De som deltog i forskningscirkeln sa att de på ett övergripande plan inte upplevde några etniska problem i arbetet. De menade snarare att dessa möten var en utmaning i arbetet. Tidsbrist, bemanningsproblem och an- dra organisatoriska dilemma såsom dokumentation ansågs mer angelägna än ”invandrarproblematiken”. Omsorgsarbetarna tyckte att det var vik- tigt att betona att likheterna mellan människor är större än skillnaderna
och de sa att de inte ville förstora upp något. En intervjuad hemtjänstper- sonal sa:
På vår arbetsplats är det väldigt blandat [bland personalen]. Av tio personer är tre svenskar och resten från hela världen såsom, Chile, Iran, Rumänien, ex Jugoslavien, Filipinerna. Så det är väldigt blandat. Men alla har ett mål och det är våra gamla som ska hjälpas. Det är dom som är viktiga. Det spelar ingen roll från vilket land vi kommer.
[Intervjuad man från hemtjänsten]
På den arbetsplats där jag gjorde deltagande observationer var en i perso- nalgruppen aktivt religiös och krävde därmed bönestunder. I min dagbok stod det:
En i personal gruppen är troende muslim och ber fem gånger per dag. Detta sker då i vilorummet och de övriga i gruppen var väldigt hänsyns- tagande och uttryckte enbart acceptans inför detta.
[Dagboksanteckning våren 2005]
Personligen märkte jag aldrig att personen ifråga försvann för att genom- föra sina böner. Däremot uppmanade flera i arbetsgruppen mig att vara uppmärksam på att vilorummet kunde vara upptaget någon gång under arbetsdagen. De bad mig respektera kollegans möjlighet att använda vilo- rummet för att vara ifred en stund. Eftersom det aldrig märktes att perso- nen gick ifrån för att be var uppenbarligen bönestunden lika obetydlig i frånvaro från arbetet som ett toalettbesök.
De informanterna som jag har varit i kontakt menade att de inte hade någon betydande erfarenhet av klienter som uttryckt en önskan om att de inte ville få hjälp av en personal med invandrarbakgrund. Samtidigt sa de att sådant kunde förekomma. En intervjuad sa: ”Det finns vissa vårdtaga- re som inte vill ha invandrare”. Deltagarna i forskningscirkeln tyckte inte att det var ett stort problem eftersom de ansåg att det alltid finns ”speciel- la vårdtagare” och menade att dessa vårdtagare var konstiga även mot personal med svensk bakgrund. En intervjuad person som arbetade i hem- tjänsten berättade om liknade situationer och sa: ”Det blir ett problem därför till sist vet vi inte vem som ska gå dit”. Cirkeldeltagarna sa att de i så stor utsträckning som möjligt försökte tillmötesgå klientens önskemål, med förbehållet att verksamheten klarade av det. De sa också att i realite- ten innebar detta att det måste finnas en passande personal i gruppen som kunde hjälpa klienten och fanns inte det var klienten tvungen att ta emot hjälpen i alla fall.
var mer lätthanterliga än relationer med kollegor eftersom det i mötet mel- lan omsorgsarbetaren och vårdtagaren som regel endast fanns två parter (klient och personal). I kollegiegruppen fanns många fler att ta hänsyn till (samtliga kollegor). I personalens förhållningssätt gentemot vårdtagarna förväntas en stor acceptans och det ligger i arbetets förutsättningar att ”ta mycket från vårdtagarna”. Under en diskussion i forskningscirkeln som kom att handla om äldres fördomar mot personer med invandrarbak- grund sa en av deltagarna: ”Man ska ha större tolerans med äldre männis- kors rasism”. I samband med den diskussionen uttryckte en omsorgsarbe- tare med invandrarbakgrund följande: ”Jag tycker att man som invand- rarpersonal ska acceptera situationen med tanke på åldrandet”. Omsorgs- arbetarnas förklaring till äldres ibland mer negativa inställning till invand- rare relaterades till okunskap och rädsla. De menade att det framförallt fanns en ängslan hos svenska vårdtagaren att inte förstå vårdgivare som talar med brytning. Motiveringen till vissa äldres rädsla var att äldre sällan kom i kontakt med invandrare och att de äldre ofta spenderade mycket tid i hemmet med att titta på TV, läsa tidningar och lyssna på radion. En i cir- keln sa: ”Media slussar ju bara ut det dåliga om invandrare, så de [de äld- re] har ju inget att jämföra med. De får ju bara det som är dåligt”.
En sak förvånade mig något och det var att den yngre personalens för- domar om ”invandrare” verkade vara mer framträdande. Det fanns under min period i hemtjänsten några praktikanter som gick utbildning till un- dersköterska. Vid flera tillfällen lyssnade jag på deras samtal i grupploka- len och ofta handlade det om hur de kategoriskt delade in sina samtalsob- jekt i ”svenskar” och ”invandrare”. De var själva ”svenskar” och relate- rade för det mesta till negativa erfarenheter av ”invandrare”. Naturligtvis måste det beaktas att ungdomar har en ”egen kultur” och ett annat sätt att förhålla sig till varandra än ”vuxna”, men jag blev ändå överraskad över deras dikotoma uppdelning av sin omvärld och hur betydelsefullt et- nicitet verkade vara för dem i deras vardagsliv. Jag tycker att iakttagelsen är väl värd att ta upp med tanke på personalens tidigare motivering till äldres fördomar om invandrare. Det går väl knappast att argumentera för att yngre människor inte kommit kontakt med personer som har invand- rarbakgrund. Det kan således finnas orsaker till denna främlingsfientlig- het som inte har med egna, konkreta erfarenheter att göra. Dessa måste snarare härledas till mer generella faktorer, som att etnicitet kommit att bli en allt viktigare ingrediens i vår gemensamma föreställningsvärd.
Att det finns en stor acceptans för vissa klienters negativa förhållnings- sätt till ”invandrare” kan förklaras med kravet på att omsorgsarbetare måste vara förstående och inkännande. Genomgående har jag tolkat det som att omsorgsdiskursen utfaller som den dominerande diskursen i rela- tioner med klienterna och det betyder att när det handlar om klienterna
kommer inte föreställningar om etnicitet till uttryck på samma sätt som i de kollegiala relationerna.