Det är slående att alla dessa båtägare, som själva ”räddat” eller som förvaltar en tidigare ”räddad” båt, har utvecklat ett mycket nära förhållande till dessa båtar. Trots olika resurser och utgångslägen har de investerat mycket i dem och drivs av en stark vilja att bevara dem. Flera har uttryckt tanken att det är ett stort ansvar och ett långsiktigt åtagande att slå följe med en sådan här båt, och att de känner ett ansvar för båtarna som förpliktigar och binder dem samman.
Ändå är det bara en av båtarna som är vad man skulle kalla pietetsfullt renoverad, och som skulle kunna hävda sig som kulturarv, i mer strikt bemär- kelse (som auktoriserat kulturarv657). Och det är bara
en av båtarna, en annan av dem, som har räddats just på grundval av att den hålls för en estnisk flyktbåt.
Bild 9.12. När det visade sig svårt att evakuera judar koncentrerades Krigsflyktingbyråns estniska projekt istället kring hämtning av intel- lektuella. Mares mamma var gymnasielärarinna och medförde sitt arbetsbevis under flykten. Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska / SMTM.
De övriga har i första hand tagits om hand därför att de väckt ägarnas gillande såsom trevliga och vackra båtar. Ursprunget har – med ett undantag – varit av underordnad betydelse vid själva övertagandet. Men historien har ändå fortsatt att vara närvarande, trots mer eller mindre omfattande renoveringar. Den har gett sig till känna som sprickor och lagningar, som vindor och kulhål. Som en del av båtens personlighet, eller, om man så vill, dess ”själ”.
De renoveringar som de förmodade flyktbåtarna varit föremål för har i samtliga fall varit omfattande – ibland till den grad att man kan ifrågasätta om de verkligen är ”samma” båtar som de var tidigare; om autenticiteten försvinner i takt med att del efter del byts ut, och om ”flyktbåten” i förlängningen riskerar att byggas bort. Men omsorgen om autenticiteten behöver i ett renoveringssammanhang inte bara vara inriktad mot bevarande av originalmaterial, utan kan även ta sig andra uttryck. Till exempel kan den vara inriktad mot att återskapa ett originalutförande, den kan prägla val av tillvägagångssätt, material och metoder eller ta fasta på båtens idé – hur den är tänkt att användas och hanteras.658
Vad som framstår som tydligt utifrån exemplen med de ”räddade” flyktbåtarna är däremot att de konfrontationer med originalmaterialet som renove- ringsarbetet medfört – och som ibland även inneburit att det avlägsnats – har varit viktiga för att båtarna skulle aktualiseras som förmodade flyktbåtar och för att ägarna skulle ta till sig kunskapen om det. Snarare än att bygga bort ”flyktbåten” tycks renoveringarna ha medfört ett närmare förhållande mellan ägaren och båten, samt mellan ägaren och båtens historia. De här båtarna har på många vis gått från att vara objekt till att vara en sorts subjekt; de har blivit individer med en unik historia och med nära relationer till sina ägare. Det är också noterbart att dessa ibland talar om sina båtar nästan som om de vore besjälade.
En forskare som ägnat stort intresse åt frågan om människans nära förhållande till ting och andra varel ser är biologen och vetenskapsteoretikern Donna
Haraway. Ett exempel hon ofta återkommer till är samspelet mellan hunden och människan, vilket bland annat kommer till uttryck i agilitysporten, där bägge parter är precis lika oumbärliga. Under sådana förhållanden blir människan och hunden en sorts kompanjoner eller partner, som hon kallar för ”sällskapsarter”. Men konceptet sällskapsarter inskränker sig inte bara till husdjur, utan kan även omfatta andra organismer eller ting, som till exempel bakterierna som frodas i våra kroppar och har direkt betydelse för vårt välmående eller kryckorna som kommit att fungera som den funktionsnedsattes ben. Det handlar, menar Haraway, om ett reciprokt för- hållande, där mänskliga och icke-mänskliga subjekt blir till i relation till varandra, en relation som hon kallar ”samtillblivelse”.659
Att bli med båt, med flyktbåt eller bara träbåt, kan innebära starten på en sådan relation. I vissa fall kan man nog tänka på dessa ”räddade” båtar som ett slags sällskapsart, eller ”sällskapsbåtar”, som båtägaren delar en inte oansenlig del av sin tillvaro med, där ett samspel uppstår och där konturerna mellan båten och dess ägare i någon mån luckras upp i vissa situationer. Alla som känt hur en båt svarar på rodret har nog upplevt hur den kan kännas som en förlängning av den egna kroppen. Samtidigt kan människan också bli en förlängning av båten, som till exempel när dess bottenfärgskemikalier tränger in i våra kroppar och koloniserar våra celler.
Med inspiration från Haraway är det lätt att se hur flyktbåten, som ”sällskapsbåt”, rent konkret griper in i sin ägares och de båtburnas liv. Hur båtarna blivit flyktbåtar genom att de forslat flyktingar, samtidigt som dessa i sin tur blivit flyktingar genom att de tagit plats i båtarna. Hur båtarna sedan fått nya ägare som blivit just båtägare – med allt vad det innebär – genom sitt innehav av en båt, medan båtarna blivit fritidsbåtar, genom att ägarna investerat sin fritid i dem, eller, om man så vill, genom att båtarna fyllt denna tid med innehåll. Vi blir vad vi är genom våra båtar, och vi vore inte desamma utan dem.