Rövarhamn kallas en plats som ligger på Fogdö i Roslagen, strax norr om Grisslehamn. Här bodde förr flera ester, fiskarparet Johannes och Elviine Lambot samt Endel Silberman, som kom till Sverige som flyktingar under kriget. Inte mycket är känt om deras historia. Lambots var av estlandssvenskt ursprung, de kom från Tallinn och anlände i början av september 1944.586 Paret bodde i en fiskestuga som tillhörde ett
av sommarnöjena på ön. Silberman hade en lägen- het ovanpå ett av båthusen, men flyttade senare till Lidingö, där han började arbeta på ett varv.587
På Fogdö fanns under sommarmånaderna också flera svenska semesterfirare. En av de som tillbringade sina barndomssomrar på ön i slutet av 1940-talet och början av 1950-talet, och som lärde känna esterna som levde där, äger numera en av de båtar som då tillhörde paret Lambot (båt 14). Han minns att båten på den tiden hade loggertsegel och att skrovet var träkolstjärat med koboltsblå reling och tofter. Fast den inte ens var fem meter lång brukade den kallas för ”Storbåten”, och den användes så vitt han minns aldrig för fiske och arbete – det hade man andra båtar till – utan bara som ”finbåt” till exempel vid utflykter eller för att ro över sunden runt Fogdö, som då saknade land- förbindelse. Han menar att det på den här tiden var allmänt känt på ön att just den här båten var paret Lambots flyktbåt, som de haft med sig från Estland. Man talade om den som ”flyktingbåten”, minns han, och nu i efterhand har han ibland undrat över om båten tagits på släp, kanske av Lambots lite större motorbåt, och om även Silberman anlände i den.588
Några de båtar som fanns i Rövarhamn på 1950- talet blev kvar på ön långt efter det att esterna som brukade bo här försvunnit. Dit hör två av Johannes Lambots båtar – den lilla snipan ”Storbåten” och en något större motorbåt. Husen har numera övertagits av nya familjer och yngre generationer, som inte har någon relation till de gamla båtvraken, som fyllda med löv legat uppdragna ovanför stranden. Men ”Storbåtens” nuvarande ägare minns, han som brukade tillbringa sina barndomssomrar med esterna och deras båtar på Fogdö. Som vuxen har han varje sommar brukat segla förbi Rövarhamn på sin semester för att titta till paret Lambots gamla flyktbåt. Han berättar att
Bild 9.1. Om än liten så var ”Storbåten” inte minst på bryggan på Fogdö (båt 14). Dagens ägare leker i en mindre båt och ”Stor- båten” anas i bakgrunden. Foto: familjen Busch.
han ”lidit av förfallet”, och till sist föreslog han för de nuvarande fastighetsägarna att man skulle kunna göra ett tak över båten för att bevara den på plats, så att historien om esterna och flykten kunde leva vidare. Svaret blev att han istället gärna fick komma och hämta båten.589
Många hade nog bedömt att båten vid det laget var bortom räddning, där den låg utan täckning på stranden, med bottnen direkt mot marken och fylld av löv och mull. Men eftersom dess nya ägare var kun- nig inom båtbyggeri tackade han ja till erbjudandet, och bestämde sig för att rädda båten. Hösten 2016 hämtade han den, ställde in den i sin verkstad på Muskö på Södertörn, mallade av den och påbörjade en omfattande renovering. Renoveringsarbetet sker på fritiden, som ett hobbyprojekt. Men det är ett projekt som hämtar sin mening från båtens historia, och som utgår från en känsla av att det är viktigt att bevara båten. Den är ett minne av historien, menar han, och förhoppningen är att någon annan – kanske ett museum eller någon annan kulturhistorisk aktör – en dag ska kunna ta över båten och se till att bevara den för framtiden.590
Men än så länge återstår mycket arbete innan båten är hel igen. Sedan de ruttna delarna avlägsnats gapar ett stort hål i båten, och det är tydligt hur lite av båtens originaldelar som egentligen kommer att finnas kvar efter avslutad renovering. Hela bottnen håller på att bytas ut och även stävar och spant. De nya borden kommer att sammanfogas med traditionell båtspik och spanten, ”vrängerna”, kommer även fortsättningsvis att vara krokvuxna, men liksom de nya stävarna och den nya kölen blir de nu av ek istället för av furu. Det är en fackmannamässig och dessutom helt nödvändig renovering. Men på en så här liten båt är det ändå ofrånkomligt att även mind re ingrepp och små avsteg från originalutförande innebär en stor förändring, som kan påverka båtens historiska kvalitet.
