Den kanske mest välkända av de påstådda flykt båtarna på Gotland är den som återfinns i utkanten av det numera övergivna fiskeläget Vikstadar i Boge söder om Slite (båt 25). Även om den ligger lite avsides till är den förhållandevis välbesökt och ett populärt motiv att fotografera. Då och då dyker den upp på sociala medier, och den finns även med som ett besöksmål på hemsidan Guteinfo, som presenterar sig som Got- lands största portal för turistinformation.
Anledningen till att den är så pass känd har för- modligen att göra med att den är skyltad. En ganska lavbevuxen och kraftigt lutande skylt står nedkörd genom en öppning i båtens uppochnedvända skrov. ”Flyktingbåt” står det med stora bokstäver på skylten, och därunder ytterligare några upplysningar:
Under åren 1943–44 kom mer än 10 000 baltiska flyktingar till Gotland. De kom i farkoster av de mest skiftande slag, ofta bara i enkla små roddbåtar.
Vid krigets slut överlämnades båtarna till det forna Sovjetunionen, endast ett fåtal blev liggande kvar på de gotländska stränderna.
Denna båt är en av dem som blev kvar – låt den få vara ifred och dö värdigt här på stranden. Hembygdsföreningen
När jag frågar runt om båtens historia i den lokala hembygdsföreningen visar det sig ganska svårt att få ytterligare information om vad som egentligen är känt om båten. Ingen av de jag kontaktar säger sig veta något om dess bakgrund, eller för den delen om skyltningen. Det närmaste jag kommer är en tidigare ordförande, som drar sig till minnes att det funnits lite olika teorier om båten, även om han inte själv kan redogöra för dem. De flesta ansåg att det var en flyktbåt, minns han, men samtidigt påpekar han att det inte är alldeles säkert att det var så. Nu har hur som helst alla som vetat något om detta gått ur tiden och han kan själv inte minnas mer, det är honom för avlägset, som han säger. Hembygdsföreningen grundades 1977, men skyltens formulering om ”det forna Sovjetunionen” avslöjar att den måste ha satts upp någon gång efter 1991, då unionen föll samman. Att döma av skyltens skick har den funnits på platsen i åtskilliga år. Men vem satte upp den, och vad var det de visste, eller trodde sig veta, om båten som vi inte vet idag?
Vikstadar är en plats där fisk tidigare brukade lan- das. Spår från denna tid är en äldre bod, som håller på att förfalla, och rester av bryggor och uppdragnings- platser. På stranden finns också ett par nyare bodar, några plastskrov och en eldstad, som vittnar om senare användande. Den skyltade båten har att döma av det
nedbrutna skicket varit övergiven i åtskilliga decen- nier. Flygfoton över det forna fiskeläget bekräftar att båten legat precis på stället åtminstone sedan 1975. På fotona från den tidigare överflygningen år 1958 är den däremot svårare att upptäcka. Den ser inte ut att ligga exakt på samma plats, men några meter åt sidan syns en vit fläck, som skulle kunna vara den här båten – kanske fortfarande med spår av ljus färg på skrovet.186
Den som besöker Vikstadar idag hittar båten lite i utkanten av strandtunet, vid kanten av strandsko- gen och lite avsides i förhållande till övriga båtar och bodar, precis så där som ofta verkar vara fallet med båtar som sägs vara flyktbåtar. Om det är så att främmande båtar regelmässigt brukat placeras lite vid sidan om, eller om det tvärtom är själva läget som väckt misstankar om att dessa båtar skulle vara främmande, går inte att säkert svara på. Men pre- cis som andra påstådda flyktbåtar gett exempel på skvallrar kvarlevorna av båten om att den faktiskt inte riktigt verkar höra hemma där den ligger. Redan vid ett snabbt ögonkast kan man se att båten inte är avsedd för fiske.
