En båt, som sägs vara en flyktbåt, ligger på en klapper- stenstrand på ön Synskär utanför Gåsholma och Axmar by, omkring 3,5 mil norr om Gävle (båt 3). Förskeppet höjer sig fortfarande över den steniga marken. Väder och vind har gett borden den silverfärgade nyans som brukar förknippas med drivved, och runda fläckar av lav blommar över skrovets utsida. Det är nästan som om båten med tiden fått ett kamouflage och mer och mer kommit att smälta in bland de grå strandstenarna.
Men än har den inte helt gett upp sina båtiga former. En däcksbalk har blivit till en stötta på vilken hela den bevarade babordssidan vilar.
Akterpartiet däremot, som återfinns ungefär 20 meter längre bort på stranden, är nedbrutet till en platt botten. I dess ena ände växer ett buskigt lövträd, och flera små granar har börjat titta fram i öppningarna mellan bord och spant. Utspritt bland strandstenarna ligger även några mindre delar som lossnat och kommit på drift från själva vraket – en lagningsplåt tätad med tyg, ett stycke av vad som kanske varit en däcksplanka, en liten del av en bottenstock. Hur länge båten sett ut på det vis den gör nu är oklart, men flygfoton visar att vraket varit brutet i två separata delar åtminstone sedan 1961.683
Platsen där båtvraket ligger är dramatisk, med ett band av brytande bränningar utanför och några ordentligt stora klippblock på stranden som ingen sjöfarare skulle vilja törna emot. Vid mitt besök skiner solen och vädret är lugnt, men det är lätt att tänka sig hur det måste dåna, skumma och rassla om strand- stenarna här när det blåser; ett sådant där ljud som är fantastiskt när man står på land men som måste vara väldigt otäckt om man nalkas i båt från havet. I synnerhet om man anländer i höstmörker och inte kan se utan bara höra var havet slutar och land tar vid. Strax utanför syns den lilla fyren Gåshällan, som fick sitt nuvarande utseende 1943, och längre bort i horisonten skymtar man Storjungfruns fyrplats.
I fornminnesregistret har båtresterna på Synskär fått beteckningen L1948:1194 respektive L1951:5277. Vid en inventering år 1981 antecknades att lämningen utgörs av ett fem meter långt och tre meter brett parti av fören, och att det i området även finns rester av en fartygsbotten och skrovsidor. Om båtens bakgrund lämnades följande uppgifter: ”Enligt Ebbe Sahlberg, Gåsholma, utgör vraket resterna av en flyktingbåt från Finland, förlist 1942. Alla passagerare räddades.”
Arkeologen Christer Westerdahls inventering av kuststområdet Haparanda–Norrtälje från åren 1975– 1982 har också fångat upp traditionen om att vraket skulle vara en flyktbåt, men ger lite andra uppgifter angående båtens ursprung och ankomstdatum. En uppgiftslämnare vid namn August Wilund från Gås- holma uppgav då att vraket på Synskär skulle härröra från en estnisk flyktingbåt som kom 1944.684
Därutöver har en tredje historia, om en estnisk flykting i en finsk båt, cirkulerat i lokalpressen. Denna gör gällande att båten skulle ha tillhört den estniske flyktingen Emel Vaarman, som kom med en båt från Finland, och som tillsammans med sina bröder var verksam som fiskare på ön Storjungfrun 1,5 mil norr om Synskär: ”För er som inte vet kom Emel och hans bror i en båt över havet på flykt från Estland under kriget. Det sägs att de förliste på Synskär.” 685
Några år senare kommenteras båtens ursprung i lite mer svepande ordalag i ett nytt reportage i samma tidning:
På andra sidan ön ligger ett vrak. Det är en gammal fiskebåt som smugglade estländska flyktingar till Synskär och Gästrikland i slutet av andra världs- kriget då Sovjetunionen återerövrade Estland. Kom tullverket förbi ska smugglaren ha knuffat i flyktingarna i vattnet, i linje med överenskom- melsen. Flyktingarna ska ha klarat sig trots att båten förliste, de tog sig in till Synskär liksom även skeppet måste ha gjort.