Problematiken påminner om det problem som inom filosofin brukar kallas ”identitet och tid” eller ”förändringens problem”, och som handlar om hur stor förändring ett objekt kan sägas tåla utan att övergå till ett nytt objekt. Inte sällan exemplifieras problemet med ett klassiskt tankeexperiment som kallas Theseus- skeppet och som filosofen Plutarchos formulerade under det första århundradet e.v.t. Exemplet utgår från ett specifikt skepp, Theseusskeppet, vars delar med tiden blir dåliga och byts ut. När skeppet inte längre innehåller några originaldelar uppstår frågan om det ändå kan sägas vara samma skepp som det gamla, eller om det är ett nytt skepp. Senare filosofer har utvecklat problemet ytterligare genom att fråga sig vad som skulle hända om de utbytta originaldelarna sparades och sattes ihop igen – vilket av skeppen är då Theseusskeppet? Är svaret relaterat till förändringsgrad
eller förändringstakt? Är det formen eller materialet som är det väsentliga? Eller handlar det kanske snarare om vad vi syftar på när vi talar om ett visst objekt?
I västerländska kulturarvssammanhang betonas ofta tingens autenticitet. Föremål som varit inblandade i historiska händelser, eller i situationer som väckt starka känslor, anses i någon mån kunna ”absorbera” historien.591 I sådana fall kan det räcka med att bevara
en mindre del – ett fragment – för att historien, ”auran”, äktheten eller vad man nu vill kalla det, ska kunna anses leva vidare. Så hävdar till exempel brittiska sjöhistoriker att amiral Nelsons flaggskepp vid Trafalgar, HMS Victory, fortfarande har bevarat sin ”aura”, trots att nästan hela skrovet, interiören och riggen senare bytts ut.592 Enligt samma logik har
ägaren till en av Sveriges mest berömda segelbåtar, Anders Zorns Mejt, hävdat att Mejt fanns kvar och var densamma även efter att hon eldats upp till för- mån för ett nybygge, där endast några få bevarade originaldetaljer från förlagan införlivats.593
Den historia, eller det arv om man så vill, som gör ”Storbåten” speciell är förstås att den förknippas med den dramatiska flykten från Baltikum. Tanken på hur samma bordgångar som vi har framför oss idag har stänkts ned av det estniska Västerhavets vågor under flykten, och hur några personer i nöd satte allt sitt hopp till just den här lilla konstruktionen ger den en speciell laddning. Men vid sidan av dessa associationer bär skrovet på en mer direkt avläsbar historia.
En sak som båten själv kan avslöja om sitt för- flutna är att den sannolikt är byggd ganska långt före kriget. Med sina täljda vindor ur kluvna, vridvuxna stockar (istället för ångbasade bordhalsar), krokvuxna spant (istället för sågade, basade), ålderdomliga håar (istället för tullar) och med sitt smala, snipformade akterskepp (istället för bärigare skrov för motordrift) bevarar den flera drag av den vikingatida norröna båt- byggeritraditionen.594 Aktern, som högst upp sågats
precis som många andra snipor har modifierats för att kunna bära en av de första utombordsmotorerna, som på 1910-talet började användas inom fisket.595
På stamkraften längst fram i fören avslöjas vad som förmodligen är byggnadsåret. En åtta, en nia och en fyra är fortfarande tydligt avläsbara, men närmast fören har tvärträet rest sig lite och nötts så att spikskallarna har kommit fram och suddat ut den inskription som förmodligen funnits här. Det ligger nära till hands att gissa att den försvunna siffran varit en etta, vilket i så fall ger årtalet 1894.
