I diskussioner om samtidsarkeologiska fynds värde för forskningen har det ibland påpekats att tingen behövs för att skapa intresse för nutidshistorien. De kan vara den gnista som får någon att fördjupa sig i andra källmaterial i jakt på mer information och gör att en viss historia i slutänden dras fram i ljuset.342 Men
förhållandet kan också vara det omvända. Ibland är det snarare nutidshistorien som förmår aktualisera tingen och förvandla materiella spår från det nära förflutna från skuggvarelser till högaktuellt historiskt stoff.
År 1982 hittades en liten båt på bottnen av örlogs- hamnen i Karlskrona (båt 30). Mannen som gjorde fyndet jobbade som tungdykare på örlogsvarvet. Vid det här tillfället höll han på att spika om rälsen till torpedbåtsskjulets slip. Vid arbetena i hamnen bru- kade han ibland fånga lite flundra och ål, som han och kollegorna sedan rökte. Den här dagen var vacker och solig. Det var ljust i vattnet och Olsson, som dykaren heter, bestämde sig för att ta en liten promenad på bottnen och se om han kunde få tag på någon fisk. När han gått ett litet stycke såg han en mörk silhuett skymta en bit bort. Han gick fram för att ta reda på vad det var. Under åren hade han hittat och bärgat många olika slags föremål i örlogshamnen, som han samlat i sin dykbod, som nu var som ett litet museum. Där fanns bland annat en gammal kalfathammare för att dreva träskepp, en hammare och skära som ursprungligen suttit på ett sovjetiskt fartyg och många
andra ting som under örlogsvarvets drygt trehund- raåriga brukningstid hamnat på hamnens botten.343
När han kommit ungefär 100 meter ut från stran- den kom han fram till den mörka skuggan och såg att det var en liten båt. Olssons pappa var båtbyggare, och av honom hade sonen fått en hel del kunskap om träbåtar. ”Jag såg direkt att det var en prima båt”, berättar han, ”fint byggd och så gott som hel.” Nästa tanke var att han skulle försöka bärga den. Men bottnen i hamnen är dyig och för varje steg Olsson tog mot båten sjönk han nästan ned till knäna. All sikt försvann när såväl Olsson som båten sveptes in i dymolnen som rördes upp, men som rutinerad dykare använde han istället händerna för att ”se”. Han tog tag i fören och ryckte till och märkte att bottnen släppte sitt grepp om båten. Sedan började han dra den in mot land. Båten var nästan neutral i vattnet, och svävade precis ovan bottnen. Invid Wasaskjulet, där de gamla linjeskeppen brukade byggas, fanns en kran som kunde användas för att få upp den på land. Olsson lade ett rep om båten och drog upp den ur vattnet. Han ställde den bredvid Wasaskjulet och lade en presenning över. Fyndet var bärgat och säkrat.
Så snart det blev tillfälle såg Olsson till att tvätta av båten. Tanken var att han skulle fortsätta göra i ordning den tills den var sjöduglig och kunde användas privat. En dag när han pysslade med båten kom en man vid namn Thoft som jobbat länge på örlogsvarvet, förbi. Han fick syn på båten och utbrast förvånad: ”Jasså, där är den!” Han kände igen båten och berättade att den kommit med flyktingar ombord 1944 och att den därefter använts som arbetsbåt, hamnjolle, på varvet, men att den försvunnit i en storm. Thoft gick i pension kort efter att han berättat om båtens bakgrund och var vid den här tiden en av de sista på örlogsvarvet som varit med under kriget. Men Ols- son hade tidigare, när han började på örlogsvarvet, hört fler äldre kollegor prata om händelserna. Bland annat hade de berättat att det låg många flyktbåtar inne på örlogsvarvets område under kriget – det var ju avspärrat så det var en bra plats att förvara dem på. De äldre männen hade ibland också pratat om hur roligt de tyckte det var att få åka till Gotland och få traktamente för att laga flyktbåtar inför återlämnandet.
