De mönster jag främst sökte efter då jag påbörjade mitt fältarbete i hem- tjänsten var aspekter av genus och etnicitet. Under min vistelse i hem- tjänstgruppen insåg jag dock hur viktigt både klass och sexualitet blev som variabler i förståelsen av omsorgsarbetet. När jag pratar om klass i det här sammanhanget menar jag både att äldreomsorgspersonalen säljer sin arbetsförmåga till kommunen men också klass utifrån subjektiva fak- torer såsom klassidentitet. I min tolkning av klassbegreppet är utgångs- punkten att arbetarklassen skapas i en läroprocess när arbetare blir med-
vetna om att man utgör en klass med intressen som står i motsättning till en annan klass och det är först när människan genom sin vardagliga erfa- renhet skapat en gemensam kultur som det kan sägas existera en reell ar- betarklass (Greiff 2004: 15).
I hemtjänstgruppen uppfattade jag att personalens strävande efter ”korrekta” subjektpositioner som handlade om att de skulle vara så ”re- jäla kvinnor” som möjligt. Kvinnornas berättelser om sig själva för varan- dra berörde konsekvent ”kvinnliga” erfarenheter. Skeggs (1997) skriver följande om omsorgsjaget:
The ”caring self” is both a performance and a technique used to generate valuations of responsibility and respectability. Doing caring, that is their ca- ring practices, are fundamental to their concept of the self. To be caring is an enunciative position in which social and self combine. To speak as a caring person produces an identity of value for the self, which also capitalizes on prior female experience. To speak from a caring subject position confers oc- cupational/moral status and authority: to speak as a nurse, mother, warden, provides a valued morally responsible position of enunciation (Skeggs 1997: 69).
Skeggs (1997) ståndpunkt till ”omsorgsjaget” som både ett framträdande och en teknik återfann jag både i personalens sätt att prata och handla. Jag vill dock återigen påpeka att jag inte studerat personalens personliga identiteter utan snarare det Judith Butler kallar ”norms of culture by which persons are defined” (Butler 1990: 23). I kapitel två diskuterade jag förhållandet mellan individuella handlingar och de gemensamma före- ställningar som utgör den diskursiva kontexten för handlandet.
Vid de deltagande observationerna såg jag tydligt hur oerhört centrala och normsättande föreställningar om klass var för hur hemtjänstpersona- len förhöll sig till sitt ”omsorgsjag”. Klass fungerar som en över- och un- derordnande kategorisering och i hemtjänsten dominerar känslor av un- derordning personalens förhållningssätt till sitt arbete. Underordningen blev tydlig både i relationer till klienter och till den yrkesmässiga status som hemtjänstpersonalen ansåg sig ha.
Underordning uttrycktes på flera sätt i hemtjänstarbetet. Den blev synlig i hur personalen pratade om sig själva som omsorgsarbetare i rela- tion både till varandra men i synnerhet till överordnade i organisationen och de sjukvårdsutbildade såsom sjuksköterskor, arbetsterapeuter och sjukgymnaster. Följande anteckningar fanns i min dagbok:
Sunt förnuft, medmänsklighet står mot lagar och regler. Några få svens- ka tjejer pratar hela tiden, tar stort ansvar i gruppen och får mycket upp-
märksamhet av chefen. Deras språk, kultur, sätt att förhålla sig till var- andra och andra kan betraktas som en specifik ”svensk” arbetarklass- kultur.
[Dagboksanteckning våren 2005]
Som jag tidigare beskrivit i de inledande kapitlen handlar omsorgsarbe- tarnas arbete om att omsätta ett beslut enligt SoL i praktisk handling. Denna omsättning kräver naturligtvis sin egen tolkning och kommer ock- så att variera från person till person. Alla städar inte på samma sätt eller tvättar och så vidare. Varje möte, varje insats i hemtjänsten varierar bero- ende på vem som utför den. Jag konstaterade dock efter en kort tid till- sammans med personalen att de gör så mycket mer än ett beslut enligt SoL.
