Den rumänsk-amerikanska litteraturprofessorn Mari- anne Hirsch486 har noterat att i familjer vars liv präglats
av exil, emigration och diaspora tillmäts historiska familjefotografier ett särskilt värde, eftersom de skän- ker en illusion av kontinuitet över tid och rum. Möj- ligen äger denna iakttagelse också sin riktighet när det gäller den grupp balter som kom som flyktingar till Sverige under kriget. På sociala medier har det på senare år bildats särskilda forum för dem som söker efter foton och information om de båtar som förde dem eller deras äldre släktingar till Sverige.487 Det är
nästan som en sorts släktforskning, där båten blivit en referenspunkt i den egna familjehistorien.
Eftersom få fotografier har bevarats från tiden före flykten, och eftersom inte bara de flesta flykt- båtar utan också alla medhavda kameror beslagtogs i samband med ankomsten till Sverige, saknas i de allra flesta fall bilder av båtarna.488 Möjligheten att
behålla sin båt – och därmed också kunna skaffa ett fotografi av den – var därför med få undantag förbehållet de estlandssvenska flyktingarna. Deras båtar finns däremot ofta avbildade i fotoalbum eller hänger som inramade fotografier i hemmen. På dessa
svartvita bilder ses båtarna ligga förtöjda vid bryggor och båthus runtom i Sverige, eller så är de till sjöss, på utflykt eller fiskafänge, med numera framlidna familjemedlemmar ombord. Själva båtarna har i de flesta fall sedan länge sänkts eller eldats upp, ibland efter att ha sålts vidare, men med kamerans hjälp har de ändå förevigats.
Fotografiet är ett fantastiskt medium för att pro- ducera livsberättelser och skapa minnen. Det har en unik dokumentär förmåga – en förmåga att skapa konkreta bilder för framtiden av vad som då kommer att vara historia – men lämnar också utrymme för ett mer personligt berättande.489
En särskild genre av den här uttrycksformen är familjefotografiet, som präglas av en egen blick och styrs av särskilda konventioner. Forskare som intres- serat sig för familjers fotografiska dokumentation av familjelivet har konstaterat att redan själva foto- graferandet fungerar som ett socialt kitt, och att de färdiga bilderna på samma sätt tenderar att fram- hålla gemenskap, ömhet och sammanhållning mellan familjemedlemmarna.490 När sådana fotografier sedan
inordnas och kommenteras i ett fotoalbum bildas ett starkt visuellt narrativ om familjens historia. Och i ett sådant sammanhang ska en familj inte bara för- stås som en uppsättning personer, utan snarare som en uppsättning relationer, som också kan inbegripa platser och ting. Typiska bilder i familjealbumet är släktgruppfoton och foton på födelsedagsfiranden, men även fotografier på platser, fordon, aktiviteter och professioner har en given plats, om de är av bety- delse för familjens inbördes relationer.491 Typiskt är
också att det är de ljusare minnena som får breda ut sig, medan trauman lämnas okommenterade eller bara anas.492
Att titta i gamla familjealbum kan ge upphov till blandade känslor. För även om fotografiet har förmågan att frysa särskilda ögonblick och på så vis odödliggöra det avbildade, gör det tidens gång sär- skilt påtaglig för betraktaren. Vi ser rakt in i ögonen på döda släktingar, vi ser unga kroppar och lyckliga men svunna stunder.493 Samtidigt har familjealbumet
en särskild förmåga att få det förflutna och nuet att smälta samman, så att anknytning kan skapas till det eller dem som syns på fotona. Genom att berättel- serna som hör till bilderna upprepas och delas över generationerna upprätthålls en särskild förtrogenhet med dem.494 I många familjer betraktas familjealbumet
eller lådan med familjefotografier som något snudd på ovärderligt, som det första ting som skulle räddas vid en eldsvåda. Den som har ett sådant här album eller en sådan samling i sin ägo upplever vanligen också att det ger dem en särskild roll som minnesbärare.495
En dag i februari besöker jag dottern till Linda Hagberg (f. Luther), som i oktober 1943 kom till
