För att synliggöra hur etnicitet kan förstås som föreställningarna om var- andras identiteter är det angeläget att diskutera hur etnicitetsbegreppet får dignitet och blir bejakat genom sociala processer. Det är via sociala skeenden som vi alla mer eller mindre konstrueras som subjekt. Det är fö- reträdelsevis genom att studera etnicitet via representationer som insikten om hur föreställningar som är relaterade till ras och etnicitet kan bli be- gripliga. Det är dessutom via representationer och framförallt genom
�������
��������
����������
��������
�������
�������
���������������
������������
�����������
språket som vi förstår vår omvärld, människorna, objekten och händel- serna omkring oss. I relation till den kunskapsförmedling som råder vid en specifik tidpunkt så kommer föreställningar och diskurser kring ras, etnicitet och invandrarskap att få betydelse för hur dessa representeras. I praktiken innebär detta exempelvis att representationen av muslimska kvinnor i det västerländska samhället frekvent förmedlas via framställ- ningen av dem som de ”förtryckta muslimska kvinnorna” trots att det också finns annan kunskap om muslimska kvinnor (se Kahf 1999). Men även framställningar av olika individer och grupper i medierna där endast ”invandrare” klassificeras i termer av etnicitet. Medieforskare (van Dijk 1987, 1991, Brune 1998) har visat att nyhetspresentationen kring invand- rare i högre utsträckning är av negativ karaktär och i stor omfattning ka- mouflerar ett förtryckande förhållningssätt. Ett annat exempel på hur media representerar ”invandrare” visar Ristilammi (1994) där han beskri- ver bilder av Rosengård över tid. Den negativa och problemorienterade bilden av invandrare återfinns som tidigare nämnts även i stor omfattning inom vård och omsorg.
Det är med hjälp av representationer som vi ”tvingas” in i specifika tankebanor. Representationer kan sägas fungera som kunskapsförmed- lande budskap som oundvikligt påverkar våra identifikationsmönster. Det betyder att mitt meningsskapande, men även hur jag betraktas av andra, kommer att vara starkt beroende av det språk och de praktiker som finns omkring mig. På så sätt bistår eller pressar dessa representationer mig att identifiera och definiera mig själv som exempelvis kvinna i relation till män på ett specifikt ”förutbestämt” sätt. Vidare byggs identiteten upp via alltmer förfinande kategoriseringar av mig själv, men också av omgiv- ningen, såsom ung – gammal, mamma – barnlös, akademiskt utbildad – inte akademiskt utbildad, heterosexuell – homosexuell. Listan av katego- rier kan göras oändlig. Följaktligen kommer etnicitet att bli betydelsefullt vid identifieringen och definieringen av vem jag är, oavsett om etniciteten är ”synlig” eller ”osynlig”. Detta innebär också att min etnicitet får olika betydelse beroende på sammanhanget och den får betydelse oavsett vem jag är. Det betyder att vi som subjekt, i olika kontexter, blir bärare av en viss typ av kunskap som diskursen producerar. Etnicitet är som jag tidiga- re diskuterat synnerligen sammankopplat med identiteten och på det sätt vi som individer blir identifierade men också i realiteten hur vi väljer, öns- kar eller tvingas att identifiera oss.
Genom representationer kan vi bli medvetna om hur påtagliga uppdel- ningar av människor kan bli. Vi kategoriseras i olika grupper och typer, det vill säga som män – kvinnor, rika – fattiga, svarta – vita. Kategorierna står i motsats till varandra och betecknar binära oppositioner eller dikoto- mier och de uppfattas som kategoriserade därför att det finns en skillnad
mellan dem. Vad är det då som gör att vi uppfattar denna skillnad? En kvinna är en kvinna för att hon inte är man och det är i förståelsen av vad skillnaden är som dikotomin får betydelse. Det är alltså skillnaden mellan vad som är en man och vad som är en kvinna som skapar mening. Detta betyder att binära oppositioner är nödvändiga då vi delar in och kategori- serar, eftersom att det ena måste skapa en klar skillnad i förhållande till det som ska klassificeras. Vi ser således att det är män eller kvinnor, unga eller gamla, svarta eller vita, därför att det finns en skillnad som kan bära betydelsen. Vad är det då som gör att vi uppfattar denna skillnad och vad kan denna skillnad få för betydelse?
Alla attribut kommer att vägas in vid en tolkning och därför synlig- görs mer än en enkel skillnad. Skillnader handlar inte enbart om direkt märkbara differenser utan här tillkommer våra föreställningar om varan- dra. Detta gör att kategoriseringarna kan upplevas som stereotypa. Stere- otypisering reducerar människor till några få simpla, essentialistiska ka- raktäristika och presenteras som om de vore så av naturen. Vi förhåller oss till varandra speciellt på grundval av hur vi ser varandra som olika ty- per. Vi ställer oss frågor som: Är han/hon en förälder, ett barn, en arbetare, en älskare, chef eller pensionär? Svaren på frågorna kommer att tillskriva personer ett slags tillhörighet till olika grupper genom klass, kön, genera- tion, nationalitet, ras, språkliga grupper, sexuell läggning och så vidare.
We order him/her in terms of personality typ – is he/she a happy, serious, de- pressed, scatter-brained, over-active kind of person? Our picture of who the person ’is’ is built up out of the information we accumulate from positioning him/her within these different orders of typification (Hall 1997: 257). En typ blir stereotyp under vissa bestämda förhållanden och det är när de så kallade typerna reduceras, essentialiseras och naturaliseras som de ste- reotypa föreställningarna skapas. En stereotyp kan på så sätt både bli ge- neraliserande och anonymiserande. Vad Hall menar är att dessa attribut fixerar en skillnad vilket innebär att när stereotyperna väl är etablerade verkar de aldrig förändras och det ser ut som att de kommer att fungera i all evighet.
Representationer kan emellertid inte enbart tydas på basis av hur or- den fungerar inom språket, utan vår kulturella förståelse påverkar tolk- ningen av representationerna. Detta skapar ett intresse för att förstå hur det kulturella, som i sin tur bygger på en analys av större värden såsom hur berättelser, uttalande och metaforer (Lakoff & Johnson 2003) blir en del av det vi ser när vi exempelvis studerar en bild.