Hur det hamnade uppe på klipporna är oklart, möjligen kan isen ha skjutit upp det på vintern.686
På plats på Synskär, i en liten rastbod invid bryggan vid öns hamn, finns ytterligare uppgifter om vraket. Där har någon satt upp ett inplastat informationsblad, som även visar en bild av den strandade båten så som den såg ut innan dess akterparti hamnade längre bort på stranden och bröts ned tills bara en platt botten återstod. På bilden är båten fortfarande nästan hel, med undantag för ett brott från bog till bog, där en gapande klyfta bildats. I dess inre ligger gulnade barr och löv. På bladet kan man läsa:
Vraket på Synskär!
Någon gång under andra världskrigets slutskede begav sig en flyktingbåt iväg någonstans i Estland för att undkomma antingen tyskar eller ryssar. Den öppna båtens färd har troligtvis gått över Östersjön till Ålandshav och där mellan Åland och Grisslehamn, vidare norrut. Någon gång under 1944 havererade båten här på Synskär med sina frusna flyktingar ombord och alla överlevde. Många år efter bodde flera estländare på öarna utanför Hamrånge, Axmar och upp mot Söder- hamn, de senaste på ön Storjungfrun till för bara några årtionden sedan.
Det är en hel del som ter sig en smula förvirrande och motsägelsefullt i den samlade kunskapen om båt- lämningen. Det stämmer att den estniske flyktingen Emel Vaarman, som var fiskare ute på Storjungfrun, var involverad i de hemliga transporterna både mel- lan Finland och Estland, och senare mellan Finland och Sverige.687 Enligt vad sonen till fyrvaktaren på
Storjungfrun minns hade han dock kvar sin flyktbåt i början av 1950-talet – en båt med gråmålat ruff- tak, vilket Emel menade var för att båten inte skulle siktas av attackerande plan.688 Samtidigt framgår det
av arkivkällor att en båt tillhörande brodern Aksel beslagtagits och utlämnats, efter att under en period ha legat uppdragen vid Gåsholma utanför Axmar by, under uppsikt av en lokal fiskare.689
Efter timmar av stirrande på korniga mikro filmade sidor ur Gefle Dagblad står det klart att inga förlis- ningar på ön Synskär har uppmärksammats av tid- ningen under andra halvåret 1944, då flest flyktingar anlände över havet, och att ett fortsatt sökande utan närmare tidshänvisning skulle vara alltför tidskrävande. Däremot framgår av digitaliserade dagstidningar att flera flyktbåtar måste ha passerat förbi Synskär på så nära håll att de måste ha haft ön inom synhåll under slutet av kriget.690
Att få fatt på vrakets verkliga identitet förefaller svårt. Men ett besök på platsen genererar istället andra insikter. Som till exempel att udden är både ogästvänlig och gästvänlig. Ogästvänlig därför att den här skär- gården med sina bränningar och stenstränder måste vara något av en mardröm att angöra i mörker – men samtidigt ett naturligt riktmärke vid god sikt, eftersom den utgör det yttersta sydliga hörnet att runda utmed kustavsnittet. En mer gästvänlig sida visar den för den som lägger till vid den gamla lotsbryggan i den skyd- dade viken på öns norra sida. Härifrån kan besökare följa en snitslad tur runt ön, där vraket utgör en av sevärdheterna. Det kommer ganska många besökare till ön sommartid och i början av 2010-talet, då det fanns en så kallad cache vid vraket, lockades även en del utövare av geocachinghobbyn (en GPS-stödd ”skattjakt”) ut till strandningsplatsen.691
Ett mer ingående synande av vraklämningarna ger också nya kunskaper och inblickar. Bland annat visar det sig att det foto av haveristen som presenteras inne i hamnboden inte stämmer överens med verklig- heten. Den fotograferade båten ligger just på samma plats, i samma riktning och med samma slagsida som det faktiska förskeppet på stranden, och brottytan i skrovet sitter på exakt samma ställe. Den strandade båten har förmodligen också sett ut ungefär som den på bilden; en öppen, oruffad snipa med ett litet fördäck och skarndäck. Men spantningen avslöjar att den fotograferade båten faktiskt är en annan än den på stranden. Det är inte ett historiskt fotografi
Bild 10.7. Nere i kölsvinet har bottenstockarna absorberat lukten av brännolja (båt 3). Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska / SMTM.
av vraket på förlisningsplatsen, utan ett montage, där någon genom att klippa in en annan båt i bilden har visualiserat hur vraket kan ha sett ut innan de två halvorna separerades.
