Praktikgenerisk modell för anvecklare

En producent styrs av sin praktiks uppdrag. Praktiker kan ha olika komplexitet. En enkel praktik utmärks av att producenten har väldefinierade uppdragsgivare, försörja- re, finansiärer, klienter, normställare, kunskapsproducenter och verktygsmakare. Ju mer komplex verksamheten blir desto mer komplext kan det bli att identifiera de olika aktörerna bakom beteckningarna.

En faktor som styr komplexiteten i modellens tillämpning är uppdragets karaktär. Två ytterlighetsfall, procedurbaserad och målbaserad praktik (Sprague & Watson 1996:7) (se även kap 12), kan demonstrera detta. Om uppdraget innebär att förväntningarna på resultatet är precisa och innefattar direktiv för hur resultat skall uppnås så kan prakti- ken sägas vara procedurbaserad. En mycket procedurbaserad praktik innebär att det är preciserat vilket underlag som skall användas, vilka normer som gäller, vilket kunna n- de som krävs samt även vilka verktyg som skall användas. Ett exempel på procedurba- serad praktik är löpande band-arbete där den enskilde producenten har att följa givna regler i sitt arbete. Denna typ av aktivitet förknippas normalt inte med anveckling. Om uppdraget är mindre preciserat, dvs om underlag, kunskaper, verktyg och eventu- ellt normer är mindre preciserade så skulle detta kunna kallas för en målbaserad prak- tik. Även målbaserade praktíker kan vara av olika typ. Å ena sidan (operativa-mål-

praktíker) kan praktíker ha klart uttryckta, väl specificerade mål av typen

”Avkastningen skall vara 10% under året” eller ”Enligt budget skall vi producera 1000 ton/dag”. Å andra sidan kan praktíker (operativa-mål-praktíker) ha mindre kvantitati- va, specificerade, mer kvalitativa, strategiska, mål av typen ”Ökad kundnytta”, ”Hög kvalitet” eller ”Kostnadseffektiv produktion”.6 Även om en praktik styrs av precisa mål av den typ som nämns ovan och detta påverkar verksamheten på ett mycket på- tagligt sätt, så kan det finnas andra väsentliga mål som anvecklare och andra måste ta hänsyn till. Målen kan vara outtalade, inofficiella, olagliga, motsägelsefulla och icke- rationella, men de kan finnas där och påverka verksamheten.(Goldkuhl & Röstlinger 1988:86) Verksamhetsetik och yrkesetik som beskrivs i det inledande kapitlet är ex- empel på ospecificerade men verksamma mål som styr anvecklarens verksamhet. Det är inte heller säkert att ett välspecificerat operativt mål är tillämpligt på alla situationer en anvecklare ställs inför.

När det gäller målbaserade praktíker blir begreppet ansvar centralt. Ju mindre precise- rade förutsättningar och ju mindre preciserat mål, desto större ansvar vilar på anveck- laren. En anvecklare har ansvar för en uppgift, avdelning eller funktion, vilket innebär att konsekvenserna av handlingsresultat i praktiken kan komma att drabba anvecklaren personligen på ett eller annat sätt. Det personliga ansvaret för en avgränsad uppgift är intimt kopplat till utförandet av handlingen. Man kan föreställa sig att ansvaret är ni- våindelat över en formaliserbarhetsvariabel tillsammans med övriga kategorier. Inne-

6

Denna typ av praktik är besläktad med vad som skulle kunna kallas värdebaserad praktik. Mål- och värdebas e- rad praktik diskuteras även i kapitel 14.

börden av resonemanget blir att ju mindre formaliserat uppdraget är desto mer ansvar vilar på producenten.

I en målbaserad praktik avgör producenten själv vilket underlag som krävs och hur det skall införskaffas. Även kunskapsbehov fastställs av producenten. I vissa fall kan även normer formuleras av producenten. Hela praktiken kan sägas vara mindre formaliserad i en målbaserad praktik jämfört med en procedurbaserad. Allra minst formaliserad är den i en strategiska-mål-baserad praktik. Ett exempel är en ekonomichef som i sin verksamhet har att fullfölja de intentioner som verksamhetsledningen meddelar honom genom att framföra vilka effekter som önskas i verksamheten i form av t.ex. ”goda möjligheter till uppföljning av produktion och administration”.