Sverige från den lilla ön Nargö utanför Tallinn. Jag har fått reda på att båten Linda flydde med ligger kvar på en ö söder om Stockholm, och dottern har lovat att berätta vad hon vet om flykthistorien och om båten (båt 15). Tillsammans tittar vi i familjens fotoalbum, där det bland annat finns ett foto av båten ”som ung”, taget någon gång i slutet av 1950-talet. Under fotografiet står skrivet med snirkliga bokstäver: ”Nere vid bryggan på Torö. Morbror Evalds båt.” På bilden syns ett par kvinnor ombord på en motorbåt, som ligger förtöjd vid en brygga. På bryggan står en man och en kvinna, fyra barn – några har ark med klippdockor i händerna – och två hundar. Alla tit- tar in i kameran utom hundarna, som till synes lite konfunderat istället tittar på de två kvinnorna, som i sina tunna sommarklänningar och tossor på fötterna balanserar vid nedgången till ruffen. Båten har fått lätt slagsida av snedbelastningen och det hela ser ganska vingligt ut. Det är något med fotografiet, något med kvinnornas läge, som pockar på uppmärksamhet. Varför står de inte på bryggan som de övriga, eller i varje fall i sittbrunnen, som vore mer förväntat?496
Svaret, inser jag senare, finns i historien om famil- jens flykt till Sverige. Kvinnorna ifråga hette Linda och Erna. De var tvillingar, storasystrar till Evald som på fotografiet står på bryggan. Vid fotograferingstill- fället har Järflottaborna Linda och Evald tagit båten för att besöka systern Erna, som gift sig och flyttat till grannön Torö. Det är detta besök som fotografen velat fånga, men också något mer. Vad Lindas och Ernas placering anspelar på är att de kom till Sverige
i just den här båten, gömda inne i den lilla ruffen. Uppflugna på det lilla hyttaket över förruffen uppstår en visuell berättelse, en tyst och nästan lite skämtsam referens till det förflutna, då morbror Evalds båt, utflyktsbåten, agerade flyktbåt och ruffen fick bli gömställe för systrarna.
Enligt familjehistorien, som Lindas dotter återger för mig vid besöket, började syskonen planera flykten för att lillebror Evald, som fyllt 19 år, skulle und- komma militärtjänstgöringen. Han hade redan fått inkallelseorder två gånger men fått uppskov, eftersom han som fiskare bidrog till folkförsörjningen. Sam- tidigt visste alla att det bara var en tidsfråga innan han skulle behöva rycka in. Även systrarna fruktade för sin framtid. Linda hade tidigare angivits, då hon smög med mat åt sin dåvarande man, som höll sig gömd i skogen. Dessutom var framtiden på den mili- tärstrategiskt viktiga ön oviss. Familjens hem hade rivits ned under den första sovjetiska ockupationen och när syskonen återvände hade deras föräldrar och morföräldrar, som redan genomlevt samma scenario under första världskriget, inte kraft att börja om ännu en gång, utan valt att stanna på fastlandet.497
Flyktbåten byggdes i hemlighet av Evald och hans pappa bakom ladugården på Nargö, berättar Lindas dotter. Det var en bra båt, menar hon, men motorn, en tändkula, var gammal och gav upphov till viss oro. En dag i oktober 1943 var båten färdig och vindarna gynnsamma. Efter att ha stuvat den med en del kläder, en bibel, en halv gris, en del husgeråd och en servis som inköpts i Sverige före kriget och som hotade att avslöja hela företaget när en servisdel tappades i marken med en högljudd skräll, begav sig de tre ungdomarna över Tallinnbukten till estniska fastlandet. Här skulle de säga adjö till sina föräldrar, som invigts i flyktpla- nerna, och hälsa på morföräldrarna, som för säkerhets skull hölls ovetande. Ytterligare två bekanta unga män anslöt sig till flyktföretaget, och under förevändning att de skulle ut och fiska, med fiskeredskapen synliga i båten och systrarna gömda i den lilla ruffen, lade de ut mitt på ljusan dag. När skymningen föll lades kursen om ut till sjöss. Under stor nervositet lyckades de fem ungdomarna i båten ta sig förbi två vaktbåtar, som sökte efter dem med strålkastare.498
Efter två dygn till havs – då de bland annat råkade ut för motorhaveri, ett oväder och dessutom tappade orienteringen sedan en medhavd pistol påverkat kom- passen – siktade de några klippor föröver, och snart också en fiskebåt, som förklarade att de kommit till Sverige, närmare bestämt till Nynäshamn. Några veckor senare fick syskonen husrum och arbete på en gård på Järflotta, bara några kilometer söder om ankomstplatsen.499
Till skillnad från många andra ester hade sys- konen Luther inga förhoppningar om att kunna
Bild 7.3. Tvillingsystrarna på taket till båtens ruff (båt 15). ”Min syster Erna och jag försökte somna i kajutan, men det blev inte så mycket av”, skrev Linda Luther vid ankomsten i sin redo görelse över flykten.496 Foto: Mirja Arnshav, ur privat album.
