Omsorgsarbetare som har invandrarbakgrund och framförallt språkkun- skaper kan bli en stor tillgång i mötet med klienter och anhöriga som inte kan prata svenska. Som tidigare nämnts är det ingen självklarhet att i ar- betsgrupperna para ihop klienter och personal efter språkkunskaper. Del- tagarna i forskningscirkeln menade dock att denna sammanförande lös- ning mellan personal och klient som talar samma språk förekom. En av personalen i cirkeln sa att ofta arbetade omsorgspersonalen tillsammans två och två hos klienterna och om klienten och en av personalen talade samma språk menade hon att det var viktigt att den som inte kunde språ- ket inte skulle behöva känna sig utanför i samtalet. Hon sa: ”Det är en fördel med personal som kan språket på boendet men det ska inte vara obehagligt. Jag måste förklara för den andra vad vi har pratat om”. Hon menade att om kollegan inte förstår konversationen vid ompysslandet och småpratandet med klienten kunde hon/han känna sig utanför och icke delaktig i arbetet. Därför ansåg hon att den som kan språket måste funge- ra som tolk och åtminstone översätta vissa delar av samtalet. Tolksituatio- nen ställer därmed krav på den flerspråkiga personalen. Det kan dessutom vara anspråk i arbetet som alla med språkkunskaper inte alltid är beredda att ställa upp på. Detta vittnade flertalet informanter om.
Det är väldigt viktigt att i det här sammanhanget påpeka att det inte går att betrakta var och en som är villig att åta sig muntlig översättning mellan två språk som ”tolk”. Benämningen tolk måste reserveras för dem som är beredda att tolka under iakttagande av givna tolketiska regler. De tolketiska reglerna innefattar bland annat stadgan om tolkens opartisk- het, neutralitet och tystnadsplikt (Soydan 1984). Något hänsynstaganden till tolketiska regler verkar det varken finnas kunskap om eller tid att ta hänsyn till inom äldreomsorgen. En deltagare sa:
Vi anställer ju folk idag för att de ska kunna språk. Vi anställer på grund av att vi ska få så många som möjligt med olika kulturell bakgrund och så många språk som möjligt. Och dessa är listade. Språkkunskaperna är listade så jag ska kunna ringa till en i en annan grupp så att hon kan komma och tolka till mig. Så har vi löst tolkproblemen.
[citat från forskningscirkeln]
Att omsorgspersonal med språkkunskaper används som informella tolkar är också något som Erik Olsson (1995) uppmärksammade i sitt avhand- lingsarbete. Han har beskrivit hur konflikter mellan olika grupperingar inom omsorgspersonalen på ett äldreboende tog sin utgångspunkt i språk. Olssons huvudsakliga syfte i avhandlingen var att: ”visa hur en kategori människor tillskrivs gemensamma egenskaper med utgångspunkt i deras språkliga bakgrund – spanskan – och hur dessa reproduceras i den sociala praktiken genom ett samspel mellan den sociala strukturen och individer- na” (Olsson 1995: 17). Han såg hur den språkkunniga personalen fick rycka in och därmed göra extrauppgifter och de uppgifterna beskrevs som en stor börda av en del anställda. Deltagarna i forskningscirkeln berättade att den språkkunniga personalen i vissa fall kunde upplevas som oumbär- lig på arbetsplatsen. En av cirkeldeltagarna relaterade till en situation på hennes arbetsplats där en spansktalande på avdelningen till och med blev uppringd av kollegor på sin fritid för att svara på vad klientens olika fra- ser kunde betyda. Detta blev mycket ansträngande för den spansktalande kvinnan. Det gick så långt att till slut blev chefen på arbetsplatsen inblan- dad och sa att ingen fick lov att kontakta den språkkunniga omsorgsarbe- taren under hennes ledighet.
