Informanterna ansåg att avsaknaden av ett gemensamt språk var ett stort problem i mötet med klienterna och deras anhöriga men de bedömde ändå inte att mötena med klienterna utgjorde en betydande belastning i arbetet. Däremot visade det sig att de mer kritiska avgörandena kring etnicitet kunde identifieras i de kollegierelaterade relationerna. En cirkeldeltagare berättade att det uppstod en konflikt mellan ”invandrare” och ”svenskar” på hennes arbetsplats om rätten att tala vilket språk som helst eller skyl- digheten att prata svenska under lunchrasten. I diskussionen om ”etniska” konflikter framkom det att bruket av annat språk än svenska hade kom-
mit att bli en arbetsledarfråga på samtligas arbetsplatser. Språkbruksfrå- gan hade lett till olika lösningar och förhållningssätt på de olika arbets- platserna. Det fanns arbetsplatser där det tilläts att tala vilket språk som helst och på andra har det bestämts att enbart svenska skulle talas.
Informanternas utsagor påvisar potentialen av etnicitetsbaserade slit- ningar på arbetsplatserna. Föreställningar om människors olika identite- ter och etniciteter gör att olika språkfärdigheter skapar olika över- och underordningar och tilldelar människor olika subjektpositioner. Olsson (1995) beskriver hur omsorgsarbetare med invandrarbakgrund blir upp- delade i språkkategorier och på så sätt tillskrivs etniskliknande identiteter där språkkategoriseringen går före individens egna identitetsföreträdan- den. Olsson skriver: ”I hemtjänstzonen etableras en dominerande kod där gränserna dras mellan personal och klienter och mellan olika språkkate- gorier. I denna zon konstrueras olika etniskliknande identiteter på basis av språklig tillhörighet” (Olsson 1995: 237). Det centrala hos Olsson är att det tydligt framkommer att det på servicehuset skapas konflikter mellan olika grupper som kan kopplas till språket och han påpekar att invand- rarnas identitet stereotypiseras och ibland även problematiseras i jämfö- relse med sina svenska kollegor. Den ovan nämnda konflikten angående vilket språk som ska talas i lunchrummet är ytterligare ett exempel på hur språk får betydelse som etnisk markör. Ett annorlunda språk markerar skillnader mellan personer på arbetsplatsen och konflikter om vilket språk som ska talas blir en faktor i förhållandena mellan olika personal- grupper. När ett språk ställs mot ett annat uppstår en konflikt där det ”främmande” språket blir en katalysator för ett ”vi”- och ”dom”- tän- kande som gör språket till en etnicitet. Alla som talar detta språk kommer att förstås utifrån sitt medlemskap i språkgemenskapen. Detta sker obero- ende av de inblandades egna preferenser eller önskningar. Skandinaviska språk eller engelska görs annorlunda än spanska (som i Olssons under- sökning), eller språk som talas i Mellanöstern och övriga Asien.
Föreställningar om etnicitet blir centrala i hur omsorgsarbetare intar och blir bärare av olika subjektpositioner. Viktiga faktorer i omsorgsarbe- tet är ett moraliskt uppförande och att upprätthålla en balans i arbetet (se kap. 3 och 4). Personalen menade att de fick balans i arbetet om de befann sig ”innanför ramarna”. En händelse som diskuterades i forskningscirkeln var en situation som berörde aktiviteter i gemensamhetsutrymmena på ett äldreboende och handlade om användandet av telefonen för privat bruk. Deltagarna ansåg att det var ett felaktigt beteende att prata högt i telefo- nen på annat språk än svenska ifrån äldreboendets dagrum. En deltagare berättade:
Dom [invandrarna] ringer till sina vänner och så står de och pratar på iran- ska eller vad de nu pratar. Det är olika språk och det är inte rätt när det sitter vårdtagare i rummet och kanske dricker kaffe eller ser på TV.
[Citat från deltagare i forskningscirkeln]
Deltagarna i forskningscirkeln var överens om att handlingen var oaccep- tabel med förklaringen att framförallt klienterna blev störda av sådana telefonsamtal i de gemensamma utrymmena. Men uppfattningen måste kvalificeras med tanke på att cirkeldeltagarna i ett annat sammanhang in- te uppfattade det som fel att uppenbart bryta mot direktiv som gick ut på att skapa en så lugn miljö för klienterna som möjligt. Här gällde det emel- lertid något annat än samtal på främmande språk. Trots att chefen påpe- kat att popmusik inte fick spelas på hög volym i dagrummet eftersom kli- enterna kunde bli störda, så ansåg alla deltagare i forskningscirkeln att det var en positiv handling att sjunga, mima och dansa till högt spelad pop- musik inför klienterna i dagrummet. Personalen på boendet ansåg att det var nödvändigt att tänja på chefens uttalade reglering av arbetet eftersom deras känsla var att klienterna tyckte om när personalen spexade på äld- reboendet och att de inte verkade bli störda av musiken. Deltagarna i forskningscirkeln höll med om att det var ett bra beslut att gå emot che- fen.