Båten är uppdragen på strandtunet med aktern pekande mot havet. Borden är silvergrå, men tittar man noga kan man ana spår av ljus målarfärg. Mid- skepps har skrovet knäckts, och flera bord har loss-
nat. Genom de öppningar som bildats kan man se in i båtens innandöme. Under det uppochnedvända skrovets skyddande valv har ett litet miniatyrland- skap av sand och småsten bildats. Små sedumväxter sträcker sig mot ljusstrimmorna som letar sig in genom springorna i skrovet och en vildkaprifol spirar upp genom öppningarna, klänger sig fast runt förstäven och klättrar vidare upp på informationsskylten. Ett myrsamhälle har också funnit skydd under båten, och en myrstig leder in vid relingen till en stack i fören.
Här och var har delar av skrovets inredning rasat ned på marken, och förmodligen trivs även båt delarna i den här torra och skuggiga miljön, för virket ser förvånansvärt friskt ut. Tunna, basade spant löper över de smala bordgångarna. På andra ledden löper en bred vägare, som burit upp såväl längsgående som tvärgående tofter. Resterna av kistbänkar kan också anas i halvdunklet, utmed skrovsidorna. Vid för- och akterstäv hålls ändskeppen ihop av ett par ordentliga fastbultade järnanordningar, ett par lyftbultar, som fortsätter upp till relingsnivå, och ett ovanligt kraf- tigt kölsvin, som bultats till kölen, avtecknar sig i det uppochnedvända skrovets krön. De aningar som redan båtens skrovform och smala ekbord ger upphov till förstärks av vad som avslöjas interiört. Det är ett skrov byggt på varv, med tofter för många passagerare. Och, inte minst, med särskilda förstärkningar och
Bild 3.11. Båten i Vikstadar på Gotland har sjunkit ihop, men stävarna står fortfarande i givakt tack vare de bägge lyftbultarna i för och akter (båt 25). Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska / SMTM.
anordningar för att kunna hänga i en dävert. Det är en båt från ett stort fartyg, en livbåt.
De flesta som passerar platsen tänker nog inte på att det är just en livbåt som är uppdragen på stranden. Det är visserligen tydligt, men bara om man intresserat tittar efter. Klart iögonfallande är däremot skylten, som direkt fångar besökarens uppmärksamhet och låter antyda att det är något viktigt, något speciellt med den här båten. Texten på skylten deklarerar klart och tydligt att det är en baltisk flyktbåt.
Skyltar är ett särskilt tydligt exempel på hur ting kan påverka människors tänkande och handlande. De styr våra vägar, riktar vår uppmärksamhet och nästan prackar olika budskap på förbipasserande. De kan bidra till att muta in platser, stabilisera olika ordningar och upprätthålla förbud eller säkerhet. De har en unik förmåga att utöva sin påverkan även när själva avsändaren inte är närvarande, och tillverkas de i beständiga material kan de fortsätta att göra så under mycket långa tidsperioder. Att skylta en plats kan vara en sorts maktutövning, precis som resan- det av monument. För skyltarna förändrar inte bara landskapet och rummet, utan har också potential att ta kontroll över människorna som rör sig i det och inympa olika intryck och impulser i oss.187
Ett exempel på en välkänd skylt från litteratu- rens värld är den fornminnesskylt som utgör själva incitamentet till handlingen i Stig ”Slas” Claessons berömda roman Vem älskar Yngve Frej? från 1968. Boken kretsar kring några landsbygdsbor, som blivit kvarglömda i moderniseringens och urbaniseringens kölvatten och som känner att deras värv förpassats till historiens sophög. Sedan en av dem fått impulsen att resa en hänvisningsskylt med texten ”fornminne” vid landsvägen, börjar nyfikna besökare strömma till den förut bortglömda byn. Under loppet av den sommar då handlingen utspelas blir stämningen kring den husgrund som får agera det uppdiktade fornminnet Yngve Frejs grav (inte efter sagornas sveakung utan efter en strävsam man som de äldre byborna påstår
sig minnas från sin barndom) allt mer förtätad och sentimental. Det är tydligt att skylten och ”fornmin- net” får påtagliga och delvis oförutsedda effekter i byn. Det skapar sammanhållning och ingjuter stolthet samtidigt som det också bryter bybornas isolering.