En annan överraskande insikt kommer från en sam- ling små träklossar längst inne i fören, i det utrymme som täckts av det numera nästan helt försvunna för- däcket. Träbitarna är av många olika dimensioner, men inte samma som båtens beståndsdelar. Somligt är till och med spontat. Det ser ut som spillvirke från ett snickeri, men hur har det hamnat här? Plötsligt går det upp för mig att vad jag står och tittar på är en del av båtens last. I flera av flyktberättelserna berät- tas om att man stannat till på öar i Ålands skärgård och gjort upp en eld för att torka kläder och värma sig. En viktig sak att ha med sig, men som förmod- ligen var för alldagligt för att nämnas i berättelserna om flyktens medförda ting, var tändved. Och den är fortfarande alldeles torr och fin, inte det minsta rutten eller lavbevuxen eftersom den legat i skydd under den lutande skrovsidan. Det ser ut som om den samlades ihop igår och är färdig att användas precis när som helst.
Innan jag lämnar Synskär tar jag med några delar av bottenstockarna för dendrokronologisk analys, för att pröva om deras datering och ursprung kan bekräfta eller problematisera den muntliga traditionen om att vraket skulle vara en flyktbåt. När jag senare packar
upp provämnena inomhus sprider sig en stark doft av diesel, som inte märktes ute på den blåsiga udden. Det måste vara doften av den åtråvärda brännolja som återkommande omnämns i berättelser om flykterna (hur man bytte till sig den, hamstrade den och oro- ade sig över tillräcklighet och kvalitet) och som även figurerar i de svenska tulltjänstemännens anteckningar över förtullat gods i de ankomna flyktbåtarna.
Sedan ser jag något som jag inte såg på ön: spår av en svagt krökt yxegg på den ena bottenstockens ovansida. Någon har tagit stöd mot den för att klyva eller tälja något, som när man använder en hugg- kubbe för att klyva ett vedträ. Av vinkeln att döma ser det ut att ha hänt efter det att bottenstocken satts på plats, det vill säga i själva båten, kanske under gång? Märkena är tunna, men ändå helt skarpa och tydliga. När jag sedan sågar genom virket doftar det starkt av furu, precis som om det vore ett nyfällt träd. Plötsligt känns historien inte alls så långt borta som den gjorde vid den första åsynen av båtruinen på ön, innan jag hittade tändveden som nästan verkade ha hoppat över en mansålder och tagit ett skutt direkt från stuvningstillfället till nutiden.
När provsvaren så småningom kommer visar de att de tallar som senare skulle bli delar av båtens bottenstockar och motorbädd började växa år 1764 respektive 1779 någonstans i Finland eller Estland. Proverna bekräftar således att båten verkar komma
från andra sidan havet. Året då träden fälldes kunde i brist på ytved inte fastställas, men det bedömdes ha skett i slutet av 1800-talet eller början av 1900-talet, kanske så sent som på 1940-talet.692
Den franske filosofen Michel Serres har talat om tiden som veckad. Med det menar han att den inte strömmar fram som en jämn, sammanhängande linje, utan att den veckar och vrider sig, sållas, bryts och accelererar på ett betydligt mer komplext sätt. Varje objekt är, menar han, multitemporalt och kan inkapsla avsnitt av många olika historiska sammanhang, vilket gör att det förflutna ibland kan te sig mer närliggande än det sentida, eller existera parallellt med detta.693 Lite
så känns det faktiskt i mötet med vraket på Synskär. Om människor från Estland har flytt med båten på Synskär är inte hundra procent säkert. Men att minnet är envist, både hos den slumrande, bågnande båten, som fortsätter att ge ifrån sig dofter och andra antydningar om sitt förflutna, och hos de människor som levt och verkat kring förlisningsplatsen, är i alla fall otvetydigt.