Att alla gör olika var något som togs för givet i personalgruppen. Sam- tidigt som de med en självklarhet visste att alla inte gör samma eller lika, var denna fråga central för personalen när de försökte reglera sitt arbete med klienterna. Jag uppfattade inte att personalen direkt pratade med varandra om hur eller exakt vad de gjorde hemma hos klienterna utan den så kallade regleringen av arbetets innehåll fanns mycket mer inbakade i framställningar om hur de sa att de gjorde hemma med exempelvis tvätt, städ och inköp. Samtalen i grupplokalen handlade främst om att: Jag gör alltid…., Jag hänger alltid tvätten…, Jag köper aldrig…och så vidare. Det normerande sunda förnuftet och kunskapsbanken kring hur hem och barn bör skötas hade stort inflytande på arbetsplatskulturen och jag upp- fattade detta som ett uttryck för en ”rejäl kvinnlighet”.
Det verkade vara viktigt för personalen att få möjligheten att definiera innehållet i arbetet på egen hand. De blev upprörda om arbetsledaren eller sjuksköterskan hade synpunkter på någon insats, vilket de (sjuksköter- skan eller arbetsledaren) i de fall det hände, framförde med en stor försik- tighet. Om klienterna instruerade eller ställde krav på saker som persona- len inte uppfattade som rimliga, nödvändiga eller befogade visade de tyd- ligt i grupplokalen att de inte tyckte om det. Såhär skrev jag:
”Varför ska jag dammsuga hennes element bara för att hon säger det? Det känns förnedrande!” I balans och gränsdragningen i arbetet kämpar vårdbiträdena ständigt mot pigrollen vilket är något som de starkt mot- sätter sig. Därför får detaljstyrning i besluten dålig inverkan på persona- len. Om det t.ex. står att vårdtagaren. är beviljad skoputsning verkar denna skrivning stötande och frustrerande för dem. De upplever det som ett slags nedvärdering av dem som professionella, då en professio- nell omsorgsarbetare har förmågan att tillfredsställa vårdtagarens be- hov, dock inom ramen för vad de anser vara rimligt. Personalen menar
att de har förmågan att ta hänsyn till hela individen och dess behov. Om vårdtagaren frågar efter hjälp nekas de inte den, men det är ändå vårdbi- trädet som har makten att sätta gränser för att styra insatsen. Allt beror på hur de utför handlingen. Om personalen själva känner att de styr in- satserna upplever de sig heller inte som pigor.
[Dagboksanteckning våren 2005]
När personalen inom hemtjänsten hjälper sina klienter med exempelvis att tvätta gör de ofta andra saker som inte ingår i själva tvättinsatsen. De pratar med klienten, de kanske har plockat med sig blommor när de kom- mer, de stryker en skjorta eller manglar en duk fast det inte står i bistånds- beslutet. Dessa uppgifter gör personalen med avvägning men dessa insat- ser tillhör sådant som de anser ingår i deras arbete för att det ska bli gjort med kvalité.
Personalen ville absolut inte vara förknippade med pigor, vilket de talade mycket om. Utrymmet att kunna styra relationen till vårdtagaren blir viktig för upprätthållandet av deras yrkesidentitet. Makten och inflytan- det över vad som ska och inte ska göras behöver kunna avgöras av vård- biträdena själva annars verkar de inte må bra.
[Dagboksanteckning våren 2005]
Personalen sa att de ansåg sig själva som en viktig resurs i samhället. För det mesta ansåg de sig inte betraktade som pigor men det låg ändå som ett ständigt hot över dem. De verkade uppfatta detaljerad styrning som ett misstroende mot dem. Samtidigt fungerade specificerande arbetsbeskriv- ningar skyddande för dem när de kände att klienterna ställde krav på dem som de inte ansåg var rimliga. Detta paradoxala förhållande till detalje- ring och strukturering i arbetet ger omsorgsarbetet en komplex samman- sättning.
En uttalad frihet i arbetet och möjligheten att kunna avgöra vad som är relevant i omsorgsarbetet rankades högt av personalen. De påpekade dock ofta att deras arbete präglades av en oförtjänt låg status. En i hem- tjänstgruppen sa: ”Vi är längst ner i hierarkin, efter städerskorna”. Perso- nalen pratade en hel del om hur de hanterade anhörigas, kamraters och andra människors fördomar om deras arbete som ett ”skitjobb” i dubbel bemärkelse. De uttryckte många gånger en stolthet över de insatser som de gjorde för att människor ska kunna klara sin vardag i det egna hem- met. Trots det uppfattade de sig som dåligt uppskattade av samhället i stort.