En båt som är byggd 1894, men som uppvisar så många arkaiska inslag och exempel på byggnadssätt
som åtminstone i Sverige med få undantag dött ut inom det dåtida allmogebåtbyggeriet, är i sig intres- sant. Faktum är också att Lambots gamla båt delar många drag som utpekats som karakteristiska för just norra Roslagskusten kring Singö, där Fogdö ligger. Här var båtbyggarna mer konservativa än längre söderut, och höll fortfarande en bit in på 1900-talet fast vid urgamla båtbyggartraditioner, applicerade på tre karakteristiska båttyper.
En av traktens numera smått ikoniska båtar var den så kallade Singöjullen, som var omkring fem meter lång – det vill säga av samma längd som ”Storbåten” (som blev något kortare då aktern kapades). Precis som Lambots båt hade jullarna ett tydligt språng, böjd förstäv och skarp botten för att klara den krabba sjön på Ålands hav. I äldre tid hade de också, just som ”Storbåten”, en loggertrigg, som senare byttes mot sprisegel. Andra för Singöjullarna karakteristiska detaljer, som också återfinns på ”Storbåten”, var den T-formade kölen, de breda borden och vindorna, de vuxna spanten, stamkrafterna och plikterna i för och akter, tvärskeppsförstärkningarna, håarna, ett löstagbart roder och likaledes löstagbara tvärbrädor med hål för masterna och kasthakar för infästning.596
Att delar av det traditionella estniska och svenska allmogebåtsbyggeriet har många gemensamma rötter, och att vissa estniska och svenska allmogebåtstyper kan uppvisa stora likheter, råder det ingen tvekan
Bild 9.3. En ålderdomlig hå med spår av koboltsblå färg (båt 14). Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska / SMTM.
om. Handelskontakterna över Östersjön var täta före kriget, och så även rörligheten mellan de bägge kusternas innebyggare. Även om båten som hämtades från Fogdö påminner mycket om Singöjullen kan det därför inte uteslutas att den en gång byggdes i Estland. Ägaren själv är övertygad om att så är fallet – inte bara utifrån vad han har hört berättas om båten, utan också för att den enligt honom inte alls är lik svenska båtar men däremot påminner om båtar på den estniska västkusten.
Om båten verkligen kommit från Estland, måste den nog ändå ha varit ganska ovanlig i sitt slag. Av bevarade fotografier och listor över beslagtagna båtar framgår det att de flesta flyktbåtarna som nådde Sverige var betydligt yngre och modernare i sitt utförande. Det är inte förvånande. Under den tid då fortfarande så gott som alla bruksbåtar byggdes av trä var förhål- landet till dessa båtar mer pragmatiskt än senare, när de blev veteranbåtar. Båtarna var i högre utsträckning en förbrukningsvara som slets och byttes ut. Som regel kunde en rad båtar avverkas inom en männi- skas yrkesliv, vilket betydde att tyngdpunkten låg på nybyggnation istället för renovering. På Odensholm, där båtarna visserligen slets särskilt hårt, räknade man inte med en längre användningstid för en liten bruksbåt än fem till sju år.597
De utrangerade båtarna blev sällan kvar särskilt länge. I Estlands svenskbygder brukade uttjänta båtar eldas i bål om vårarna, och även om det bland annat på Ösel förekom att gamla båtar istället bevarades genom att de lyftes upp på stengärdsgårdar, så hörde nog halvsekelgamla båtar – övergivna eller i bruk – knappast till vanligheterna i 1940-talets Estland.