Informanterna har i intervjuerna, de deltagande observationerna och i forskningscirkeln beskrivit situationer där tolkningen och språkkunska- perna lett till att de känt sig ”uppätna” av sitt arbete. På en arbetsplats hade språkkompetensen genererat en situation där två omsorgsarbetare nästan uteslutande kommit att ägna sig åt en enda klient och dennas an- höriga. Allteftersom upplevde personalen att arbetet med klienten och de anhöriga blev allt mer krävande. Det uppstod konflikter mellan familjen
och personalen och det var framförallt de två som kunde språket som fick ta en stor del av ansvaret i att försöka lösa dem. Detta blev väldigt krä- vande för de två omsorgsarbetarna som slutligen uttryckte: ”Jag är inte anställd som tolk här!” Arbetsledningen och andra anställda inom verk- samheten försökte hjälpa till för att lösa förvecklingarna men läget var mycket infekterat. Situationen blev väldigt pressande för en av de anställ- da och cirkeldeltagaren sa: ”Det blev faktiskt så att en av våra tjejer blev faktiskt sjukskriven på grund av det här”. Det här ger en bild om hur svårt det kan bli när personalen med språkkunskaper blir allt för involverade i klientens familjeliv när de tvingas agera tolk. Distanserade relationer till klienter och deras anhöriga är en viktig dimension i äldreomsorgsarbetet. Ett gränslöst förhållande till klienten gör arbetet mycket belastande. Ef- tersom gränsdragningen kanske är den viktigaste aspekten av omsorgsar- betets organisering, blir skillnaden mellan invandrad och inhemsk perso- nal oerhört avgörande om arbetet organiseras så att personal med vissa språkkunskaper tvingas arbeta på ett helt annorlunda sätt (se diskussion om arbetsbelastande klientarbete i kap. 4).
Det kan vara svårt för personal med språkkunskaper att sätta gränser för omsorgsarbetet med klienter som talar samma språk. Att det är lätt att bli engagerad i klienter från samma födelseland var något som en infor- mant med invandrarbakgrund som arbetar i hemtjänsten berättade:
Problem uppstår när vi får vårdtagare från vårt land. Jag hade en sådan för tre år sedan som var från Chile, men dom äter en. Det är fruktansvärt. Först och främst är de gamla och då kan de nästan få för sig att du är deras son, så då blir det: oh du ska hjälpa mig. Och till slut blir det inte den hjälp du ska ge till honom, utan du ska bli tolk. Du ska bli allt! Du ska bli tolk, du ska följa med till sjukhuset, till socialen, till hit, till dit. Och så, när du kommer bjuder de på te. Till slut kan du inte säga nej. De äter en. När du väl inser vad som hänt har det gått så långt att du har snaran runt halsen. Det blir så när man träffar folk från samma land. Så när det går brukar vi inte skicka någon ar- betskamrat som är från vårdtagarens land för vi vet vad som händer. Det är fruktansvärt. Det känns fruktansvärt för de säger: Oh jag är så gammal och
äntligen någon som kan hjälpa mig. Det klart att man har sitt hjärta också.
Och då blir det oh, det är synd om henne, ingen kommer och hälsar på och kan hjälpa. Men till sist blir det inte till klockan fyra utan du måste vara där efter fyra. Så flera gånger var jag hos det här paret till sex på kvällen, men sen kände jag att det här går inte. Jag kan inte ha det på det här viset. Varen- da minut jag hade ledigt på jobbet sprang jag till dem och kollade. Så jag ringde till försäkringskassan ja, till alla grejer som inte hade med mitt jobb att göra. Nej, det är mycket.
Informanten talar här om hur svårt det kan vara att säga nej och sätta gränser eftersom man som medmänniska tycker synd om klienterna just därför att de inte kan språket och inte har någon annan som kan göra småsaker som att ringa Försäkringskassan och hålla kontakter med andra myndligheter. Samtidigt är omsorgsarbetarna hos klienten på betald ar- betstid och har också andra klienter att hjälpa. Detta skapar naturligtvis ohållbara arbetsvillkor i längden och det gör att personalen känner sig ”uppätna”. För att undvika situationer som denna menade informanten att de alltid försökte se till att klienter och personal från samma land eller med samma språk inte parades ihop och detta var verkligen en policy på deras arbetsplats.