Målbaserad praktik kan leda till oformaliserat ansvar, oformaliserade uppdrag, ospeci- ficerade underlag, normer på en hög abstraktionsnivå, generella verktyg samt generellt och speciellt kunnande (se Tabell 7 nedan). De målbaserade praktíkerna är av särskilt intresse eftersom de medför beslutssituationer där verktygstillverkning i form av kal- kylsystem kan bli aktuell. Utformningen av verktyget styr sedan vilket underlag som krävs för praktiken. Anvecklaren bestämmer också hur normer, kunskap och verktyg skall kombineras. I denna avhandling är inte procedurbaserade och välstrukturerade praktíker av intresse eftersom verktygstillverkning inte tillhör vanligheterna i dessa praktíker. Intentioner med kalkylsystem behandlas mer ingående i kapitel 12.

Tabell 7 Skillnader mellan procedurbaserad och målbaserad praktik

Procedurbaserad praktik Operativa-mål- baserad praktik Strategiska-mål- baserad praktik Uppdrag Precist formulerat Formulerat som preci-

serade mål

Formulerat som strate- giska mål

Ansvar Preciserat Kan vara preciserat

eller opreciserat

Oformaliserat eller på hög abstraktionsnivå Underlag Preciserat Ospecificerat, kan be-

höva skapas eller hämtas

Ospecificerat, kan be- höva skapas eller hämtas

Kunnande Visst preciserat kun- nande krävs

Generellt och speciellt kunnande krävs eller kan behöva inhämtas

Generellt och speciellt kunnande krävs eller kan behöva inhämtas Normer Väldefinierade Kan vara preciserade

eller mindre precisera- de

Kan behöva formuleras eller på hög abstrak- tionsnivå

Verktyg Väldefinierade Generella och speciella verktyg krävs eller kan behöva utvecklas

Generella och speciella verktyg krävs eller kan behöva utvecklas Praktik Välstrukturerad Ej definierad på för-

hand

Ej definierad på för- hand

Resultat Definieras i uppdraget Preciserat Beror på tolkning av uppdraget

Referensmodell

En frågeställning som aktualiseras då struktureringsgraden i en praktik diskuteras är om en person, som bedriver en komplex praktik kan sägas utöva en eller flera

praktíker. Ett sätt att se på denna frågeställning är att se en persons verksamhet som en praktik oavsett hur komplex den är. Om detta är fallet så är aktörerna bakom förutsätt- ningarna andra personer än producenten. Själva praktiken kan i detta fall vara komplex och innefatta många typer av aktiviteter. Ett annat sätt att se det är att identifiera flera praktíker. Man kan tala om en kedja av praktíker.(Goldkuhl & Röstlinger 1997:9) Om man identifierar flera praktíker i en persons verksamhet är frågan hur man avgränsar en viss praktik och vad som i så fall styr avgränsningen. Ett avgränsningskriterium skulle kunna vara att en praktik definieras med en persons/en arbetsgrupps arbetsupp- gifter, som nämnts ovan. Ett annat kriterium skulle kunna vara att en praktik kan sägas tillhöra ett kunskapsområde. I det första fallet (en praktik per person) skulle det, ur ett anvecklingsperspektiv, inte gå att skilja på de arbetsuppgifter som producenten utför som systemutvecklare från övriga uppgifter. Detta skulle innebära att den praktikgene- riska modellen inte gav samma analytiska stöd som om det var möjligt att särskilja de systemutvecklande uppgifterna. I det andra fallet, med en praktik per kunskapsområde, och eventuellt med flera praktíker per person, skulle olika delar av en producents verk- samhet kunna skiljas från varandra. Detta skulle kunna leda till utveckling av kunskap om hur olika typer av kunskap, normer och verktyg påverkar (olika) praktíker i olika situationer. Av nämnda skäl väljs den senare avgränsningen (en praktik per kunskaps- område).

