Gränserna mellan personalen och klienten är följaktligen att betrakta som väsentliga i omsorgsrelationen, men trots det kan personalen medvetet överträda det de kallar gränsen. En intervjuad man som arbetar i hem- tjänsten sa:
Informanten: Ibland går man över gränsen, eller rättare sagt det gör man alltid i detta jobbet. Man gör alltid det där lilla extra i jobbet, faktiskt. För jag skulle inte kunna tänka mig att säga så här gör vi punkt slut. Nej, det går inte.
Linda: Vad är det för gränsöverskridelser?
Informanten: Som t.ex. det här med att gå och köpa en tidning till någon. Vissa [klienter] köper endast tidningen på söndagar och om jag ska jobba helgen, får jag pengar av vårdtagaren på fredagen och sedan har tidningen med mig när jag kommer på söndagen. Detta står inte i beskrivningen av mitt jobb, men jag gör det ändå. Sådana grejer bjuder man själv på. Så reg- lerna på jobbet går inte. Det går alltid över gränsen.
[Citat från intervjuad hemtjänstpersonal]
Då det gäller regler och regleringen av vad omsorgsarbetet ska innehålla fann jag under de deltagande observationerna i hemtjänsten ingen specifi- cerad arbetsinstruktion utan jag upplevde snarare arbetets upplägg och organisering som ett organiserat kaos. Det tog mig minst en och en halv vecka att någorlunda förstå hur arbetet fördelades och hur dagen organi- serades. I anteckningarna från dagboken har jag skrivit:
Det finns ett detaljerat praktiskt schema för varje vårdtagare kring vad som ska göras exempelvis som städ, dusch, tvätt och inköp. Det råder en så kallad strukturerad rörighet i arbetsorganisationen. Samma sak tycks skrivas om på olika lappar varje dag. Det är matlistor och dagliga indi- viduella arbetsscheman.
[Dagboksanteckning våren 2005]
När jag var tillsammans med hemtjänstpersonalen uppfattade jag inte att de blev eller var särskilt känslomässigt engagerade i klienterna, vilket jag blev lite förvånad över. För mig som betraktare verkade det som att perso- nalen hade en väldig distans till klienterna. Denna tolkning gjorde jag främst utifrån att personalen väldigt sällan talade om klienterna i grupp- lokalen. De pratade snarare om privata angelägenheter men också om ar- betets praktiska upplägg såsom vem som skulle dela ut mat till vem och i vilken ordning. Inte heller när jag gick ensam tillsammans med personalen uppfattade jag dem som känslomässigt involverade i klientens livssitua- tion eller sjukdomstillstånd. Däremot var samtliga väldigt hjälpsamma med praktiska insatser och några av personalen erbjöd och utförde prak- tiska tjänster till klienter som de uträttade på sin egen fritid. Det kunde handla om att köpa skor till någon klient som hade svårt att komma iväg till en skoaffär, inköp av hushållsprodukter såsom exempelvis förvarings- burkar, eller mer personlig saker som underkläder. Följande utdrag ur mi- na dagboksanteckningar illustrerar personalens förhållningssätt till klien- terna:
Vårdbiträdena har en närhet och rakhet till vårdtagaren. De verkar inte ta arbetet med sig hem. En distans finns. Vårdbiträdena är duktiga på att dra gränser och de verkar inte bli speciellt känslomässigt engagerade. De uppvisar en oerhörd förmåga att snabbt förflytta sitt sociala jag mellan de olika vårdtagarna.
[Dagboksanteckning våren 2005]
Jag uppfattade att personalen i hemtjänstgruppen var rationella och obe- tydligt känslomässiga, trots att de hela tiden arbetar med andras känslor. De verkade väldigt duktiga på att sätta gränser för sitt eget känsloliv. I mi- na genomförda studier finns det dock berättelser från både intervjuerna och samtalen i forskningscirkeln som visar på att personalen kan ha svårt att sätta gränser i relationen till klienterna. En intervjuad som arbetar i hemtjänsten sa:
Ofta benämns vårdtagaren i form av ”min”. Vissa kommer till jobbet när de är lediga eller har semester och ringer ”sina” vårdtagare.
Det finns de som går hem till vårdtagare efter jobbet och hjälper dem. De sä- ger att jag har känt henne i så många år och hon är min kompis.
[Citat från intervjuad hemtjänstpersonal]
Dessa uttalande kan tolkas som att det finns omsorgspersonal som har problem med gränssättningen mellan arbete och privatliv. Omsorgsarbe- tet blir framförallt svårt i situationer där osäkerhet om hur balans uppnås mellan det yrkesmässiga och det privata. En deltagare i forskningscirkeln poängterade att det är angeläget för omsorgspersonal att klara av gräns- sättningar men att det också är något de måste lära sig:
Vi kan inte reda ut alla situationer och det måste vi lära oss. Så kommer det alltid att vara och det måste vi acceptera. Som vårdpersonal måste vi lära oss att hantera det här problemet. Det kan man stöta på och det måste vi hante- ra. Annars kommer vi in i det här att vi mår dåligt med skuldkänslor, att känna oro och det är en helt annan bit. Vi måste gå in och bearbeta och bli stabila i oss själva. Vi får inte gå över gränserna och vi måste lära oss att sor- tera.
[Citat från deltagare i forskningscirkeln]
För att åstadkomma balans i omsorgsarbetet menar kvinnan att det gäller att dra gränser för att inte bli alltför berörd och känslomässigt engagerad i mötet med vårdtagaren. Detta fenomen är särskilt centralt eftersom om- sorgsarbetet samtidigt kräver känslomässigt engagemang och här finns en grund för spänningar i arbetet. Deltagarna i forskningscirkeln påpekade också att det inte alltid bara är vårdtagaren som är i behov av deras om- sorg utan att även anhöriga kan utgöra en betydande del av omsorgsarbe- tet. En av deltagarna uttryckte det så här: ”Det är ju inte alltid deras [vårdtagarnas] behov vi fyller. Vi fyller ju en massa andras behov också.” Att arbeta i äldreomsorgen innebär följaktligen inte enbart att ge omsor- gen till den hjälpbehövande, utan personalen uppfattade även det som att de ofta gav omsorg till personer omkring klienten.
Gränsdragningar i relation till vårdtagarna betraktades som oerhört viktiga för upprätthållandet av en professionell hållning till vårdtagarna och deras anhöriga. Om inte balansen i omsorgsarbetet kan uppnås me- nade cirkeldeltagarna att det finns personal som riskerar att bli för per- sonligt involverade, vilket till och med kan leda till sjukskrivning. En i forskningscirkeln berättade:
Sånt har ju hänt att någon inte har satt gränser, där hon inte kunde säga nej. Hon blev ju sjuk ju, de [anhöriga] pumpade henne. För det var ju synd om tjejen. Hon ville ju så väl. Kanske lite dåligt självförtroende själv och inte vå-
gade säga nej och skulle räcka till men hon blev sjuk av det. Dom tog över henne.
[Citat från deltagare i forskningscirkeln]