Nästkommande dag vid lunchtid, såg vi land framträda genom dimman. Vi hade kommit ur kurs, och visste inte var vi befann oss. Vi var enormt oroliga att vi hade kommit tillbaka till ryskt stridsområde. Vi tog oss förbi de sista vågorna, och nådde stranden. Inte en människa syntes till. Var var vi?379
Efter 14 timmar till havs tornade en obekant ö upp sig framför de flyende. Ombord på den knappt sju meter långa båten från Ösel fanns dess ägare, den nittonårige Leo Kärm, makarna Marta och Sulev Kaja- salu samt deras nio månader gamla dotter Anne, två militärpoliser och en okänd äldre man, som gråtande stigit ombord just innan avfärd. Sällskapet närmade sig den främmande ön söderifrån, fortsatte norröver och efter att ha rundat dess norra udde kom de i lä och kunde köra in mot en vidsträckt sandstrand, där ett litet båthus skymtade. Paret Kajasalu vadade iland och mötte snart en uniformerad man, vars uni- formsknappar med kungakronor avslöjade att han var svensk. Denne kopplade en vajer till fånglinehålet i båtens förstäv, som gick sönder, men lyckades efter ett nytt försök dra upp både båt och besättning på Sveriges hembygdsrörelse har idag mer än 100 år på
nacken. Rörelsen uppstod som en reaktion på indu- strialisering, emigration och urbanisering, och utgjorde en del av den första stora vågen av bevarande intresse i västvärlden. Den övergripande idén var att doku- mentera och lära känna den egna nationen, men för de enskilda hembygdsföreningarna gällde det att visa den egna hemtraktens särprägel.375 ”Var bygd sin egen
samling, representativ för den trakten och hälst renod- lad från plock från andra länder och landskap”, skrev en av hembygdsrörelsens tongivande förgrundsmän, Karl-Erik Forsslund376 för lite drygt ett sekel sedan,
när han uttryckte sin syn på verksamheten.
Historikern Anna Eskilsson, som studerat vad hem- bygdsföreningar gör och vad de betyder för människor och lokalsamhällen nu för tiden, har konstaterat att mycket av den retorik som fanns kring den tidiga hembygdsrörelsen lever kvar än idag. Det talas alltjämt mycket om rötter och om att omfamna en medfödd hembygd. Men Eskilsson kan också konstatera att det finns ett påtagligt glapp mellan retorik och praktik. Föreställningen om hembygd och rötter som något som ärvs mellan generationerna skymmer den mer mobila anknytning till platser som finns i praktiken. För hembygdsföreningarna engagerar långt fler än de som är uppvuxna i bygden. De fyller ett existentiellt behov och uppvisar ofta en stor bredd i sin verk- samhet. Hennes slutsats blir att de i praktiken är väl anpassade till det moderna samhället, till ett samhälle med omfattande rörlighet.377
Det finns påfallande lite forskning om dagens hembygdsrörelse, om dess incitament, värderingar och verksamhet. Det gör Eskilssons iakttagelser, som bygger på tre fallstudier, särskilt intressanta för den som vill förstå det nutida hembygdsintresset. För hem- bygdsrörelsen är inte någon marginell före teelse. Till skillnad från många andra folkrörelser från samma tid, har den visat sig påtagligt livskraftig, och fortsätter att vinna ny mark. Idag finns omkring 2 000 föreningar med nära en halv miljon medlemmar, både i städer och på landsbygd. Genom sin verksamhet når rörelsen ut till ännu bredare befolkningslager.378
land.380 ”I båten kastade de två militärpoliserna sina
vapen i havet och klev iland på ön, som vi senare fick veta var Gotska Sandön”, minns Marta Kajasalu. För de flyende blev vistelsen på ön kort, men för deras flyktbåt gick det annorlunda. Medan sällskapet fär- dades vidare på svensk köl blev båten från Ösel kvar på den sandiga ön.