Utan vidare jämförelser kan man konstatera att skylten i Vikstadar och den gamla båt den pekar ut som flyktbåt bidrar till att skapa ett besöksmål och ett intresse för en historia som till stora delar faktiskt verkar ha glömts bort, precis som i fallet med Yngve Frejs grav. Skylten får det att verka så säkert att det vackra lilla skrovet verkligen är resterna av en flykt- båt. Sättet på vilket den har körts ned genom skrovet tycks riktigt nagla fast identiteten, nästan som om den vore ett öronmärkt kreatur.
Men den som låter blicken svepa över skrovet upptäcker snart att där också finns andra påskrifter, som kanske inte är lika iögonfallande som skylten, men som också vill upplysa om båtens historia. På styrbords bog, den sida som vetter mot det öppna strandtunet, dit vägen leder ned och där övriga båtar och bodar ligger, har någon präntat ”KARL” med vit målarfärg, och därunder ”ROSTOCK”. Påskriften är helt uppenbart sekundär. Den vita texten sitter alldeles för långt ned, och dessutom har båten förmodligen haft ett vitmålat skrov, som livbåtar brukar. Ännu närmare kölen finns ytterligare en påskrift, som är så vittrad att den nätt och jämnt syns; ”Dec 1944” står det. Eftersom siffrorna finns i bottnen under vattenlinjen, och dessutom är skrivna för att läsas när båten ligger upp och ned, verkar den här påskriften ha gjorts vid ett annat tillfälle. Någon, eller kanske snarare några, har uppenbarligen varit angelägna om att föra vidare sin kännedom om båten, efter det att den dragits upp på land, dess färg flagnat och even- tuella beteckningar försvunnit.
Samtidigt är det något som skorrar här. Uppgifterna som fästs på båten – skyltens text och påskrifterna – verkar ge delvis olika besked om dess identitet och ursprung. Det är nästan som om en liten kamp mellan åtminstone två alternativa sanningsanspråk utspelas på och kring båtens skrov. ”En flyktingbåt från Balti- kum”, trumpetar skylten, medan påskrifterna på själva bordplankorna lite mera lågmält men likafullt envist förespråkar att båten är tysk och från Rostock.
En kontroll i skeppslistor från tiden visar att det bara fanns ett registrerat fartyg vid namn Karl och med Rostock som hemmahamn i trafik vid den här tiden. Det var ångfartyget Carl Cords, som byggdes 1910 och som ägdes av Cords rederi, som namngav alla sina fartyg med rederinamnet som tillnamn. Carl Cords var en för sin tid ganska typisk ångare, med ett mittbygge, fyra lastrum och några ljusmålade skeppsbåtar upphängda i dävertar på bryggdäcket i aktern. Den 10 november 1944 torpederades fartyget
Bild 3.12. Den förliga lyftbulten, som visar att båten firats från dävert (båt 25). Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska / SMTM.
Bild 3.13. På den uppochnedvända båtsidan har någon präntat ”Karl Rostock” och ”Dec 1944” (båt 25). Foto: Sten-Åke Stenberg, Most Photos.
av den sovjetiska ubåten SC-309 – en av de sovjetiska attackubåtar som tidigare samma höst, i enlighet med vapenstilleståndet med Finland, kunde passera ut i Östersjön efter att under två års tid varit instängd bakom tyska och finska ubåtsnät och minspärrar tvärs över Finska viken. Innan kriget var slut skulle SC-309 hinna sänka tre större handelsfartyg, och Carl Cords blev ubåtens första offer.188
Numera ligger ångaren på drygt 30 meters djup mellan Liepaja och Ventspils utanför Lettlands kust. Ibland besöks den av dykare, som rapporterar om ett demolerat förskepp, men ett i övrigt ganska välbevarat skrov, som visserligen utsatts för souvenirplockning och delvis är insvept i trålgarn, men som ändå är ett uppskattat dykmål med möjligheter till genom- simning in i gångar och prång.189 Och även det här
vraket är skyltat. I skylighten över maskinrummet sitter en fastsurrad skylt med upplysningen: ”Privat område, Sergeis vrak.” En dykande före detta sovjetisk marinofficer gör anspråk på vraket, som han menar sig ha hittat och därför ha särskild rätt till. I likhet med hembygdsföreningens vädjan om att båten i Vikstadar ska få ligga i fred, vill Sergei inte att några besökare ska ta delar från Carl Cords vrakplats.190
Det ligger nära till hands att tro att den eller de som skrev ”KARL” och ”ROSTOCK” och kanske även ”Dec 1944” på skrovet hade sett eller hört talas om något igenkänningsmärke, som knöt båten till Carl Cords. Tidsmässigt skulle det mycket väl kunna stämma, att någon av Carl Cords båtar anlände till Gotland i december 1944, några veckor efter torpe- deringen. Men varifrån kommer då uppgiften att båten skulle vara en flyktbåt?
