Jag vill inte påstå att kommentarer från kvinnorna till männen i hem- tjänstgruppen kan betraktas som sexuella trakasserier, men ibland hade de en ton av sexuella anspelningar. Dessutom pratade kvinnorna öppet om sina kroppar, kroppsliga åkommor och besvär. En man som jag inter- vjuade sa så här:
Kvinnorna leker ibland med ord om sex och ibland är de mycket vulgära. Det är sexism mot killar. De är alltid på oss. Från början fick jag en chock, men nu har jag vant mig. Jag tyckte att det var jobbigt. Jag kunde inte accep- tera att kvinnor var så grova i munnen ibland.
[manlig medarbetare i hemtjänsten]
Det fanns emellanåt sexuella anspelningar när kvinnorna pratade med männen på arbetsplatsen där jag var. Personligen uppfattade jag inte det som sexism, även om det naturligtvis är en svår fråga att bedöma. Citatet från mannen som jag intervjuade gav däremot en lite annorlunda bild av hur kvinnorna behandlar männen i äldreomsorgen och han använde ordet sexism i sin beskrivning. Det är möjligt att män känner sig trakasserade av kvinnor på arbetsplatser inom äldreomsorgen, men det är inget som min forskning kan visa några belägg för och det är heller inget som jag under- sökt. Att män som jag intervjuat tar upp dessa saker med mig visar ändå på att frågan har ett värde. En man sa i en intervju:
Jag vet att en gång kom en av tjejerna och sa: ”Jag har fått i natt!”. Herre gud, tänkte jag. Det var too much, tycker jag. De andra skrattade och sa: ”åhhh!” och var så glada. Men jag tyckte inte att det var roligt. Det var pin- samt, för henne och för hela gruppen. Varför ska hon berätta såna grejer? Det är ju hennes privatliv.
Mannen säger att det var som en chock för honom när kvinnorna berät- tade om att de haft sex under natten. Kanske kan detta förstås som mäns föreställningar om kvinnor som kyska. Män kanske inte förväntar sig att kvinnor pratar med varandra om sexuella upplevelser. Det feminina för den här mannen är kanske inte förknippat med att kvinnor pratar med varandra på det här sättet. I alla fall inte så att någon man hör, vilket det kanske handlar om i det här fallet. Män vet och förstår att kvinnor disku- terar sina kroppar och sex men det som gör den här situationen prekär är att det faktiskt fanns en man som lyssnade och det ”glömmer” kvinnorna bort. De tar i alla fall inte hänsyn till det och det kan från männens sida tolkas som en markering och ett förtryck. Åse (2000: 97) skriver i relation till poliserna om ”den manliga blicken” och hur kvinnliga poliser upple- ver att de blir betraktade som kvinnliga kroppar. Omvänt kan man inom äldreomsorgen tala om ”den kvinnliga blicken” eller kanske snarare ”den kvinnliga tungan” och möjligen är mäns utanförskap inom äldreomsor- gen att jämföra med kvinnliga polisers känsla av objektifiering. Det är dock viktigt att påpeka skillnaderna i dessa båda ”könspraktiker”. För den kvinnliga polisen handlar utanförskapet om ett direkt utpekande (”jag tittar på dig som kvinna och inte som kollega”), medan det för män- nen inom äldreomsorgen snarare handlar om ett osynliggörande, att de helt enkelt försvinner som män.
Sammanfattning
Personalens känslighet inför klassunderordning var mycket tydlig på den arbetsplats som jag besökte. I de utsagor som jag fått del av illustreras den feminina ställning som äldreomsorgen innehar. Femininiteten upprätt- hölls och bibehölls dessutom av en stark dominans av ”rejäl kvinnlighet”. Jag uppfattade att männen hade en marginell position i äldreomsorgen och att de på flera sätt hade svårt att hävda sig mot ”kvinnligheten” som omsorgsdiskursen producerar.
Sammantaget kan det uttryckas som att äldreomsorgen till största de- len är en pragmatisk verksamhet där problem hanteras med praktiska lösningar. Ovillkorligt kom dock alla situationer som berörde maskulini- tet och männens inflytande i yrket att ideologiseras men också problema- tiseras negativt. Kvinnorna har visat sig vara noga med att bevara ”kvinn- ligheten” i omsorgen vilket de bland annat gjorde med hjälp av ett så kall- lat tjejsnack. Tjejsnacket innehöll främst personliga uttalanden om krop- pen, familjen och andra privata saker. Tjejsnacket illustrerar också det starka inflytande som föreställningar om omsorgen som en kvinnlig prak- tik har.
sationer (se även Acker 1992), beskriver hur kvinnor ständigt tenderar att bli könsdiskriminerade både arbetsuppgiftsmässigt och lönemässigt. Ett praktiskt exempel är att även kvinnor i chefspositioner tenderar att få ta på sig ”kvinnliga” arbetsuppgifter såsom att exempelvis ordna med kaffe och fika till möten. Gherardi menar att kvinnors arbetssituation får denna prägel därför att kultur, genus och makt är lika intimt sammanbundna i organisationer som i samhället i övrigt (Gherardi 1995: 17). I fallet äldre- omsorgen skulle patriarkala strukturer kunna bytas ut mot matriarkala maktstrukturer, då matriarkat i en ordagrann betydelse är ”modersvälde”. Enligt mina erfarenheter hade männen en knapp plats på arbetsplatsen. Kvinnorna gav dessutom uttryck för att männen inte tog ansvar fullt ut i arbetet. De menade att männen gjorde arbetsuppgifterna men inte kunde se helheten kring arbetet. De tyckte att männen gjorde arbetsuppgifterna för snabbt och sakligt utan eftertanke. Kvinnorna tyckte att männen ofta- re kunna glömma saker och att de enbart gjorde en sak i taget.
Männens position i äldreomsorgen kan på ett sätt sägas vara svag. De menade att de inte sa speciellt mycket på mötena eller i grupplokalen utan bara gjorde sitt jobb. I relationerna till klienterna verkade männen få mycket uppskattning och berättade hur de kunde bli ”befriade” från ar- betsuppgifter såsom städning eftersom vissa klienter inte tyckte att det var ”manliga” uppgifter. Det kan uttryckas som att omsorgsdiskursen pressar kvinnor och män i olika positioner där de förväntas ha specifika egenska- per. Personligen tror jag att könsperspektivet i äldreomsorgen kan föränd- ras. Men den främsta förutsättningen för en sådan förändring ligger nog i hur stor utsträckning könsfrågan tillåts ideologiseras. Med mer pragma- tism i frågan om det maskulina inflytandet i omsorgen, tror jag att frågan får en mer anspråkslös framtoning.