Utifrån informanternas utsagor kan det konstateras att språkmatch- ningsfrågan är komplicerad eftersom arbetssituationen för den anställda inte fungerar tillfredsställande då matchning sker. Eller som en informant sa: ”Vi försöker som sagt undvika att para ihop, men problemet är att de inte kan svenska. Så hur ska vi hjälpa dem? Det är ett problem faktiskt.” Språkfrågan är komplex just därför att den relativt enkla lösningen med språkmatchning skapar andra organisatoriska, arbetsrättsliga och inte minst känslomässiga bekymmer. Att vara anställd inom äldreomsorgen och att ha språkkunskaper/invandrarbakgrund kan således för vissa an- ställda leda till en specifik typ av uppgifter på arbetsplatsen. Arbetsupp- gifter vilka blir ett krav utöver de gemensamma uppdragen. Det finns också en risk för det som Olsson (1995) befarade, nämligen att etniska gruppuppdelningar blir alltmer tydliga och detta kan medföra följder så- som etnisk diskriminering på arbetsplatserna.
Språkmatchningsproblematiken är föga uppmärksammad inom om- sorgsforskningen och för framtida studier blir det centralt att utreda i vil- ken utsträckning det är ett problem för klienterna att inte kunna kommu- nicera med vårdgivarna. Däremot har det gjorts mer forskning på det om- råde som benämns kulturell eller etnisk matchning. Bakgrunden till et- nisk/kulturell matchning bygger på en diskussion om att personal som ar- betar inom servicesektorn bör vara etniskt sensitiva. Detta har oftast lett till att personer med invandrarbakgrund blivit utpekade som mest lämpa- de att arbeta med frågor som identifierats som ”invandrarfrågor”. Etnisk matchning går ut på att exempelvis socialsekreterare med invandrarbak- grund möter klienter med invandrarbakgrund med motiveringen att un- dergräva kulturella svårigheter. Den här typen av matchning är inte heller problemfri och det största dilemmat handlar om att en kulturell match- ning kräver ett erkännande av kulturella/etniska skillnader. Ett sådant er- kännande riskerar ett kategoriskt grupperande av vissa individer som et- niska (Lewis 2000, Kamali 2002).
som besitter språkkunskaper men som inte vill använda dessa även om de kan. En deltagare berättade:
Det hände hos oss en gång att en i personalen kunde de språk som en utav de boende också talade, men hon pratade aldrig med henne mer än på svenska. Men en dag sa bara chefen att hon kan ju ditt språk, hon kan prata med dig och då kom vi i en helt annan situation. Allt förändrades. Eftersom hon ald- rig sa att hon kunde språket så var ju hon som en av oss andra hela tiden. [citat från forskningscirkeln]
I citatet ovan blir det uppenbart att det finns personal inom äldreomsor- gen som undviker att tala andra språk än svenska. Frågan om språkkun- skaper och hur dessa används och utövas blottlägger en känslighet. Språk- kunskaper blir nämligen en variabel för hur den sociala identiteten kom- mer att bli betraktad och värderad. Att den språkkunniga undvikit att tala om sina kvalifikationer på arbetet är troligen relaterad till en erfarenhet om hur det är att bli tillskriven en subjektposition som skapar underord- ning. Hon har kanske tidigare dragit lärdom av hur etnicitet görs och hur hon görs till något annat. I citatet nämns att allt förändrades när alla fick veta att hon talade fler språk än svenska (här innefattas inte engelskan ef- tersom det är ett språk som de flesta förväntas kunna): ”eftersom hon aldrig sa att hon kunde språket så var ju hon som en av oss andra hela ti- den”. Men när det framkom att hon kunde tala andra språk blev hon nå- gon annan, något annat. Det betydelsefulla i uttalandet är att språkkun- skaper får en etnisk betydelse. Det illustrerar att var vi kommer från, vilka språk vi kan tala kommer att påverka relationerna i arbetsgruppen. Grun- den till detta är att föreställningarna om varandras identitet skapar en si- tuation där språket som färdighet gör en av kollegorna till ett etniskt sub- jekt. Det kan därför antas att den som brukar andra språk än svenska på så vis intar eller påtvingas en särskild position på arbetsplatsen.