Ytterligare en uppgift som verkar destabilisera för- ståelsen av ”Storbåten” som Lambots flyktbåt finns i bevarat arkivmaterial. Av fartygsersättningsnämndens bevarade handlingar framgår att om den här båten verkligen tillhörde Johannes Lambot redan under kriget så var den i så fall inte hans enda båt. Johannes Lambot kom nämligen till Sverige med en annan båt, en något större motorbåt som fick beslagsnummer 636 och som omväxlande benämns TI 201, TII 201 eller Kresul. Den 1 augusti 1945, när fartygsersätt- ningsnämndens värderingsman besiktigade båten, och värderade den till 200 kronor, låg den för ankar vid Enholmen i Öregrunds skärgård, bara några få kilo- meter från Fogdö. I besiktningsprotokollet beskrivs den som en öppen, klinkbyggd båt av furu med dimensionerna 7 × 2,5 meter och utrustad med en fem hästkrafters Wickströms motor.598
Att Johannes Lambots motorbåt överhuvudtaget beslagtogs verkar ha berott på ett misstag. Som est- landssvensk var han ju egentligen berättigad att behålla sin båt, men när landsfiskalen i Öregrund konfiskerade den och gav honom ett dokument att skicka in till fartygsersättningsnämnden för att ansöka om ersätt- ning trodde han att dokumentet han mottog utgjorde ett bevis på att han var ägare till båten. Först när den ett par veckor efter värderingen överlämnades till den sovjetryska delegationen stod det klart för honom att han inte skulle få behålla sin båt. Lambot vände sig då till kommittén för estlandssvenskarna, men vid det laget fanns det inget annat att göra än att ansöka om ersättning för båten.599 400 kronor utbetalades,600
men Lambot, som menade att han skulle ha fått ett högre pris för den om han sålt den privat, var inte
nöjd med ersättningen och yrkade på att han borde ersättas med det dubbla beloppet. Den sista bevarade skrivelsen i ärendet är från februari 1947, då Johan- nes Lambot ber att han ska få 800 kronor för båten ”emedan han lever i verkligt små omständigheter och därför verkligen är i behov av ett säljningspris motsvarande motorbåtens verkliga värde”.601
Den i flyktbåtssammanhang ovanligt höga åldern, det faktum att Johannes Lambot bevisligen ägt en större och sedermera repatrierad båt samt att den bevarade båten påminner mycket om den lokala Singöjullen är indicier som pekar mot att båten kan- ske ändå inte fungerat som flyktbåt. Men även om ”flyktingbåten” inte skulle vara en estnisk flyktbåt, utan ”bara” en flyktings båt, innebär det inte att den är ointressant, utan att den utgör del av en annan historia. Och själva båten skulle i så fall kunna vara nästan ännu mer unik. Båtar av det här slaget var ovanliga redan för ett halvsekel sedan. I boken All- mogebåtar från 1973 beklagar författaren att ytterst få exemplar av Singöjullen finns kvar och menar att ”det är en kultur gärning, att medan tid är ’föreviga’ dem genom uppmätningsritningar” – just så som ”Storbåtens” nye ägare gjort.602
Kanske kan man också tänka sig att det på det personliga planet finns fler skäl till att dagens ägare ömmar för den här båten och vill se den bevarad. Historikern och turistforskaren Christian Widholm, som studerat maritima kulturarvsentreprenörer, har visat att barndomsminnen verkar spela en viktig roll som inspirationskälla och kompass i deras kulturarvs- arbete. Han har observerat att dessa aktörer ofta och återkommande refererar till den egna barndomens upplevelser och miljöer, men att tillbakablickandet pågår nästan omedvetet och helt vid sidan om den officiella kulturarvsretoriken. Eftersom minnena för- knippas med den privata sfären bemöts de sällan heller av kritik. Samtidigt är det tydligt att barndomens idyl- liserade ideal och miljöer på olika sätt präglar synen på kulturarv, och i förlängningen också påverkar hur kulturarvsplatser förvaltas och utvecklas.603
Det vore inte konstigt om ett visst mått av nostalgi låg inbäddat i renoveringen av ”Storbåten”. För båtens nuvarande ägare utgör den ju en del av barndomen. Och även om en personlig tillbakablick och en lokal proveniens kanske inte ger en fullt lika spännande historia, och kanske inte heller har samma bärighet som kulturhistoriskt bevarandeargument som en båts historia som estnisk flyktbåt, skapas likväl ett titthål in i historien och till 1950-talets Rövarhamn. Bilden av en liten pojke, ett sommarbarn, som tillbringar sina dagar sida vid sida med estniska flyktingar på en ö i Roslagen, där en del av båtarna vid bryggan fortfarande bär på spår av forntida båtbyggeri, är nog så tankeväckande.