Olsson hann aldrig komma igång med renove- ringen av båten. Kort därpå fick nämligen Marin- museums dåvarande chef, Peter von Busch, syn på den. Han var mycket båtintresserad och insåg direkt att den lilla båten var ovanlig. Olsson ville dock inte berätta något om vad han fått veta om båten, eftersom han inte riktigt tyckte om museichefen, som han menade hade en otrevlig attityd gentemot blåställsarbetarna och som tidigare tagit fynd från hans dykbod till museets samlingar. Kort därpå kom en lastbil och hämtade båten till Marinmuseum. Det
hände ibland att museet förvärvade föremål från verksamheten i örlogshamnen, och uppenbarligen hade von Busch nu kommit överens med någon överordnad på varvet om att förvärva båten. Det var inte mycket att göra åt saken, Olsson kunde ju inte hävda att båten var hans.
Flera år senare fick Olsson syn på båten i Slup- och barkasskjulet, där den stod bland museets magasine- rade båtar. Olsson kände då att han gärna ville berätta vad han visste om båten, och eftersom han var god vän med en av föremålsintendenterna på museet valde han att avslöja för honom att det var en baltisk flyktbåt som museet hade i sin ägo. När jag träffar Olsson har båten flyttat in på själva museet och utgör medelpunkt i utställningen ”Flykt”. Olsson var själv med på vernissagen och i Sydöstran kunde man dagen efter se foton på bärgaren Olsson tillsammans med sitt fynd.344 ”Det känns roligt att ha gjort en insats
för kulturen”, säger Olsson när jag frågar honom hur han känner när han återser båten.345
Båten som Olsson bärgade är snipformad, byggd på klink och bara lite drygt fyra meter lång. Den är nästan lika hög i aktern som i fören, vilket ger den ett ovanligt rakt språng. Träet är mörkt, men spår av färg visar att båten en gång haft röd bottenfärg och att resten av skrovet varit vitmålat. Åror saknas, men i relingen finns tre olika lägen för årfästen. Den raka
akterstäven, som saknar spunning, samt en bult som sticker ut från stäven indikerar tillsammans med en toft i aktern att den haft stävroder, vilket i sin tur gör det troligt att den ursprungligen haft ett litet sprisegel eller liknande.
En närmare titt i skrovet avslöjar dessutom två intressanta saker om båtens förflutna. För det första syns spår av omfattande reparationer, som avslöjar att båten i det närmaste måste ha varit ett vrak i ett tidigare skede av sitt ”liv”, innan den hamnade på bottnen av örlogshamnen. Delar av de undre borden har bytts, eftersom de nitats till skillnad från resten av borden som sammanfogats med omböjd spik. Även högre upp i skrovet finns nitar här och var mellan de ursprungliga förbindningarna, för att dra ihop bord som börjat glappa i lannet. På babordssidan finns också flera laskbrickor, men inga alls på styrbords- sidan, vilket visar att bladlaskarna här börjat öppna sig. Uppenbarligen har även den mer svårbytta kölen varit dålig, eftersom den förstärkts med en extra planka ovanpå, mellan bottenstockarna. Någon eller några har uppenbarligen gjort en insats för att göra en båt i mycket dåligt skick funktionsduglig igen. Det verkar osannolikt att personalen på Örlogsvarvet skulle ha bemödat sig att renovera en så pass sliten hamnjolle på det här sättet. Mer troligt är båten ett exempel på att människor på andra sidan havet gömde och reno-
Bild 5.16. År 2015 ställdes den slitna estniska flyktbåten som hittats i örlogshamnen i Karlskrona ut i Marinmuseums foajé för att uppmärk- samma den pågående humanitära katastrofen på Medelhavet (båt 30). Fören är till vänster. Foto: Mattias Billemyr, Marinmuseum / SMTM.
verade gamla slopade båtar i hemmet eller i skogen i ett försök att skaffa sig en flyktbåt.
Det andra som avslöjas är att båten varit utställd tidigare och att museichefen var medveten om dess bakgrund som baltisk flyktbåt redan vid förvärvet, långt innan Olsson avslöjat sin hemlighet. Vad som indikerar detta är en uppenbart sekundär mastfot, en fyrkantig obehandlad träkloss, som är alldeles för dåligt infästad och dessutom placerad för långt akterut. Någon har uppenbarligen velat visa en mast, men ingen av dem som hanterat båten på senare år har satt i mastfoten.