Utsatt läge
”Längst ned på holmen brukade det sticka upp en flyktingbåt”, berättar Hans Nordström, som är 92 år och bor i Katthammarsvik på Östergarnslandet på Gotland. ”De skulle över till Estland och hämta folk. Två man ombord var det. De gick i skytteltrafik från Herrvik. De fick inte åka egentligen men for om natten och strandade på utgrundningen i mörkret.” 694
”Holmen” heter egentligen Östergarnsholm och är en knappt två kilometer stor, flack och kal ö be - lägen drygt tre kilometer öster om Herrviks hamn på Gotlands ostkust. I söder, som en snubbeltråd för sjötrafiken till och från kusten, skickar ön ut en näs- tan kilometerlång låg udde, som avslutas med några förrädiska klipphällar utanför den sydligaste spetsen, Havdudden. Ön saknar hamn och bebos numera av
Bild 10.9. Vraket på ön Synskär ett par mil norr om Gävle bär otvivelaktigt vittnesmål om en strandning (båt 3). Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska / SMTM.
stora fågelflockar, skogsharar och riddarskinnbaggar, under sommartid även får. Men här finns också ett ruinlandskap, som vittnar om ett annat slags liv och rörelse under äldre tid.
De äldsta spåren av mänsklig närvaro är förmod- ligen några forntida gravar mitt på ön. På dess västra sida finns en fornborg, vars vallar mjukt omsluter ruinerna efter en fyrplats som anlades 1817 och som övergavs nästan 100 år senare, till förmån för en ny fyrplats på andra sidan ön, som också den övergavs efter ett drygt halvsekel. Utmed stränderna syns res- ter av en raserad brygga och av den räls som använ- des för transporterna av förnödenheter mellan båt och bebyggelse (vilka under fördelaktig vind skedde med segel). Här syns även spåren av det säsongsfiske som funnits på ön, i form av bodgrunder, ristningar och rösen efter inseglingsstänger och fiskemärken. Den särskilda betydelse just stränderna haft för de människor som vistats på eller kring ön, och med vilken detaljskärpa olika partier av de flacka, steniga stränderna skiljts ut och definierats, framgår tydligt av resultatet av en inventering av folkliga platsnamn på ön från 1956. Sammanställningen visade att fler än 60 sådana namn då fortfarande var i bruk – och att så gott som alla refererade till strandzonen.695
Östergarnsholm är omgivet av flera farliga grund. Nästan 30 förlisningar runt ön är kända från tiden efter 1850-talet, men bara ett fåtal efter det att den nya fyren togs i bruk.696 På undervattensrevet Briterne
några kilometer österut finns inte mindre än fem lokaliserade vrak.697 Ett av dem är det brittiska råg-
lastade och skonertriggade ångfartyget Princess, som förliste en dimmig dag 1888 på resa från Kronstadt och som numera vilar på omkring 20 meters djup. År 2018 blev Princess en av de första yngre lämning- arna i Sverige som kom att fornminnesförklaras med hänsyn till höga upplevelse- och kulturhistoriska värden. I den besiktning som föregick beslutet fram- hävdes särskilt att fartyget, som befanns vara utfläkt men bevarat till knappt två tredjedelars längd, var en god representant både för den nya ångsjöfarten, för spannmålshandeln och, i vidare bemärkelse, för den industriella revolutionen och omvandlingen av den västerländska ekonomin.698
Till skillnad från det nyligen fornminnesförkla- rade vraket av Princess, som var ett 75 meter långt fartyg byggt i järn, har den båt som Hans Nordström talar om varit betydligt mindre, och av trä. Den har aldrig varit registrerad i Fornsök – kanske därför att den alltid varit känd, och därför aldrig rapporterats som upptäckt.699 Någon sjöförklaring hölls aldrig,
som i fallet med Princess – i de sammanhangen var båten förmodligen för obetydlig. Men det är inte bara Hans Nordström som minns den strandade båten på Östergarnsholms södra udde. En annan