Gotska Sandön ligger alldeles ensam ute i havet, nästan mitt mellan Sverige och Estland och fyra mil från Fårö. Ön är ungefär åtta kilometer lång och fem kilometer bred och består helt och hållet av sanddyner och slipade stenar som vågorna tumlat upp på land. Här finns ingen naturlig hamn och havet är aldrig stilla. Även vid stiltje häver sig dyningen upp och ned och sveper runt ön. Besökande båtar måste antingen dras upp på land eller ligga på svaj på behörigt avstånd från stränderna, som kontinuerligt bearbetas av hav och vind och därför befinner sig i ständig förändring. Ett stråk av ilandflutet strandgods och vrakdelar mar- kerar kontaktzonen mellan land och hav. Då och då eroderar vrakdelar fram medan andra istället begravs av sanden. I havet utanför lurar Salvorev och Kop- parstenarna, ett vidsträckt grundområde som sträcker sig från norra Fårö till norr om Gotska Sandön. Ett otal fartyg har förlist kring Sandön genom tiderna, och många människor i sjönöd har sökt sig till ön för räddning.
Någon större bofast befolkning har aldrig funnits på ön. Under andra halvan av 1800-talet anlades en fyr till vägledning för de sjöfarande, och en permanent befolkad fyrby etablerades. Under krigsåren inskränkte sig innebyggarna till en lärarinna samt fyrpersonalen – en fyrmästare, två fyrvaktare och två fyrbiträden med familjer. Byn bestod utöver skolhuset av fem bostadshus, där fyrmästaren förfogade över fyra rum och kök och de övriga över två rum och kök. Skolan hade år 1943 tre elever.381
Bevarade fyrdagböcker ger en återspegling av hur livet på fyrplatsen gick sin stilla gång, med obliga- toriska sysslor vid fyren och därutöver det gängse vardagsarbetet. Varannan vecka kom en båt med proviant och post. Lanterninen putsades, ved höggs och väderobservationer antecknades. Den 10 okto- ber 1944, då motorbåten från Ösel med familjen Kajasalu, Leo Kärm med flera anlände, antecknade fyrpersonalen på ön i fyrdagboken: ”kl 9:30 anlände en mindre m-båt med 6 st [sic] estniska flyktingar ombord därav 4 män 1. kvinna 1. barn, 9. m. Arbe- tar med traktorn. Kl 20.00 anlände 10 st estniska flyktingar i en mindre motorbåt.”382
Det måste ha varit omtumlande dagar för folket i fyrbyn, när båt efter båt med baltiska flyktingar, många av dem vinddrivna och utan en aning om var de var, under hösten 1944 kom iland på öns stränder.
Bild 6.1. Estbåten i fyrbyn på Gotska Sandön (båt 17). Förstävens främre del spräcktes och draghålet försvann när båten vid ankomsten skulle dras upp på land. På bilden anas resterna av hålet för fånglinan. Foto: Christer T Johansson, Wikimedia commons.
Utanför byns båthus samlades de nyanländas båtar, nödtorftigt uppdragna och lutande mot varandra, medan flyktingarna själva hänvisades till bebyggelsen i byn. Periodvis uppehöll sig flera hundra personer i den lilla fyrbyn, i väntan på att överföras till Gotland. Att hitta sovplatser till alla kan inte ha varit lätt. Potatis- koken och disken blev så stor att spisen inte räckte till utan vattenvärmaren i den gemensamma tvätt- stugan under fyrvaktarbostaden måste tas i anspråk. I november samma år, när flyktingströmmen började avta, hade fyrpersonalen på ön omhändertagit inte mindre än 1 042 människor, vilka fått inkvartering och utspisning under längre eller kortare tid samt, då så varit möjligt, försetts med torra kläder. Ändå var det inte alla flyktingar som gav sig till känna för fyrfolket. Osäkerheten om huruvida man kommit till svenskt område eller inte var utbredd bland de flyende – där stjärnorna påminde om symbolen för det sovjetiska kommunistpartiet. På stränderna noterade fyrpersona- len ibland spår efter människor som gjort strandhugg under natten men snart seglat vidare. De såg båtlag som inte vågade sig iland passera ute till havs, och de märkte också att folk gömde sig i skogen.383
Att alla flyende inte kom lyckligt iland på Got- ska Sandöns stränder var också något fyrfolket fick erfara. Vid flera tillfällen under den här hösten blev fyrpersonalen, som ryckte ut för att bistå flyktingar i sjönöd, vittne till fruktansvärda scener som utspelades utanför ön. Sent i november kämpade till exempel fyrmästare Ivar Karlsson i timmar med att försöka återuppliva en liten flicka, som färdats på en båt som inför hans ögon förliste i brottsjöarna: ”en hjärtskä- rande tragedi, som utspelades på några få sekunder, där människor, kappsäckar och klädbylten, allt i en röra, av sjön vräktes upp på stranden”.384