I slutet av oktober 1944 rapporterade den lokala dagstidningen Gotlands Folkblad att en grupp flyktingar kommit iland vid en fyrplats nästan fem mil söder om Vikstadar. Dessa hade berättat för fyrpersonalen där att de siktat ytterligare några flyktbåtar ute till havs, och detta, påpekar tidningen, tycks bekräftas av att det under den gångna helgen flutit iland tre tomma ”flyktingbåtar”, som man skriver, i Friggårdsviken vid Vikstadar. Samma dag rapporterar tidningen Got- länningen att en styrhytt tillhörig några lokala fiskare, som försvunnit till havs utan spår i det hårda vädret en dryg vecka tidigare, påträffats i samma vik. I samband med undersökningen av detta spår efter de saknade fiskarna konstaterades även att tre främmande båtar drivit iland i viken. Sammanlagt framgår av tidning- arnas uppgifter att det rörde sig dels om en 22 till 23 fot lång roddbåt med åror och en frälsarkrans, dels en skeppsbåt målad i gult och vitt och slutligen också en större fiskebåt, som enligt Gotlänningen var av ett slag som ofta användes vid flyktingtransporter, och som därför sågs som ett direkt bevis på att några flyktingar fått sätta livet till under överfarten.191
Det är frestande att anta att den ilandflutna gulvita skeppsbåten, som enligt tidningsnotiserna drev in nära Vikstadar med kölen i vädret, skulle vara en av Carl Cords båtar. Men så kan det inte vara, för strand fyndet gjordes mer än en vecka innan Carl torpederades.
Det verkar nästan otroligt att ytterligare en liten båt från ett fartyg flutit in i viken, med bara några veckors mellanrum. Å andra sidan är det ett faktum att inte mindre än tre båtar och en styrhytt, alla vad det verkar alldeles utan inbördes samband, faktiskt flöt iland här inom loppet av bara en enda helg. Vem vet hur många tomma båtar som kom iland under den här höstens övriga dagar, men som inte sammanföll med andra incidenter av nyhetsvärde, och därför aldrig gav anledning till några tidningsskriverier?
Hösten 1944 var en turbulent tid på Östersjön, med både civila och militära, små och stora, båtar i rörelse. Samtidigt som allt fler baltiska flyktingar sökte sig över havet pågick överskeppningen av tusentals finska krigsbarn. Delar av Röda arméns Östersjöflotta hade tagit sig ut från Finska viken och utmanade för första gången det tyska herraväldet över Östersjön. Den tyska sjötrafiken å sin sida hade också intensifierats, när en storskalig evakuering av Baltikum inleddes. Läget var minst sagt spänt. Ännu fler minor lades ut, flyktbåtar beströks med automateld och såväl tyska som sovjetiska torpeder hotade sjöfarten. På grund
av ökad risk för krigshandlingar stängdes alla svenska hamnar för utrikessjöfart. Sedan Tyskland utökat sitt operationsområde ända fram till Sveriges territorial- gräns, och förklarat att samtliga fartyg som befann sig inom operationsområdet skulle angripas utan föregående varning, tvingades den svenska sjöfarten söka sig in mot kusterna. Men inte heller där var säkerheten garanterad. I september skapade bomb- ningen av evakueringsfartyget Moero svarta rubriker i dagspressen, och i november skakades Sverige av sänk- ningen av Gotlandsbolagets passagerarfartyg Hansa, på resa mellan Nynäshamn och Visby. Bortom den svenska horisonten pågick ständiga sänkningar och krigshandlingar, som inte alltid nådde de gotländska kustbornas kännedom. Det gjorde däremot en del av vrakspillrorna, som var resultatet av de tragedier som utspelades till havs. Ibland var det bara kläder eller utrustning som flöt iland, ibland små motorbåtar, men ofta var det just skeppsbåtar eller livbåtar.