Lagom till 40-årsminnet av flykten, bara ett par år efter det att båten bröt ytan i örlogshamnen, pro- ducerade samma museichef som samlade in båten en utställning kallad ”Båtflyktingar – ett 40-årsminne. En utställning om balternas kamp över Östersjön”. Av dagspressens fotografier från utställningen framgår att båten ingick i utställningen,346 och i en beskrivning av
utställningen förklarar museichefen: ”Utställningen projicerar med hjälp av några föremål den materiella nöden för de flyende. Mitt i utställningen möter oss en liten båt som har en bruten åra till mast. Barn- vagn och resväskor låter oss ana brådskan och alla de svårigheter som flykten var förenad med.”347
Det är möjligt att museichefen hört talas om att båten anlänt med en åra till mast, men sannolikt var den detaljen ett tillägg för att illustrera de svårigheter flyktingarna ofta hade att bemästra under överfarten. ”Båtflyktingar” var en fotobaserad utställning, och inspirationen till årriggen kom sannolikt från en bildserie som visades i utställningen, där marinen assisterar en flyktbåt med just en nödrigg. Utställ- ningen stod bara en månad på Marinmuseum, men ingick därefter som en del av Armémuseums utställ- ning ”Mare Balticum”,348 för att sedan fortsätta till
Sjöfartsmuseet i Göteborg. I korrespondensen mellan museerna benämns båten bara som ”flyktbåten från 1944”, och det framgår också att den hade vissa till- behör – möjligen var det årriggen eller den tidigare nämnda resväskan och barnvagnen som åsyftades.349
Utställningen ”Båtflyktingar” var av allt att döma en ganska snabb produktion, hopkommen till 40-års- minnet av flykten. 70-årsminnet av flykten, som uppmärksammades stort av det exilbaltiska samhället, passerade däremot obemärkt på museet. Men året därpå, 2015, hände det något som fick Marinmuseum att återigen plocka fram sin flyktbåt ur magasinet. Konflikten i Syrien i kombination med hinder för de asylsökande att använda sig av de gängse färdsätten till Europa gjorde det året att flyktingtrafiken över Medelhavet sköt i höjden, och så även antalet för- lisningar. En av de som förliste var den lille pojken Alan ”Kurdi” Shenu, som spolades upp drunknad på en turkisk strand efter att hans familj försökt ta
sig över till Kos i en överfull gummibåt. Bilderna av pojken liggande på magen på sandstranden och med ansiktet ned i vattnet fick stor spridning i medierna och upprörde västvärlden.
Samtidigt började allt fler museer och konstnärer samla och visa såväl flyktbåtar som flytvästar, vilka snart blev symboler för flyktingarnas nöd på Medelhavet. Autentiska flyktbåtar från Medelhavet började dyka upp i fler och fler publika sammanhang – i kate dralen i Köln i Tyskland,350 i offentlig konst i Berlin,351 i Yoko
Onos interaktiva installationer på konstmuseer runt om i världen,352 i det tyska samtidshistoriska museet
i Bonn,353 i Amsterdams stadsguidningar354 och på
Sjöhistoriska museet i Genua för att nämna några exempel. Av material från båtarna tillverkades allt ifrån krucifix till designmöbler.355
På Världskulturmuseet i Göteborg installerades den tidigare insamlade flyktbåten, pateran, återigen i utställningslokalerna, och fick nu också sällskap av några flytvästar från Lesbos stränder. Guiden som visade mig runt när jag hösten 2016 besökte utställ- ningen, berättade att hon påverkades starkt av före- målen. ”Håret reser sig alltid på armarna när jag visar de här”, sa hon och pekade på flytvästarna. ”Visser- ligen är de alldeles vanliga – vi hade säkert kunnat gå till ett varuhus och köpa exakt likadana. Men just de här exemplaren kommer från Medelhavet, och har burits av migranter.” Flytvästarna i montern var inte längre vilka massproducerade flytvästar som helst. De ägde en särskild erfarenhet. Och det som gjorde dem unika, och som fick guiden att reagera fysiskt varje gång hon kom i närheten, var deras livshistorier.356
I Marinmuseums samlingar fanns inga föremål från Medelhavets båtflyktingar. Men så kom man ihåg att
Bild 5.17. Hösten 1944 fick marinen i uppdrag att hjälpa båt- flyktingar in till land. Här räddar jagaren Magne nio män och två kvinnor som lagt ut från Ösel. Båten sjönk kort därpå. Foto: G. Celsing, Marinmuseum / SMTM.