En praktik utövas följaktligen inom ett kunskapsområde, en domän. Ett exempel på ett kunskapsområde skulle kunna vara kalkylsystemutveckling, ett annat externredovis- ning och ett tredje kartongmaskintillverkning. Att det finns specifika kunskaper som kan vara svåra att entydigt placera i det ena eller andra området behöver inte diskvali- ficera det meningsfulla med indelningen. Om praktikern/producenten verkar inom fle- ra kunskapsområden utövas flera praktíker. En anvecklare kännetecknas av att han utövar minst två praktíker. Anvecklaren har en huvudpraktik och en utvecklarpraktik i vilken han utvecklar a-system, vilka är resultat i utvecklarpraktiken och som fungerar verktyg i huvudpraktiken.

Ett exempel på innebörden i att anvecklaren verkar i olika praktíker är om en ekono- michef tillverkar ett budgeteringssystem för den verksamhet där han arbetar. Dels har han sin ekonomichefspraktik där han förväntas generera resultat i form av budgetar, bokslut, efterkalkyler etc. Om ekonomichefen behöver tillverka kalkylsystem för att utföra efterkalkyler innebär detta att han måste tillverka ett verktyg. Verktyget tillver- kar han i en annan praktik som systemutvecklare. Systemutvecklingspraktiken inne- håller andra normer, annat kunnande och andra verktyg än ekonomichefspraktiken (se Figur 73 nedan). Om producenten verkar inom

Figur 73 Anvecklarpraktiken innehåller i sin tur minst två praktíker.

flera praktíker samtidigt är det en praktik som är huvudpraktiken. För ekonomichefen är det praktiken som ekonomichef som är huvudpraktiken. Ytterligare en praktik skulle kunna identifieras, nämligen verksamhetspraktiken, vilket diskuteras vidare i kapitel 14. I denna avhandling är det dock anvecklarpraktiken, bestående av en utveck- lar(del)praktik och en yrkes(del)praktik, som är i fokus.

Utifrån ovanstående resonemang är det möjligt för en anvecklare att som person vara sin egen klient, uppdragsgivare, försörjare, normställare, kunskapsproducent och verktygsmakare, fast i olika (del)praktíker. Om ekonomichefen tillverkar ett kalkyls y- stem för efterkalkyl så kan uppdraget betraktas som om det kommer från ekonomi- chefspraktiken till utvecklarpraktiken. Ekonomichefen är i ekonomichefspraktiken klient till utvecklarpraktiken. I utvecklarpraktiken skapas ett resultat i form av ett verktyg. Verktyget fungerar som en förutsättning i ekonomichefspraktiken. Men kan även återgå som erfarenheter i form av kunnande eller verktyg i utvecklarpraktiken. Erfarenheter kan i en praktik innebära att det skapas nya verktyg, normer och nytt kunnande. För en anvecklare är det kontinuerliga lärandet en viktig aspekt som vävs samman med utveckling och användning (Avdic 1995a:181). Lärandet kan resultera i nytt kunnande om kalkylsystemutveckling. Även nya normer kan utvecklas i form av insikter om vad som är bra och dåligt (kvalitetsnormer) eller vad som får eller inte får göras (handlingsnormer). Verktyg som en anvecklare tillverkar kan användas inte bara i producentens praktik utan även i andra praktíker.

Upp- drag Huvud- praktik Utvecklar- praktik Resultat/ verktyg Resul- tat Upp- drag Övriga föruts. Övriga föruts.