Bild 7.4. Genom åren har Linda Luther, hennes barn och barnbarn tillsammans besökt flyktbåten i skogen (båt 15). Foto: Mirja Arnshav, ur privat album.
återvända. Lindas dotter minns hur de vuxna under hennes barndom brukade prata om oron de känt för att de inte skulle få stanna, men också för att båten skulle skickas tillbaka. Men så skedde inte. Medan Erna efter några år flyttade till grannön blev Evald och Linda kvar på Järflotta, där Evald fortsatte att använda ”Kycklingen”, som båten kallades på grund av dess lite gulaktiga färg, för fiske och senare även för familjeutflykter. När den blev gammal diskuterade syskonen om de skulle sänka den ute på fjärden, som var brukligt med uttjänta båtar. Men Evald ville inte gärna göra det. Istället drog han upp den i skogen ovanför hemmaviken, pallade upp den, täckte över den och lämnade den åt sitt öde.500
Sedan båten satts ut i skogen hände det att famil- jen då och då fortsatte att besöka den tillsammans, när de utflyttade familjemedlemmarna återsamlades på Järflotta för att hälsa på Linda, som fortfarande i hög ålder bodde kvar ute på ön.501 Bland fotografi-
erna i Lindas dotters samling finns flera bilder från sådana besök under det tidiga 1990-talet. Då hade nedbrytningen redan satt sina klor i skrovet och på andra sidan havet höll även Sovjetunionen på att falla samman. Erna hade gått bort men i familjen Luther fanns en ny generation redo att fotograferas invid båten. I Lindas ställe syns det yngsta barnbar- net balansera bredvid styrhytten, medan en åldrad
Linda nu istället poserar bredvid båten. En ny era var i antågande och kanske kan man utläsa ett slags farväl i dessa bilder, då familjen samlats vid den övergivna båten, som inte längre hade någon skyddande täckning, och som därför var dömd att skatta åt förgängelsen. ”Feb -90. Flyktbåten som Linda kom till Sverige med 22/10 -43”, står det på en av bilderna. ”Med denna båt kom Linda till Sverige 22/10 -43”, står det på en annan, som ser ut att vara tagen på sommaren något eller ett par år senare.
En central del i återberättandet och visandet av familjefotografier är att namnge dem som syns på fotona. Dessutom erbjuder familjealbumet och familjefotona en unik möjlighet att själv få lämna en skriftlig kommentar till bilderna. Studier där äldre familjealbum använts som källa till historien har visat att sådana kommentarer många gånger kan avslöja intressanta förhållanden om hur enskilda människor upplevt sin samtid.502 De skriftliga noteringarna till
familjen Luthers foton av båten avslöjar en talande förskjutning, där det som var underförstått på bil- derna från 1950-talet, och bara antytt genom bildens arrangemang med systrarna på ruffen, på 1990-talet skrivs ut i klartext; ”morbror Evalds båt” har blivit ”flyktbåten”. Det är möjligt att denna nya förståelse har att göra med att båten hade tagits ur bruk, att den inte längre var nyttig och att dess roll därmed be-
hövde omförhandlas. Som om morbror Evalds båt, fiske båten och utflyktsbåten, inte tålde förfallet utan bröts ned nästan genast, medan flyktbåten visade sig vara en betydligt robustare konstruktion.
