Hemtjänstpersonalen hade en gemensam grupplokal vilken fungerade som en central arbetsplats för samtliga. På morgonen träffades de som ar- betade under förmiddagen för att gå igenom arbetet. Grupplokalen var belägen i en lägenhet om tre rum, vilka utgjorde fikarum, kontor och vilo- rum. Lokalerna var slitna och möblemanget var ett hopkok av olika stilar, träslag och färger. Senare berättade arbetsledaren att de ärvt många av sa- kerna som andra kontor inom kommunen velat kasta. Det som kasserats av andra hamnade följaktligen här om det inte var alltför trasigt. Detta kan tolkas som ett kvitto på gruppens status och ställning i förhållande till övrig kommunal verksamhet.
Av de åtta som arbetade under dagtid hade fyra heltidsanställningar. De andras anställningar varierade mellan 50–75 % i tjänstgöringsgrad.
Lokalen (foto: Linda Lill)
I grupplokalen hade personalen varje vecka möte med sin närmaste chef där även distriktssköterskan deltog. Vid ett personalmöte tillsammans med arbetsledaren väcktes frågan från personalen om att de önskade ar- betskläder. De menade att de spenderade en hel del privata pengar per år för inköp av jackor, skor och andra kläder som är lämpliga för arbetet. Framförallt påtalade de att behovet av stora fickor var stort eftersom de bland annat bär med sig nycklar till olika klienter och larmtelefonen. De jämförde sig med andra kommunalarbetare som exempelvis personer som arbetar på parkförvaltningen och menade att det var orättvist att de fick bekosta sina kläder själva medan andra som de ansåg likställda inte behö-
ver göra det. Arbetsledaren sa sig vara välvilligt inställd till att köpa in väskor där personalen kan lägga saker som de behöver bära med sig till klienterna.
Normaliserings- och integritetsbegreppen har använt som argument i frågan om en ”uniform” eller enhetlig klädsel åt hemtjänstpersonal. Dis- kussionerna har gått ut på att personalen ska vara så ”naturliga” som möjligt. Dessutom har frågan om ”uniformer” inom hemtjänsten handlat om att inte hela grannskapet behöva få reda på att en person har hem- tjänst. Frågan är om inte grannarna ändå vet om någon i närheten har hjälp av hemtjänsten. De kommer vid specifika tider, kanske varje dag. Klienternas integritet är väldigt väsentlig och personalen har tystnads- plikt. Det kan dock vara svårt att dölja att hemtjänsten besöker klienterna. Kläderna verkar dessutom vara betydelsefulla för personalen. Personalen menade att de förtjänade att få kläder som är avsedda för att bära med sig saker i ur och skur.
Trots diskussioner och en märkbar medvetenhet om hur samhället värderar hemtjänstpersonalens arbete upplevde jag att personalen trivdes med sitt arbete och att de utförde arbetsuppgifterna med glädje och in- tresse. En betydelsefull iakttagelse var att tidsaspekten på arbetsinsatserna spelade en mycket stor roll och i mina fältanteckningar skrev jag:
Insatserna inom hemtjänsten sker snabbt och tidseffektivt. Arbetet med vårdtagaren utförs i lugn och ro men det är under ständig tidspress. Per- sonalen arbetar effektivt och snabbt. Många praktiska saker hinns med på kort tid. Besöken mellan olika vårdtagare planeras väl för att inte för- lora tid. Hela deras arbete tycks vara planerat för att vara tidseffektivt. [Dagboksanteckning våren 2005]
Det var oerhört lärorikt för mig att vara tillsammans med personalen. Framförallt när det gäller konsten att få saker gjorda så fort som möjligt. För personalen handlade det om i vilken ordning arbetet lades upp hemma hos klienten. De arbetade enormt systematiskt vare sig de bredde smörgå- sar, bäddade, städade eller tvättade. När de pratade med klienterna verka- de de inte alls stressade. De tog sig tid och lyssnade. De utförde personliga insatser med klienterna (som hjälp vid dusch) lugnt och utan att hasta, trots att de ofta hade bråttom till nästa klient som behövde hjälp. Det stod efter en tid klart för mig att arbetet i ett hem på ett mycket tydligt sätt kan tidsrationaliseras med hjälp av praktisk taktik och struktur.
En observation var personalens till synes stora engagemang och an- svarstagande kring ekonomiska frågor. Personalen ägnade påtagligt mycket tid att diskutera kommunens ekonomiska ställning. I grupploka- len pratade de ofta om kommunens dåliga ekonomi och vad de skulle
kunna bidra med för att minska på utgifterna. Många gånger förhöll de sig ironiska och de var noga med att påpeka att förra året hade de faktiskt för första gången på flera år blivit bjudna på en stor julfest. De visade mig bilder från festen och återkom ofta till hur trevligt det varit och hur myck- et de uppskattade den typen av uppmärksamhet från ledningen.
Om någon i personalgruppen var frånvarande fördelades arbetet snabbt utan märkbara bekymmer. Personalen visade också på en stor flexibilitet när det gällde sådana saker som semesterplaneringen. Det framkom vid en genomgång tillsammans med arbetsledaren att semester- schemat inte fungerade riktigt bra om flera av den ordinarie personalen var borta samtidigt. Detta innebar att arbetsledaren önskade att någon i gruppen ändrade sin semesterperiod. Det blev ett högljutt möte och en ir- riterad stämning men innan mötet var slut hade några kommit överens om hur de skulle flytta sina semestrar, trots att det innebar att de inte hade semester samtidigt som sin partner.
Då personalen pratade om arbetets status påtalade de att de gärna skulle vilja ha ett större innehåll av medicinska arbetsuppgifter. Mest för att de ansåg att medicinska uppgifter var intressanta men också för att de menade att den typen av uppgifter kunde verka statushöjande för yrket. Städningen är något som de absolut skulle vilja slippa.
Medicinska befogenheter inom hemtjänsten kräver en särskild delega- tion utfärdad av en sjuksköterska. Till den delegationen hör en kortare utbildning. Befogenheterna gäller exempelvis läkemedelshantering och att ge insulin. För att få utföra vissa medicinska uppgifter måste även de som har formell undersköterskeutbildning genomgå verksamhetens egen ut- bildning. I en diskussion om personalens utbildning och kompetens kom det dock upp att personal utan utbildning fick möjlighet till samma behö- righeter som de som har utbildning. De med utbildning ansåg att detta var orättvist, då vissa dessutom hade studielån för sin undersköterskeutbild- ning. De menade att denna hållning inte motiverade personalen att gå och utbilda sig. Dessutom talades det i gruppen om att det i princip rekryteras personer ”från gatan”. Detta gjorde personalen orolig och de fruktade att statusen på yrket skulle fortsätta att vara låg.