Det beaktansvärda i dessa båda exempel är motivet för att det ena ska vara acceptabelt och inte det andra. En tolkning är att när någon pratar på ett främmande språk upplevs det som störande och kanske till och med som skrämmande. Det främmande språket blir på så vis det förmenta upphovet till skiljelinjer och grupperingar inom kollegiet. Men frågan är om det är språket i sig som är problemet. Om inte popmusiken och dansen är störande i det ena fallet är det inte nödvändigtvis själva talet i det an- dra. Snarare måste man söka skillnaden i de associationer som det främ- mande språket ger upphov till. Skillnader mellan omsorgsarbetarna åter- finns i beteenden som gör omsorgssubjektet varmt, förstående och om- händertagande, således de beteende som uppfattats som traditionellt kvinnliga och moderliga. Om personalen istället tolkas som kall, ignorant och hård till följd av ett visst beteende, får det konsekvenser för hur situa- tionen förstås. I fallet ovan kan det tänkas att det talade språket framkal- lade föreställningar som inte går att associera med egenskaper som ur omsorgssynpunkt upplevs som positiva. En annan deltagarna sa: ”Jag tycker mycket att det handlar om hur man gör och på vilket sätt man pra- tar sitt eget språk”. Detta antyder att det finns ett ”rätt” sätt att tala i tele- fonen i dagrummet och att det går bra att ringa bara det görs på det rätta sättet. Det rätta sättet kan tolkas som tyst och diskret så att det inte upp- fattas om personen talar ett annat språk än svenska. Omsorgsarbetarna
bör inte synliggöra, förstärka eller framhäva sin ”avvikande etnicitet”. Detta innebär att subjektet måste förstå och hantera vad som är rätt eller fel moraliskt beteende, vilket i sin tur gör omsorgssubjektet respektabelt inför både personalgruppen och klienterna (se diskussionen om det res- pektabla omsorgssubjektet i kapitel 4).
Jag uppfattar det som att relationen mellan kollegor tenderar att få fostrande inslag. För att en balans ska uppnås på arbetsplatsen fostrar kollegorna varandra med hjälp av normen. Det är normen som sätter gränser för det normala och acceptabla och normen reglerar och kategori- serar då det riktiga och det avvikande. På så sätt kan osäkerheten i vad som är etniskt göras på arbetsplatsen med hjälp av normreglering.
Foucault menar att själva normen är en blandning av det som är lagligt och det som anses naturligt, men också av föreskrifter och beskaffenheter. Allt som ger normerna en naturlig och verklighetsnära karaktär har att göra med att de upprättas utifrån observerbara beteende. Individers pre- stationer mäts och jämförs i relation till hur de avviker från normen i posi- tiv eller negativ mening. Genom en sådan mätning av individernas presta- tioner i förhållande till en norm, blir det därmed möjligt att särskilja dem i förhållande till varandra på ett närmast precist och systematiskt sätt. Nor- men kan därför ses som det rättesnöre som anger vilka positioner olika personer ska placeras på i relation till varandra. Normaliseringen påtving- ar å ena sidan homogenitet men å andra sidan mäter den avvikelser, be- stämmer nivåerna, fastslår specialiteterna och drar nytta av olikheterna genom att avpassa dem efter varandra (Hörnqvist 1996: 182-186). Norm- regleringen omfattar komplexa relationer av inkludering och exkludering på arbetsplatsen. Etnicitet blir en effekt av normgivande förhållanden in- om omsorgsdiskursen. Det uppfattas exempelvis normbrytande när per- soner med invandrarbakgrund ringer i arbetets telefon och pratar på an- nat språk än svenska.
Ett annat sätt att avvika från normen är att inte dela majoritetssamhäl- lets helgfirande. Flertalet av äldreomsorgspersonalen arbetar efter sche- man som löper över årets alla dagar och de har inte automatiskt ledigt på de så kallade röda dagarna. Detta leder vanligen till att många som har schemalagda dagar under storhelger som påsk, midsommar och jul vill ta ledigt då. Eftersom inte alla medarbetare på arbetsplatsen är traditions- bundna på samma sätt har inte alla en önskan om ledighet vid samma tid- punkter på året. I materialet synliggjordes grupperingar av ”svenskar” och ”invandrare” via traditionsbunden ledighet. En informant sa följande:
Eftersom jag inte är svensk och inte firar svenska högtider arbetar jag på midsommar och det gör ingenting för det betyder ingenting för mig. Men svenskarna vill vara lediga. De vill ha ledigt på julen. Det är bra för jag får
bra betalt för de dagarna. Det gör att det blir lite skillnad mellan invandrare och svenska arbetskamrater. Sådana grejer gör etnicitet synligt på arbets- platsen.
[Intervju med manlig medarbetare i äldreomsorgen]
För verksamheten är det oftast gynnsamt om den ordinarie personalen kan arbeta även under storhelger eftersom det kan uppstå problem om arbetet ska skötas av enbart vikarier. För arbetet i sig är det således en för- del om personalen inte vill vara lediga samtidigt. Men för betydelsen av grupperingar inom arbetslaget fungerar traditionerna särskiljande och kategoriserande. Traditionsbunden ledighet gör på så sätt etnicitet på ar- betsplatsen.