Sedan Linda gick bort har hennes dotter inte besökt båten. ”Nu är det väl bara sopor kvar”, gissar hon.503
Men båten är faktiskt inte alldeles borta än. Den ligger där den lämnades, inte långt från Evalds gamla brygga men ändå dold av ett mjukt grönt skogslandskap och vaktad av svärmar av surrande och hungriga myggor. Akterdäcket liksom de vitmålade skrovsidorna är ruttna men fortfarande sammanhängande, medan fördäcket och överbyggnaden, som fortfarande syns på fotografierna från det tidiga 1990-talet, har rasat. Båtens botten har säckat ihop över uppallningen. Spånskivor som spikats mot spanten och stöd som en gång burit upp smala britsar skvallrar om att ruf- fen i ett senare skede har inretts och anpassats för en tillvaro som fritidsbåt. Ett orange murarsnöre som spänts upp mellan stävarna avslöjar också att någon – en estniskbördig elev vid en båtbyggarlinje – fort- satt har intresserat sig för ödebåten i skogen.504 För
trots sitt nuvarande tillstånd uppvisar den fortfarande många av Nargömotorbåtens karakteristiska drag, med däckat förskepp, en extra bordgång på kravell i förskeppet och med motorn och styrhytten place- rade midskepps.
Med tanke på att båten har stått på land åtskilliga decennier är den trots allt förhållandevis välbevarad. Den var nog verkligen ett bra bygge, som Lindas dotter berättade. Faktiskt är tillräckligt mycket kvar av skrovet för att det vid närmare anblick ska kunna avslöja att alla detaljer i familjeberättelsen om båten inte riktigt stämmer. Det är i sig inte särskilt anmärk- ningsvärt – till och med inom en släkt kan det ibland förekomma fundamentalt olika versioner av familje- historien.505 Här är det dock inte andra släktingar,
utan själva skogsvraket med dess konstruktionsdetaljer som anför den alternativa utsagan.
Att båten skulle ha byggts i hemlighet enkom för flykten motsägs av de omsorgsfullt ritsade dekor- linjerna på borden, den handsmidda metallisten utmed akterdäckets sarg samt slitlisterna och det järnförstärkta hålet i förstäven, som verkar vara en anpassning för att kunna spela upp båten på Nargös långgrunda stränder. Den är helt enkelt alldeles för välarbetad för att vara ett hastbygge. Den återspeglar en tidigare era, när det fortfarande var meningsfullt att kosta på en bruksbåt arbetade detaljer och utsmyckningar, och en senare tid, då mindre hållbara, moderna material hjälpte till att göra ruffen mer bekväm på utflyktsbåten. Samtidigt tiger den helt om hur den däremellan förbereddes i smyg för flykten, hur man snickrade och anpassade den bakom ladugårdsväggen, som familjehistorien gör
Bild 7.5. Båten är uppdragen nästan 100 meter från strandlinjen, och skymtar bakom en ridå av granar (båt 15). Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska / SMTM.
Bild 7.6. Bordens dekorränder motsäger att båten byggts för flykten (båt 15). Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska / SMTM.
Bild 7.7. Idag är kajutan, där systrarna gömde sig under flykten, nedrasad (båt 15). Spånskivor skvallrar om att den förbättrats interiört under användningsåren i Sverige. Foto: Anneli Karlsson, Sjö historiska / SMTM.
gällande. De spåren är svåra att se idag, men ändå är det troligen denna insats som växte i familjeminnet så att hela båten till slut blivit en flyktbåt.
Det är uppenbart att båten, och då i synnerhet nedgången till ruffen, där tvillingsystrarna samlades vid fotograferingstillfället i slutet av 1950-talet och där det yngsta barnbarnet placerades vid återbesöket hos ödebåten ungefär 30 år senare, materialiserar ett centralt kapitel i familjens historia. Den har utgjort ett viktigt stöd för återberättandet om flykten och ankomsten till Sverige, och på familjens fotografier avbildas den nästan som om den vore en familjemed- lem, eller i varje fall som något som familjen har en särskild relation till. Den är med på gruppfotografier av familjen, fotografier som kretsar kring släktled och familjehistoria och där själva kompositionen med familjen, båten och ruffen iscensätts upprepade gånger, med varje ny generation. Numera, när båten inte är lika tillgänglig längre, har fotografierna av den börjat fungerat som en förlängning av den faktiska båten. Medan båten förfaller finns fotografierna kvar i tryggt förvar och kommer förmodligen en dag, tillsammans med familjehistorien, att tas över av nästa generation.