äldre man, som under kriget var förlagd på min- stationen i Herrvik, kommer också ihåg båten. Hans uppdrag vid minstationen var att mäta upp avståndet till eventuella fientliga fartyg, så att man skulle kunna utlösa de utlagda minorna under dem. När det istället började dyka upp flyktbåtar över minfältet fick han hjälpa till att ta emot de nyanlända. Vilka som kom med den strandade båten vet han inte, men däremot minns han att lotsar, fyrmän, tullare och andra som fiskade på Östergarnsholm brukade använda delar av motorn som förankring för ålgarn, som sattes ut i vinkel från stranden.700
Båten på Östergarnsholms sydspets finns också dokumenterad på bild. På en filmsekvens som skildrar en provianteringstur med sjöräddningsbåten i Herr- vik till fyrfolket på Östergarnsholm en isig vinterdag 1963 sveper kameran vid ett par tillfällen förbi den strandade båten, som tydligt avtecknar sig som en mörk skepnad mot den isiga, flacka stranden. Den ligger på den smala landtunga som förbinder Öster- garnsholms södra udde med den förrädiska utlöpare som i folkmun kallas ”Havduddshälli”, och vilar på kölen, med lätt slagsida åt babord, och med fören pekande in mot ön. Propeller och roder är avlägs- nade och i styrbordssidan, under slaget från fören till midskepps, saknas bordläggningen så att en naken spantrad avtecknar sig.701
Vid ungefär samma tid togs även ett fotografi av båten. Bilden är suddig – förmodligen tagen från ett gungande båtdäck – men det är ändå tydligt att den strandade båten vid tillfället låg på just samma plats och hade samma skador i skrovet. Fotografiet tillhör en äldre Herrviksbo, som arbetade som fiskare och som brukade se båtvraket på udden när han passerade Östergarnsholm på väg ut till fiskeplatserna. Enligt vad han har hört var det en estnisk båt, och han minns att den var byggd i ek och drygt 30 fot (9,1 meter) lång.702 En annan man som arbetade på fyrplatsen vid
ungefär samma tid, just innan fyren automatiserades, berättar att han och det övriga fyrfolket brukade trycka bakom båten när de jagade sjöfågel, men tillägger att han, som själv inte var från närområdet, aldrig hörde talas om att det skulle vara en utländsk båt.703
På ett flygfoto från 1975 avtecknar sig skrovet fortfarande tydligt på platsen, som en omkring 12 meter lång, spolformad brygga mellan öns sydspets och berghällarna utanför.704 Men någon gång därefter
försvann båten. Förmodligen sköljdes den loss vid en storm, tror fiskaren som tidigare brukade använda båten som riktmärke.705 Kvar i marvattnet på strand-
ningsplatsen ligger fortfarande ett ensamt spår av den forna haveristen: ett svänghjul, ålgarnsankaret, där en del av vevaxeln sitter kvar.
Men alldeles borta är båten kanske ändå inte. Utmed Östergarnsholms västra strand finns flera
vrakdelar, som medlemmar i Östergarn-Gammelgarns hembygdsförening, som äger och förvaltar den gamla fyrplatsen på ön, satt i samband med den bortspolade flyktbåten (båt 27).706 Det rör sig om åtminstone fem
sammanhängande sektioner och flera mindre vrakde- lar, utspridda utmed ett 150 meter långt parti av den södra stranden. Strax söder om den gamla hamnen ligger ytterligare en mindre sektion och ett par lösa däcksbalkar, som någon samlat ihop så att de ligger prydligt sida vid sida.
Kan dessa utspridda delar verkligen ha ett sam- band med den bortspolade båten från Havdudden? Kan havet ha lyft båten av grundet bara för att senare kasta upp de rådbråkade spillrorna på stranden en knapp kilometer norröver? Hårda sydliga vindar skulle mycket väl ha kunnat åstadkomma en sådan rörelse. Konstruktionsdetaljerna visar att vrakresterna faktiskt alla är delar av en och samma båt – en kravellbyggd spikad ekbåt med smala bord som utifrån däcksknäna av plattjärn och utförandet i stort att döma kan date- ras till 1900-talet, och som storleks- och typmäs- sigt mycket väl skulle kunna motsvara den däckade motorbåt som tidigare låg på holmens södra udde. Två av sektionerna har tillsammans utgjort resterna av styrbords bog, medan den tredje större delen ser ut att komma från ett skrovparti längre akteröver –