Huruvida det är riktigt att benämna sådana båtar, som ursprungligen hört till större fartyg, för flykt- båtar är inte alltid lätt att säga. Några, däribland det torpederade handelsfartyget Carl Cords båtar, var det inte – såvida de inte först flöt iland någon- stans utmed Lettlands kust och där blev de flyktbåtar många människor så desperat sökte efter. Andra båtar,
som kom från evakueringsfartyg med baltiska civila och militärpersonal, vilka försökte undkomma de sovjetiska framryckningarna genom att retirera till Tyskland, kan kanske i vidare bemärkelse kallas för flyktbåtar. Detsamma kan i så fall också gälla de båtar som uppges ha gått förlorade under de operationer som den hemliga underrättelse- och hämtningstrafik som gick mellan Gotland och Lettland genomförde.192
Flyktbåtar eller ej – vad som i alla fall kan sägas om de här livbåtarna, som under 1944 drev in tomma mot den svenska ostkusten, var att de, i bjärt kontrast till de indrivande flaskposterna, var ett slags dödsbud eller åtminstone ett tecken på att en olycka hade inträffat. Närmare än så är det svårt att komma Vikstadarbåtens förflutna. Det bord på vilket månaden och året står skrivet har under senare år börjat lossna från skrovet. De påmålade siffrorna har redan nästan blekts bort, precis som minnet av båtens historia. Förmodligen kommer ingen att fylla i namnet och hemorten igen den dag de inte längre är läsbara, och det är tveksamt om någon kommer att resa en ny informationsskylt när den lutande skylten slutligen fallit. Kanske finns det då inte ens något skrov kvar att skriva en skylt om.
Den lokala seden på Gotland att uttjänta båtar ska visas respekt genom att inte eldas upp eller huggas sönder införlivar uppenbarligen även båtar av främ-
Bild 3.14. Lastångfartyget Carl Cords byggdes 1910 och torpederades i november 1944 mellan Liepaja och Ventspils. I akterskeppet skymtar en livbåt upphängd i dävertar – kan det vara densamma som idag ligger uppdragen i Vikstadar på Gotland? Foto: Theodor F. Siersdorfer, Sjöhistoriska / SMTM.
mande ursprung, som den i Vikstadar. ”Låt den få vara ifred och dö värdigt här på stranden”, vädjar skylten till besökarna. Som om den fortfarande är litegrann vid liv och bara sakta släpper det ifrån sig. Det är en fin tanke, att en livbåt verkligen har ett slags liv och att dess död skulle vara något relativt, en process som sker över en längre tid, till skillnad från den död som drabbar skeppsbrutna.
Nästan två mil söderut, mellan Hammarudden och Garnudden norr om Katthammarsvik, ligger en båt som fått vara ifred och dö på stranden, just så som skyl- ten vid Vikstadarbåten uppmanar till (båt 26). Några detaljer om dess historia är inte längre kända, men i trakten omtalas den sedan gammalt som en baltisk flyktbåt, som alltsedan kriget legat på platsen.193 Inga
andra båtar finns i närheten, utan båten ligger alldeles ensam, knappt hundra meter från stranden, på en flack och trädlös udde utan vare sig vägar eller bebyggelse – undantaget ett av beredskapstidens kulsprutevärn med skottgluggarna riktade mot havet. På 1980-talet var förskeppet fortfarande någorlunda intakt, men numera är båten så gott som helt bortvittrad, och de få bevarade delarna ligger platt på marken. Vore det inte för några få mer motståndskraftiga metalldelar, och närboendes utpekande av platsen, skulle det vara nästintill omöjligt att lokalisera båtens sista viloplats.
Men även om mycket lite återstår av båten, är just de få bevarade delarna tursamt nog bärare av en del information. De lite märkliga metalldelar som bitvis avtecknar sig ovan mark, lyftbultarna från båtfirnings-