Andra gånger fanns inga mänskliga vittnen till för- lisningarna, men väl strandfynd som talade sitt tydliga språk. I slutet av oktober påträffades till exempel vad som tolkades som resterna av en saknad lettisk båt på öns nordvästra sida, en avbruten fällbar mast och en spristång samt en hel del kläder: ”både kappor, skodon, manskläder och barnkläder, som kastats upp på stranden och som vittna om den dystra tragedi som utspelats ute på havet för någon dag sedan”.385
Undan för undan, i takt med att de strandsatta flyktingarna på Gotska Sandön flyttades över till Got- land, bogserades också deras båtar iväg. På ön återgick så småningom livet till det vanliga. Trettio år senare var det dags för fyrpersonalen att även de dra upp bo - pålarna och lämna hemmet. År 1970 automatiserades fyrarna och fyrsamhället avvecklades. Så inleddes en ny era utan bofast befolkning, då ön – en av landets äldsta nationalparker – istället utvecklades som en turistdestination. Besökarna strömmade till, om än i starkt reglerad mängd, och 1975 fick Gotska Sandön
en egen hembygdsförening, som omgående började arbetet med att sammanställa fotografier och föremål som kunde berätta den historia som utspelats här.386
Gotska Sandöns hembygdsförening är ett tyd- ligt exempel på att den lokala miljön och historien numera inte bara engagerar människor som har sina rötter på platsen. Föreningen, som har ungefär 1 400 medlemmar och faktiskt är Gotlands största hem- bygdsförening, består av människor från hela landet. De är besökare som fattat tycke för ön och som vill värna dess säregna miljö och kulturminnen. Varje år arrangeras flera arbetsresor, då medlemmar hjälps åt med fagning, slåtter, höbärgning, städning och underhåll av byggnader, någon gång även oljesane- ring. Sedan 1980-talet driver föreningen också ett litet museum, centralt i det gamla skolhuset i fyrbyn, där allt ifrån arkeologiska fynd till galjonsfigurer och gamla livräddningsredskap finns att beskåda.387 Sedan
2016 visas också material från hembygdsföreningens samlingar i den numera automatiserade fyren, som hyser utställningen ”Fyrliv”.388
Hembygdsföreningens första tid verkar ha varit synnerligen aktiv. Bara några år efter det att föreningen bildats kunde den öppna ett eget museum och visa de förtecknade samlingarna. I samma veva riktades också intresset mot ett par gamla båtar, som sedan gammalt legat nere vid stranden. Den ena var den tidigare fyrmästaren Karl Bourgströms gamla enmän- ning Dockan. Den andra båten, som låg uppdragen vid båthuset på norra sidan av ön, var en flyktbåt, en ”estbåt” från 1944 (båt 17). Under åren hade fyr- personalen plockat lösa delar från den till sina egna båtbyggen, och därför var den bara ett tomt skal, utan durkar, motor och roder. Men nu drogs det tomma skrovet upp till fyrbyn. Efter ett par år byggdes ett tak utmed en av de gamla fyrvaktarbostäderna, där den lilla vita Dockan och den större och lite ruffigare ”Estbåten” tillsammans fick flytta in.389
I hembygdsföreningens album med foton från arbetsresorna till ön år 2000 och 2001 finns några bilder av båten så som den såg ut då den kommit under tak men ännu inte renoverats. Skrovet var då fortfarande intakt, men efter båtens långa vistelse på stranden saknades många av spanten, och sidorna hade börjat bukta ut betänkligt. Stävarna var delvis trasiga och motor och propelleraxel saknades. Det lilla däcket i fören var till hälften nedrasat och på styrbordssidan fanns ett hål i bottnen. De en gång mörka borden var blekta av väder och vind, men i fören syntes fortfarande ett par läsliga beteckningar: 965 och K2231. ”Båten är i mycket dåligt skick”, har någon antecknat i albumet från en planeringsresa 2000. Mellan raderna kan man samtidigt utläsa en annan sak: att föreningen vid den här tiden hade en dröm om att försöka renovera det gamla skrovet.390
Nästföljande år var det dags att skrida till verket. Under en intensiv tvåveckorsperiod – den tillåtna vistelsetiden på Sandön är begränsad även för hem- bygdsföreningens medlemmar – genomgick båten en omfattande renovering, med syfte att återställa den ungefär till det utseende den hade 1944. Med i bagaget hade det två man starka arbetslaget från hembygdsföreningen ett förråd uppsågade ekplank och båtspik. Arbetet dokumenterades väl vartefter det fortskred. Nya bord passades in, och laskbrickor sattes dit där bladlaskarna släppt. Spant infogades där sådana saknades, och på utsidan spikades bot- tenplåtar. Där akterstäven var trasig skarvades en ny bit på, och kölen fick en ny ände. Relingen och för- och akterdäcket snickrades ihop och täcktes med ny galvaniserad plåt. En propeller och ett nytillverkat roder och skädda kom på plats och i båten placerades en gammal Solomotor med tillhörande bensintank.