Referensmodell

Om man relaterar de inledningsvis beskrivna grundläggande termerna aktör-produkt- process-omgivning-intention med den praktikgeneriska modellen så kan följande kopplingar göras:

• Produkt – Resultat

• Process – Handlingar i en praktik

• Aktör – Producent

• Omgivning – Förutsättningar

• Intention – En aspekt av uppdrag

Resultatet är i en anvecklares utvecklarpraktik definitionsmässigt ett informationssy-

stem, ett anvecklat system eller ett a-system. Om det är fråga om KPA är resultatet ett kalkylsystem. I anvecklarens huvudpraktik fungerar kalkylsystemet som ett verktyg med vars hjälp anvecklaren producerar resultat som är kopplat till uppdraget i huvud- praktiken. Uppdrag och resultat har följaktligen ett intimt samband. I uppdraget ligger en förväntning om ett visst resultat. Uppdragsgivarens intention är ett uttryck för vil- ken effekt som förväntas av resultatet. När det gäller systemutveckling innehåller re- sultatet normalt ett informationssystem. Aspekter kring utvecklarpraktikens produkt och därmed uppdragsgivarens intentioner behandlas vidare i kapitel 8.

Handlingar i syfte att utveckla informationssystem i en anvecklares utvecklarpraktik kan definieras som en process. Det är inte fråga om slumpvisa handlingar eller specifi- ka handlingar som kan utföras i godtycklig ordning. Handlingarna syftar till att kon- struera ett informationssystem och präglas av detta ändamål. Då det i denna avhand- ling finns en ambition att relatera anveckling till TSU och denna ofta beskrivs som en process motiverar detta användandet av ordet process. Aspekter kring praktiken som sådan behandlas vidare i kapitel 9 och 10.

I en anvecklares praktik finns alltid flera aktörsroller. Dels är anvecklaren producent i sin huvudpraktik, men även i sin utvecklarpraktik. Anvecklaren kan ur ett systemut- vecklingsperspektiv vara utvecklare, inanvändare, utanvändare, formulerare, beställa- re, systemförvaltare etc. Anvecklarens roller som systemutvecklare behandlas vidare i kapitel 11.

I den praktikgeneriska modellen kan förutsättningarna delas upp i norm-

kunskapsrelaterade och övriga. Bland de övriga förutsättningarna (uppdrag, underlag och finansiering) behandlas inte finansiering i denna avhandling. Som tidigare diskute- rats påverkas praktiken i hög grad av uppdragets karaktär. Procedurbaserat uppdrag ger strukturerad praktik medan målbaserat uppdrag ger större utrymme för frihetsgra- der vad gäller praktikens utövande. Underlag för en anvecklares praktik innehåller ofta information, som fungerar som indata till kalkylsystemet. En grov indelning kan göras i intern och extern information där den interna informationen finns inom organisatio- nen och den externa utanför. Denna förutsättning behandlas i viss utsträckning i kapi- tel 10. Ytterligare förutsättningar av extern karaktär som är av betydelse för anveckla- rens praktik är aspekter som här samlas under samlingsnamnet organisatoriska aspek- ter, och som omfattar management, organisationskultur, lärande, utbildning, innova-

tion, ekonomi, kommunikation, systemarkitektur. Även dessa aspekter behandlas i viss utsträckning i kapitel 10.

Ytterligare en förutsättning som kan sägas vara betydelsefull för möjligheten att pro- ducera resultat är faktorer och omständigheter som inverkar på aktörens situation är den utveckling som sker inom ett specifikt område och som styr kunnande, normer och verktyg utformning i olika avseenden. Denna utveckling är inom IT-området relativt snabb. Produktutveckling skapar möjligheter och vice versa i en takt som gör IT- området ytterst dynamiskt, vilket präglar de flesta verksamheter. Exempel på detta är utvecklingen av Internet, som skapat nya kommunikationskanaler. De norm-

kunskapsrelaterade förutsättningarna kan i ett givet ögonblick ses som en ögonblicks- bild av nämnda utveckling. Även övriga förutsättningar påverkas av den ständigt på- gående utvecklingen. I det dynamiska IT-området har det ett intresse att spekulera över vad som kommer att ske härnäst. Ett sätt att göra detta är att se bakåt för att identifiera trender och identifiera områden där dessa trender gör sig gällande. Trender inom IT- området behandlades i kapitel 1.