man hade en estnisk flyktbåt i samlingarna. Som en kommentar till det som hände i Medelhavet ställdes istället den estniska flyktbåten från örlogshamnen ut i museets foajé, invid entrén och den populära restau- rangen. I båten fanns inte längre någon sönderbruten rigg, men däremot hängdes en flytväst från tiden över toften, för att understryka parallelliteten mellan hän- delserna (trots att flytvästen ännu inte slagit igenom för civilt bruk under andra världskriget, och få av de baltiska båtflyktingarna använde flytväst under flyk- ten). Bredvid båten placerades en informationsskylt som kortfattat upplyste om den pågående flykten över Medelhavet och om den förflutna flykten över Östersjön, samt att båten kommit från Estland med en grupp flyktingar ombord. Genom att ställa ut båten ville museet delta i samhällsdebatten: ”Vi vill belysa de historiska sambanden och berätta för våra besökare att detta är något som kommer igen i his- torien. Det är beklagligt att det återupprepar sig och kan vi på något sätt öka förståelsen hos våra besökare, våra medmänniskor, så gör vi gärna det”, förklarade den dåvarande museichefen i ett pressmeddelande.357
Med anledning av installationen av båten i foajén producerade även Blekinge Läns Tidning en kort fil- mad intervju med en av museets samlingsintendenter, som var verksam på museet redan då båten samlades in och som även var den som dykaren Olsson valde
att anförtro båtens historia åt. I intervjun talar han om att museet förvärvat båten eftersom den visar på en annorlunda båtbyggartradition i ett grannland. Samtidigt berättar han att båten är en estnisk flyktbåt och att museet nu ställer ut den med anledning av situationen i Medelhavet. ”Vad får ni för reaktioner från besökare?” frågar reportern samlingsintendenten, som svarar: ”Jag tror att det är ett föremål som manar till solidaritet och att man samlas kring en symbol för någonting som egentligen är ganska fasansfullt att man ska behöva uppleva. Så förmodligen har båten ett gott syfte i det här att få människor tillsammans.” 358
Samma år som Marinmuseum beslöt att ställa ut sin bärgade flyktbåt i museets foajé gick en annan flyktbåt och blivande utställningsbåt under utanför Lampedusa. Fyra år senare bärgades den och ställdes ut i konstbiennalen i Venedig. Installationen ”Barca nostra” – ett 22 meter långt vrak med ett stort hål i sidan – fick stor uppmärksamhet i nyhetsrapporte- ringen kring utställningen, men alla var inte positiva. Det fanns också de som menade att konstverket var en billig poäng. Avsaknaden av skylt med förklarande text gör det lätt att bara passera den båt som egent- ligen är en minnesplats – en grav, vid vars undergång omkring 800 människor drunknade – skrev Clemens Poellinger från Svenska Dagbladet. ”Det är ungefär lika många som omkom på Estonia”, påminner han
Bild 5.18. År 2015 samlade många museer in flytvästar som burits av migranter som flytt över Medelhavet. Bland annat på ön Lesbos fanns stora soptippar med flytvästar och flyktgummibåtar. Foto: Christian Carlsson, Sjöhistoriska / SMTM.