Skrovet oljades invändigt och tjärströks utvändigt och så lades nya durkar på plats. Den gåtfulla påsk- riften på sidan fylldes också i med svart målarfärg.391
Som ett avslut på projektet lät hembygdsföreningen tillverka en informationsskylt i mässing som sattes upp bredvid båten:
ESTBÅTEN
Denna estniska motorfiskebåt, byggd i Ösel, kom under svåra förhållanden till Sandön i september 1944, fullastad med flyktingar. Båten var lastad till ”sista bordet” och täckt med segelduk, för att skydda mot väder och sjöar.
Båten låg länge och förföll nere vid stranden, tills föreningen byggde detta tak och drog upp den hit 1984. Föreningen rustade upp den 2001.
Gotska Sandöns Hembygdsförening
Bild 6.2. Två nyligen anlända letter och deras båt på Sandön 1944. ”Jag kommer ihåg männen och försökte tala med dem, men lyckades inte göra mig förstådd”, minns fotografen. Foto: Karin Jansson, Gotska Sandöns hembygdsförening.
Gotska Sandön besöks varje år av mellan 3 000 och 4 000 turister. Det innebär att hembygdsföreningens skylt genom åren har lästs av tiotusentals människor. 14 år efter det att skylten sattes upp hände plötsligt något särskilt. En av besökarna, Mati Nömm, kom förbi fyrbyn och såg båten. Han blev mycket förvånad över att en flyktbåt från samma ö som hans föräldrar flytt från fanns kvar i landet, eftersom han hört att ryssarna hämtat tillbaka alla flyktbåtar, och att de vid återfärden från Gotland dessutom medvetet förstört de nyrenoverade båtarna framför svenskarnas ögon. ”Det var gripande att se denna båt och det var inte långt till tårar”, skrev han senare i hembygdsfören- ingens tidskrift, där han berättade om sitt möte med båten och tankarna på alla de förstörda båtarna. ”En sådan tragisk händelse får aldrig någonsin glömmas bort.” 392
När Nömm kom hem igen skrev han om sin ”upp- täckt” i Estniska Dagbladet, som är en tidning för ester i Sverige. En av läsarna, Martin Jungermann, som själv gjort efterforskningar i arkiven om de baltiska flyktbåtarna, lyckades utifrån beteckningen på båtens bog återfinna namnet på båtens ägare. Denne visade sig heta Leo Kärm och vara bosatt i Ronneby. Kärm kontaktades och blev mycket förvånad när han fick höra att hans gamla båt, som han själv kallade Ängeln (estn. Ingel) fanns kvar på Gotska Sandön. Efter att ha tagit del av foton på båten kunde han bekräfta att det verkligen var hans båt som låg där i fyrbyn.393
Ängeln var återfunnen.