Förutsättningarna, normer, kunskap och verktyg har även de sina speciella karaktäris- tika när det gäller anvecklarens utvecklarpraktik. Kvalitetsnormer för anvecklare (i utvecklarpraktiken) sammanfaller i viss utsträckning med systemutvecklares kvalitets- normer. Det framstår normalt som önskvärt att system skall vara användbara, vilket ofta leder till krav på användbarhet, systemflexibilitet, förändringsbarhet etc. Hand- lingsnormer kan regleras av myndigheter eller företagsledning. Ett visst mått av kun- skaper om utveckling av informationssystem är det som utmärker anvecklaren. Kom- binationen av dessa kunskaper med kunskaper om verksamheten är en grundläggande förutsättning för anveckling. Verktyg gör det möjligt för anvecklaren att utveckla kal- kylsystem. Det viktigaste verktyget i kalkylprogramanvecklarens utvecklarpraktik är kalkylprogrammet, men andra, såväl materiella som immateriella verktyg kan anvä n- das. Resultatet i anvecklarens utvecklarpraktik, kalkylsystemet blir sedan verktyg i anvecklarens huvudpraktik. Aspekter kring verktyg behandlas vidare i kapitel 15. Mellan kunnande, normer och verktyg finns, som nämnts ovan, en slags överlappning (se Figur 74 nedan). Vissa former av kunnande kan formaliseras och därmed också externaliseras7. Användning av verktyg kan här ses som ett sätt att överta och/eller utvidga producentens kunnande. Externaliserad kunskap och externaliserade normer finns följaktligen i någon mening oberoende av den specifike producen-

ten/anvecklaren. Ju mer kunskap (och normer) som kan externaliseras och impleme n- teras i verktyg, ju mer oberoende blir producenten i huvudpraktiken av IT-specialisters kunskaper i utvecklarpraktiken.

7

Referensmodell

Figur 74 Relationer mellan normer, kunnande och verktyg i en anvecklares praktik (Modifiering av Goldkuhl & Röstlinger 1997:11).

Normer och kunskaper ges en yttre form i t.ex. ett kalkylprogram. Det finns gott om såväl kvalitets- som handlingsnormer i ett kalkylprogram. Fördefinierade mallar, dia- gram, guider, defaultvärden, etc. är en form av kvalitetsnormer. Handlingsnormer kan yttra sig på olika sätt och vara mer eller mindre uppenbara eller genomskinliga. Ett exempel är att division med noll inte tillåts, (vilket också visas med ett felmeddelan- de). En rad juridiska, matematiska och fysiska begränsningar (t.ex. kalkylbladets stor- lek) kan alltså styra anvecklarens handlingar och därmed praktik. Då anvecklaren ut- vecklar sina system kan normer av olika slag läggas in i systemet. Att begränsa antalet valbara parametrar i ett simuleringssystem är exempel på detta. Att optimera värden utifrån specificerade variabelintervall är ett annat exempel. Normer kan externaliseras mer indirekt också. Om en handläggare gör ett kalkylsystem för att beräkna optimal pallstorlek utifrån orderstorlek och produktdimensioner kan det vara ett sätt att realise- ra miljömässiga och ekonomiska mål, som innebär att man inte skall slösa med resur- ser därför att de är ändliga och därför att de kostar pengar. Här kan det finnas skäl att skilja på handlingsnormer. Dels finns handlingsnormer som är önskvärda att följa (fö- retagspolicy, operativa mål, juridiska lagar, etiska normer), dels handlingsnormer som man är tvungen att acceptera av tekniska eller andra skäl (t.ex. prestanda, naturlagar) men, som man strävar efter att övervinna om man kan för att uppnå den andra typen av handlingsnormer.

När det gäller kalkylprogram som verktyg så finns såväl normer som kunnande in- byggt i verktyget. Anvecklaren får hjälp med att multiplicera matriser genom matris- behandlingsfunktioner och normer om presentation styr utskrifter av pivottabeller. Sett ur detta perspektiv finns kunnande och normer inbyggt även i andra verktyg som hammare, systemutvecklingsmetoder och grävmaskiner. Kunnandet och normerna finns ju även hos anvecklaren. Kunnandet och normerna fördelas mellan anvecklaren och verktygsmakarna (se Figur 75 nedan). När det gäller kalkylprogram kan det hä v- das att utvecklingen inom IT-området leder till att verktyget innehåller mer och mer av kunnande och normer. Om kunnande klassas som olika formaliserbart och verktyg i någon mening kan betecknas som ett slags formaliserat kunnande, så avbördas aktören

Kvalitets-/ handlings- normer Verktyg Anvecklar- kunnande Normställare Verktygs- makare Kunskapsutvecklare

från vissa formaliserbara kunskaper och kan ägna sig åt de uppgifter som (än så länge) är svårformaliserbara.

