tidningens förtjänst att Erlander hade fått reda på USA:s beslut om en flottblockad mot Kuba. ”Kärvare än vad jag först trodde” var statsministerns kommentar,525 vilket dock inte föranledde några ändrade semesterplaner.
Den nytillträdde utrikesministern Torsten Nilsson befann sig un-der krisens inledningsskede i New York. Han återvände till Sverige den 25 oktober och i samband med detta intervjuades han av Dagens
och han svarade med lugn röst att det var ”klart att det var ett förtätat intryck och en förtätad stämning” som hade infunnit sig. Efter detta påpekade han att man från amerikanskt håll ”kanske hade dramati-serat det hela lite innan presidenten skulle hålla sitt tal” vilket hade medfört att det amerikanska folket hade gått ”i otroliga förväntningar inför vad som skulle inträffa.” 526 Med denna kommentar kring för-medlingen av krisbudskapet flyttade utrikesministern fokus bort från själva krissituationen och mot den politiska och mediala hantering-en av dhantering-en. Detta markerade hantering-en distans till händelseförloppet, vilket medförde att den överhängande hotbilden framstod som mindre akut. Samma distans uttryckte utrikesministern också när han beskrev tu-rerna i säkerhetsrådet som att det på ett ”ganska naturligt” sätt ”surra-de i bikupan […] men så småningom lugna”surra-de ”surra-det hela opp sig.” 527 Om det nuvarande läget och den fortsatta utvecklingen menade utrikes-ministern att det förvisso fortfarande var bekymmersamt, men att de berörda parterna med FN:s medlingshjälp hade goda förutsättningar att reda upp situationen.528 Det grundläggande beskedet som Torsten Nilsson gav var att det inte fanns någon anledning för allmänheten att vara orolig över det rådande världsläget.
I detta var han, som vi har sett ovan, långtifrån ensam under krisens inledningsfas. Lugn och tillförsikt utgjorde snarare den mediala huvud-fåran. De mest dramatiska tolkningarna och kommentarerna gjordes istället först efter det att den akuta hotbilden hade dämpats. Därige-nom framgår det att rösterna i offentligheten ansåg sig ha ett ansvar för hur deras agerande påverkade de samhälleliga reaktionerna på krisen. I likhet med den samtida civilförsvarskulturen kan detta tolkas som ett medvetet försök från mediernas sida att göra den överhängande hot-bilden psykologiskt uthärdlig.529 Men där civilförsvarskulturen syftade till att göra hotet hanterbart genom att visa på handlingsstrategier gick den mediala kommunikationen istället ut på att om inte förneka, så åtminstone kraftigt tona ned hotbilden. När så skedde kom heller inte tankefigurer rörande orsaks- och ansvarsföreställningar att aktualiseras.