Klassrummet som offentligt rum – om det privata och

När Dewey (1927/1988) i The Public and Its Problems skriver om demo- kratins livskraft i ett samhälle betonar han vid sidan av utbildning värdet av en offentlig kommunikation för att medborgarna ska kunna utveckla de kunskaper som behövs i en fungerande demokrati. När begreppet offentlig- het diskuteras idag tas ofta en utgångspunkt hos Jürgen Habermas (1984) och hans bok Borgerlig offentlighet: kategorierna ”privat” och ”offentligt”

i det moderna samhället och i de olika kommentarer som hans texter givit

upphov till. En sådan kommentar fi nns hos Fraser (2003) när hon, som jag uppfattar det, utgår från ett vidare betraktelsesätt av begreppet offentlighet som också kan vara relevant för skola och klassrum. Fraser skriver bland annat om offentlighet som ”en arena i moderna samhällen där det politiska deltagandet iscensätts i talets medium […] en arena för debatt och delibe- ration” och som ”det rum där medborgarna dryftar sina gemensamma angelägenheter” (2003, s 135). Englund (2007a) talar, bland annat med referens till Fraser, om skolan och klassrummet som svag offentlighet. Ett sådant synsätt där skolan betraktas som en offentlig sfär som

överstiger den privata … innebär en potential för möten mellan olika kulturer, uppfattningar, värderingar etc. Att betrakta skolan just som en svag offentlighet, innebär också att den kan spegla sig i den starka offentlighet som samhällsdebatten förs i och som skolan som svag offentlighet har att förhålla sig till (Englund 2007a, s 18, not 7).

När Englund (2007a) skriver om kommunikation i skolan och klassrummet som en svag offentlighet pekar han således på sambandet mellan skolans och samhällets offentlighet. Genom att delta i skolans kommunikativa gemen- skap, i skolan som en svag offentlighet, ges elever möjlighet att utveckla en potential för deltagande också i samhällslivets starka offentligheter.

Vad som i detta sammanhang kan vara intressant att undersöka är hur frågor kring elevers delaktighet och det gemensamma kan kopplas till of- fentlighet inom utbildning och skola. Vad kan det innebära att skolan och klassrummet betraktas som ett offentligt rum för att närmare studera hur en medborgerlig kultur kan utvecklas genom möten mellan ungdomar med olika synsätt, perspektiv och värderingar? Detta fi nns också som ett synsätt hos Parker (2003, 2005) när han betraktar skolan som en offentlig plats. En jämförelse kan här även göras med vad Englund (2004) skriver om att viktiga antaganden om deliberativa samtal i skolan vilar på ”förutsättningen att skolan är ett offentligt rum där pluralismen har företräde” (s 65).30 _Både

Parker och Englund betraktar således skolan som en del av det offentliga samhället – en offentlig och pluralistisk sfär – där skilda synsätt, perspektiv

30 Jämför även Englund 2005, Det goda samtalets potentialer – om klassrummet som offentlighet.

Avh Kent Larsson-PI-K231007.indd60 60

61

och värderingar synliggörs och där olika argument kan mötas, klargöras och fördjupas. Parker (2005) menar att huvudskälet till att skolor är ideala platser för demokratisk medborgarfostran är att

a school is not a private place, like our homes, but a public, civic place with a congregation of diverse students. […] Compared to home life, schools are like village squares, cities, crossroads, meeting places, community centers, marketplaces. When aimed at democratic ends and supported by the proper democratic conditions, the interaction in schools can help children enter the social consciousness of puberty and develop the habits of thinking and caring necessary for public life. They can learn the tolerance, the respect, the sense of justice, and the knack for forging public policy with others whether one likes them or not (Parker 2005, s 347–348).

Detta är den stora potentialen för de allmänna och offentliga platser vi kallar skolor, sammanfattar Parker (2005). Frågan om vilken betydelse ett sådant synsätt kan ha för att bidra till att utveckla kvaliteten i skolans samhällsundervisning är som bekant central i avhandlingens tredje fråge- ställning.

Parker (2005) tar en ingång i den aktuella problematiken genom att ut- trycka en oro för egoistiska tendenser (idiocy) och betona ett gemenskaps- perspektiv, där det gemensamma, det samhälleliga och offentliga förs fram som särskilt viktigt i skolans demokratifostrande arbete. Parker hänvisar här, som jag gjort tidigare i detta kapitel, till Deweys uttryck “the problems of living together” för att visa på behovet av fortsatta studier inom området bland annat med hjälp av Deweys tankar kring hur det gemensamma kan utvecklas i demokratifostrande sammanhang. Parkers användning av ordet “idiocy” går tillbaka till det grekiska ”idios” som betyder privat, separat, självcentrerad, självisk – vad som på svenska idag skulle kunna benämnas med orden egoism eller överdrivet individualistisk. I antikens Grekland, när en persons beteende blev ”idiotiskt”, skriver Parker (2005), blev denne speciellt fokuserad på privata saker utan att vilja förstå eller bry sig om det allmänna eller det gemensamma bästa. Personen betraktades som viljelös och utan tankar på vilka farliga konsekvenser detta beteende kunde få för andra personer. En person som handlar ”idiotiskt” är en person vars självcentrering underminerar hans eller hennes medborgerliga identitet och, fortsätter Parker, privat vinning är målet och samhället gör bäst i att inte ställa sig i vägen. Något som förbryllar honom är hur egoistiskt handlande har vuxit i omfattning från att vara ett undantag i antikens grekiska stads- stater till att bli vardagsmat i dagens ekonomiskt väl utvecklade länder.31

31 Som en förklaring anger Parker (2005) att: ”Kapitalism, individualism och överfl öd är en kraftfull brygd” (s 346, min översättning). Jämför även som en annan källa till kunskaper inom området: Zygmunt Bauman (2002), Det individualiserade samhället.

Avh Kent Larsson-PI-K231007.indd61 61

62

Hur förhåller det sig nu med samhällets utbildningssektor? ”Använder sko- lor sina mänskliga och materiella resurser för att producera egoister eller medborgare”, frågar sig Parker (2005) och fortsätter ”Vad kan skolan göra för att tämja en rå individualism och annat omoraliskt och egoistiskt hand- lande?” (s 346, min översättning). Han menar att många skolor redan under- visar för medborgarskap på ett bra sätt, men att det bland annat behövs en ökad tydlighet. Parker (2005) lyfter fram tre olika grundantaganden för att lyckas bättre med medborgerlig fostran i skolan. Dessa antaganden är att:

• demokrati är inget fulländat system, men eftersom den är bättre än

andra kända system behöver den inte ifrågasättas, men väl utvecklas i riktning mot att leva upp till sina ideal på ett bättre sätt

• det fi nns ingen demokrati utan demokrater och dessa är inte givna av naturen utan måste skapas – det handlar om ett gemenskapsbygge

• engagerade medborgare kan inte åstadkommas av bara luft, tolerans

utvecklas exempelvis tillsammans med andra, man föds inte med ut- vecklade färdigheter att deliberera kring politiska beslut tillsammans med andra medborgare vars tro eller kultur man kanske inte gillar (Parker 2005, s 348, min översättning).

På detta följer tre olika handlingsinriktningar som enligt Parker (2003, 2005) är nyckelfaktorer i arbetet med att utveckla demokratifostran i sko- lan och i enlighet med ovanstående antaganden. Dessa återkommer jag till i avhandlingens sjunde kapitel.