Figur 75 Fördelning av kunskap mellan producent och verktyg.

När det gäller normerna finns också en koppling till verktyget. Verktygets begräns- ningar påverkar normerna. Kvalitetsnormer kan implementeras i verktyget med hjälp av guider, hjälpsystem, mallar etc. Handlingsnormer kan finnas inbyggda i ett verktyg på så vis att verktyget inte tillåter anvecklaren att göra vad som helst. I ett kalkylpro- gram kan t.ex. storleken på en databas inte överskrida antalet rader på ett kalkylblad. Ju mindre begränsningar och ju mer (välmotiverad) hjälp som finns i verktyget desto mer generellt blir verktyget vilket innebär att anvecklaren får ökat stöd (mer kunskap och mer kvalitetsnormer) och större handlingsutrymme (mindre handlingsnormer). Ökad verktygsgeneralitet innebär alltså ökat kunnande och mindre normer i verktyget. I Figur 76 nedan visas en modifierad version av den praktikgeneriska modellen. I den- na modell definieras erfarenhet som något som återförs till praktiken som kunskap, normer och verktyg. Denna återföring är en följd av lärandeaspekterna i de samman- flätade aktiviteter som anvecklaren utför. Anvecklaren har tillgång till ytterligare norm-kunskapsrelaterade förutsättningar när nästa uppdrag kommer från huvudprakti- ken Exempel på sådana kan vara egendefinierade funktioner och mallar. Ytterligare två skillnader mot ursprungsmodellen är dels att ersättningsmodulen ej är represente- rad samt att kunnande normer och verktyg representeras med egna romboider. Den senare förändringen syftar till att framhäva dessa förutsättningars betydelse som å t- skiljare av olika praktíker. Förhållandet mellan de tre förutsättningarna tolkas också annorlunda än i ursprungsmodellen (se Figur 74 sid 151).

Kunskap hos anvecklaren

I verktyget implemente- rad kunskap

Referensmodell

Figur 76 Modifiering av den praktikgeneriska modellen (modifiering av Goldkuhl & Röstlinger 1997:7).

7.5 Om referensramen

Då studieområdets referensram med hjälp av referensmodellen skall beskrivas mer detaljerat i resten av Del III, inleds beskrivningen med kategorin informationssystem eftersom det är själva objektet för praktiken och referenser tillbaka på detta objekt fö- rekommer i alla de andra kategorierna. Man kan också se detta som ett precedensana- lytiskt angreppssätt på så vis att man börjar med resultatet och går sedan bakåt till praktiken (med praktikern/anvecklaren och processen) för att sedan behandla förut- sättningarna för praktiken. Information från vissa referenser hamnar inte självklart i den ena eller andra kategorin. Ett exempel på det är forskning om anveckling/EUC. Denna behandlar olika aspekter av den praktikgeneriska modellen, men i vissa fall har det bedömts som väsentligast att presentera denna samlat och i några av dessa fall har uppgifter befunnits mer lämpliga att presentera under respektive kategori. Ett annat exempel på svårplacerad information är användbarhet. Diskussionen om användbarhet har placerats under kategorin verktyg (se kap 15). Hur andra gränsfall har hanterats har varierat från fall till fall.

Information i avhandlingen som behövts för att formulera en referensram till studie- området kalkylprogramanveckling har inte samlats genom användande av en i forskar- samhället väletablerad ämnesindelning. Insamlingen har inte heller skett utifrån speci- fika signum i bibliotekssystem, utifrån specifika sidor i fackpress eller utifrån etable- rade sökbegrepp på Internet. Kalkylprogramanveckling är inte väletablerat vare sig