Kärnan i mötet mellan personal och klient är kommunikationen, både den verbala och den kroppsliga. I diskussioner i forskningscirkeln sa persona- len att det kunde uppstå situationer som var otillfredsställande både för klienterna och för personalen om den verbala kommunikationen inte fungerade. En cirkeldeltagare berättade hur det gick till på hennes arbets- plats när en icke-svensktalande kvinnlig klient på äldreboendet låg inför döden. Kvinnan försämrades hastigt och personalen var tvungen att på- kalla ambulans för färd till sjukhuset där hon sedermera avled. Det fanns under händelsen ingen i personalgruppen som kunde tala kvinnans mo- dersmål och de anhöriga fanns för tillfället inte heller på boendet.
En händelse som denna var ett tydligt exempel på en situation där per- sonalen menade att de fick känslor av skuld, otillräcklighet och oro. De sa även att det inte på någon av deras arbetsplatser fanns någon möjlighet att ringa till tolkar i akuta situationer och en cirkeldeltagare sa: ”Vi har för övrigt aldrig ringt till någon tolk. Vi har inte ens numret på vår lista”. Enligt omsorgspersonalen försökte de lösa språkbarriärerna genom gester, småord som de hade lärt sig från anhöriga och på någon arbetsplats hade det inordnats en mindre ordlista med vardagsord. I diskussionen om ord- listor och hur dessa hanteras menade någon i cirkeln att: ”Det där med ordlista kanske fungerar bra på vissa språk men på andra har jag mycket svårt för att se hur det skulle låta. Just arabiska och så, grekiska är också ett sådant språk”. Personalen presenterade fantasifulla nödlösningar som togs till när det gällde överbrygganden i språk. Men de menade att det var svårt att ge klienten det där lilla extra, när det var omöjligt att småprata med varandra. Deltagarna sa att när klienten var nöjd och mådde bra fungerade oftast omsorgsarbetet bra trots språksvårigheter. De menade att omsorgen till personer som de inte kunde prata med till stor del hante- rades genom att de läste kroppsspråket. Cirkeldeltagarna tyckte att språk- svårigheterna tog mycket tid och de kände oro över att den sammantagna kvalitén i arbetet med klienterna blev sämre.
Informanterna tyckte också att äldre personer med invandrarbak- grund som inte kan svenska språket i större utsträckning verkade vara
mer beroende av sina anhöriga än äldre som behärskar språket. Cirkeldel- tagarna ansåg att deras anhöriga tog ett stort ansvar och beskrev situatio- ner där de bedömde att klientens anhöriga var nödvändiga för både den enskilde och personalen. Däremot hade de erfarenheter av att stora pro- blem kunde uppstå om varken klienten eller de anhöriga pratade svenska och personalen beskrev händelser där tolkningen kunde bli mer viktig för de anhöriga än för klienterna. De sa att kommunikationen med de anhö- riga ibland blev väldigt betydelsefull då vissa vårdtagare på grund av sjuk- dom hade mycket svårt att förmedla sig verbalt även på sitt eget språk. En deltagare sa: ”Tanten hade vi inga problem med. Hon var så långt gången i sin demens”. I stället menade de att det kunde bli besvärligt för persona- len att vara medlare mellan klient och anhöriga men också att det var mö- dosamt att få god kontakt med de anhöriga om språkkunskaper inte fanns. Att ha goda relationer med anhöriga menades vara en mycket stor del av omsorgsarbetet. Därför tyckte personalen att när de anhöriga inte kunde svenska blev arbetet med klienten svårare och mer tidskrävande.
Med tanke på att oförmågan att kunna tala samma språk kan utgöra betydande hinder i omsorgsrelationen kan det anses som en stor vinst att para ihop personal och klienter som talar samma språk. Språkmatchning är ett av flera argument för varför invandrare bör anställas inom äldre- omsorgen. Men cirkeldeltagarna sa att det inte var en självklarhet att kli- enter och omsorgspersonal från samma nation eller med samma språk- kunskaper sammanfördes. En av deltagarna sa:
Vi sätter inte samma nationalitet bara för att det ska vara så, men däremot har vi gjort så att om det har uppstått någonting så har dom [som kan språ- ket] fått gå in och medla för oss, så att jag kanske kan prata med personen. Jag har en dam från Polen och jag kan inte ett ord polska överhuvudtaget men det har ju ändå fungerat bra och det har varit så och så och så [gestiku- lerar med händerna och visar på vilket sätt de talar med kroppen]. Men när det har varit någonting så har jag ju kunnat gå in med en annan med mig som har kunnat tolka polska till mig. Samtalet har fungerat som en riktig tolkning i stället. Polskan och jag har kommit rätt långt ändå i, ’hur mår du?’, ’sovit gott?’ [gestikulerar med händerna] Alltså så. Det har ändå funge- rat.
[Citat från deltagare i forskningscirkeln]
Cirkeldeltagarnas berättelser visar att det finns en stor flexibilitet kring omsorgsarbetets upplägg. Det är med öppenhet och kreativitet som perso- nalen löser problemfyllda situationer när de uppstår. En intervjuad person som arbetar i hemtjänsten sa:
När vi inte kan kommunicera på grund av språket improviserar vi mycket. Jag går fram till kylskåpet och kollar av vad hon äter på ett ungefär. Jag får själv tänka ut vad som behöver handlas här. Sen försöker jag förklara med händerna. Det är faktiskt jobbigt. Det svåraste är när hon pratar på sitt språk bla,bla, bla…..Oh, vad vill hon, tänker jag…. Är det mat eller är det kaffe eller vatten? Det tar sin tid. Så ibland blir det stora missförstånd från bådas sidor.
[Citat från intervju med hemtjänstpersonal]
Personalen i cirkeln sa att när det behövdes tog de hjälp av språkkunniga kollegor för att tolka vad vissa klienter sa. Äldreomsorgsarbetets utform- ning tycks ge möjligheter för improvisation. Hur personalen hanterar språkproblem i arbetet hänger samman med personalens uppdrag gente- mot de hjälpbehövande. Förutsättningen för omsorgsarbetet är att ideli- gen lösa praktiska situationer (se diskussion om omsorgens pragmatism kap. 5). Det beaktansvärda i möten mellan personal och klient som inte kan varandras språk är hur betydelsefulla deras kroppar och kroppssprå- ket blir. Cirkeldeltagarna sa att i situationer där de inte pratade samma språk som klienten fungerade deras kroppar som den enda vägen till kom- munikation.