Genom identifieringen kunde båtens historia rullas upp. Leo Kärm berättade att hans pappa beställt den av en båtbyggare och att han själv hjälpt till att färdigställa den under åren 1937 och 1938. Bygget hade skett i byn Kõiguste på Ösels östra kust, av virke från en gammal ek som fanns på familjens gård. I vattnen lite längre söderut, kring ön Abrö, fanns gott om ål och från början hade båten använts som redskapsbåt vid ålfisket. På den tiden var den riggad med ett gaffelsegel, men den hade också en encylin- drig motor. Under den tyska ockupationen avbröts fisket och båten gömdes i skogen, eftersom tyskarna slog sönder traktens båtar för att förhindra flykt. Motorn, av märket Seiler, monterade Kärm ned och gömde hos en fiskarkompis.394 Vid 18 års ålder blev
sedan Kärm inkallad till den tyska armén. Han sän- des till Ukraina, men lyckades efter en tid desertera och ta sig tillbaka till Ösel. Där söktes han upp av en bekant från grannbyn, Sulev Kajasalu, som föreslog att de skulle fly med Kärms gömda båt. Kajasalu hade grävt ned motorbränsle på Ösels västra udde, och eftersom han var motorkunnig kunde han montera ihop den undangömda motorn. Kärm bytte sill mot en hemmabyggd kompass, tillverkad av en hylsa från en luftvärnsgranat och med en kompassros klippt ur
en kartbok. Som en sista förberedelse spikades en presenning över nästan hela båten.395
Den 7 oktober hade paret Kajasalu och resten av sällskapet mönstrat på och flykten kunde börja. I dimma rundades Ösels hårt bevakade södra udde för att fortsätta mot det hemliga bränsleförrådet. Sedan stannade motorn och sällskapet fick ro iland på en liten ö utanför Ösels västkust. Medan Sulev Kajasalu arbetade med att försöka få igång motorn gömde sig de övriga i en gammal hölada. Under väntan tog det medhavda dricksvattnet slut, så att törsten fick släckas med havsvatten. Att ta sig tillbaka till Ösel var inte ett alternativ. Från sitt gömställe kunde de flyende se att Röda armén nu nått fram till Ösel, och att strider med soldater och pansarvagnar pågick på stranden.396
Marta Kajasalu, som hunnit bli en bit över 100 år när det avslöjades att båten hon kommit med till Sverige fortfarande fanns kvar på Gotska Sandön, har också delat med sig av sina minnen av flykten. Det blåste hård kuling när sällskapet gav sig av, har hon sagt. Strax efter avfärden blev de beskjutna av ett ryskt flygplan, som avlossade en svärm kulspruteskott mot båten. En mindre segelbåt intill träffades och sågs försvinna i djupet. Marta undrade vad det skulle bli av hennes lilla dotter om hon själv träffades och dog. Men med skymningens inbrott försvann flyg- planet lika hastigt som det kommit, och med hjälp av stjärnorna sattes kursen västerut. Ute på havet gick vågorna höga och den främmande mannen, som stigit ombord gråtande vid avfärden, skrek konstant ”Vi drunknar! Vi drunknar!” tills hennes man röt åt honom att hålla tyst. Själv hade hon blivit helt apa- tisk av sjösjukan och utan att kunna ingripa såg hon sin lilla Anne, nio månader, rulla fram och tillbaka över durken. Nästa dag nådde de Gotska Sandön. ”Efter oss anlände flera estniska flyktingbåtar och vi blev senare transporterade till Gotland av ett svenskt krigsfartyg. Vi blev mycket artigt omhändertagna”, slutar hennes berättelse.397
Vad som hände med båten efter det att Leo Kärm, familjen Kajasalu och de övriga flyktingarna lämnade Sandön går delvis att följa i bevarade arkivhandlingar. I november 1944 rapporterade landskansliet på Got- land att det fortfarande fanns 12 baltiska flyktbåtar kvar på Gotska Sandön, samlade på norra delen av ön och satta under fyrmästarens vård. En av dessa var Leo Kärms Ängeln, registrerad som 965 och tilldelad beslagsnummer 646. I förteckningen beskrivs den som en estnisk motorbåt som ankommit i september [sic]. Där står också att dess ägare inte var känd och att dess ungefärliga värde uppskattats till 300 kronor.398
När Kärm fick höra att hans båt skulle utlämnas till Sovjetunionen, vände han sig till Estniska fartygsägar- nas representation, som hjälpte honom att sända ett äganderättsintyg och bevaka hans intressen gentemot
fartygsersättningsnämnden. Ombudet vädjade till nämnden att ge Kärm full ersättning för sin förlust. Som skäl anfördes att motorn hade genomgått en fullständig reparation 1944, att båten vid ankomsten till Sverige varit fullt utrustad och i sjödugligt skick, samt att ägarens önskan var att fortsätta försörja sig