om i sin recension och fortsätter: ”Visst går det att förstå konstchocken mot Italiens flyktingfientliga högerregering. Men vrakets placering mittemot ett café där folk äter glass och tar selfies är sensations- lysten och ovärdig.” 359
På Marinmuseum, där flyktbåten stod invid entrén till den välbesökta serveringen, fick personalen erfara reaktioner av ett motsatt slag. Människor klagade inte på att placeringen var ovärdig, utan blev snarare irri- terade över att museet var för ideologiskt och politiskt korrekt. En flyktbåt hörde inte hemma på ett svenskt örlogsmuseum, menade de, ovetande om att båten kom från örlogshamnen. De kritiska kommentarerna som det utställda objektet gav upphov till var ovanligt många, och tanken att båten skulle verka för solida- ritet och samling kom delvis på skam.360
Reaktionerna sporrade museet att berätta mer om mänskliga erfarenheter av flykt. Marinmuseum hade vid den här tiden ett särskilt uppdrag att upp- märksamma aktuella händelser i samtiden, och beslut fattades om att producera en ny utställning på temat. Sommaren 2016 öppnade utställningen ”Flykt”, och museet förberedde sig på ännu mer kritik, men den här gången uteblev klagomålen – kanske för att båten nu var inbäddad i en utställning och flyttad längre från serveringen, som är en från museet fristående facilitet med en egen kundkrets.
”Flykt” var en förhållandevis snabb och billig pro- duktion på liten yta, med återanvända montrar och relativt få föremål. Där fanns bland annat, utöver den estniska flyktbåten, berättelser från ungdomar som nyli- gen använt havet som flyktväg och så, centralt placerad i utställningsrummet, en monter med flythjälpmedel från Medelhavet, inlånade av Kustbevakningen. Tanken var från början att bara visa en orange flytväst, som skulle fungera som symbol för migranterna. Men åsynen av de tunna, uppblåsbara flythjälpmedlen med prickar, solar och knubbiga båtfigurer på drabbade utställnings- producenten, och så beslutades det att en hel hög av dessa flytvästar, armpuffar och liknande badleksaker, som använts under flykten, skulle ställas ut.361 Marin-
museum var vid den här tiden knappast ensamma om denna idé. Vid tiden för ”Flykts” öppnande uttryckte fler museer i Europa att de orangea flytvästarna börjat kännas lite ”slitna” och alltför förknippade med tidigare uppmärksammade installationer. Detta ledde till en utveckling där de mer brokiga badleksakerna, i form av enklare uppblåsbara plastvästar, istället började göra entré i visningslokalerna.362
I en artikel om kuratering av föremål från ”flyk- tingkrisen” i Medelhavet frågar sig forskaren i kommu- nikationslära Karina Horsti varför museer, aktivister och konstnärer just nu är så intresserade av föremål som symboliserar flyktingars lidande. För, konstate- rar hon, det har ju inte funnits någon motsvarande
drivkraft att visa föremål från andra samtida mass- förflyttningar.363
Att flykt över hav är den farligaste av alla flyktvägar, och också den gränspassage som är tacksammast att visualisera, har naturligtvis bidragit till det opropor- tionellt stora genomslag den fått i medier, i jämförelse med andra och mer frekvent använda migrationsvägar in i Europa.364 En del av förklaringen kan också ha att
göra med att den fått så tydliga igenkänningsmärken i den materiella kulturen, i flytvästen och flyktbåten. Deras framgång som symboler ligger i att de utgör mer allmänna vittnesmål om gränspassagen än till exempel dagböcker eller andra mer personliga före- mål, som väcker andra slags tankar. Flyktbåtarna och flytvästarna har snabbt blivit symboler för lidandet och tragedierna under den farliga gränspasseringen över Medelhavet till Europa. Det finns inga jämför- bara exempel på specifika föremål som på samma sätt skulle kunna sägas representera exempelvis flykten från Kosovo i slutet av 1990-talet.365
Det finns en växande kritik som gör gällande att museer försöker plocka enkla poäng genom att rida på uppmärksamheten kring flyktingfrågan. Att det är cyniskt att en migrationsindustri vuxit fram som en effekt av att en annan grupp människor gjorts utsatta. Det har hävdats att museer ”låser in före målens energi” och ”dödar dem” med sin projicerande och objektifierande blick och att de i en museikontext riskerar att förvandlas till vad Horsti beskriver som ”reliker av europeisk okunnighet och avhumaniserad gränskontroll”.366
På samma sätt har det påpekats att de konstverk som är tänkta att ”störa” människor och rikta deras uppmärksamhet mot katastrofläget i Medelhavet