I officiella register över baltiska flyktbåtar finns det endast en båt som uppges ha flutit iland tom. Det rör sig om en sju meter lång motorbåt, med ett två meter stort hål i ena sidan, som drev in till Svartlöga i Stock- holms skärgård i december 1944 och som registre rades som ett vrak, troligen av estniskt ursprung.194 Men
spåren av ilanddrivna båtar på stränderna visar att de tomma båtarna förmodligen var långt fler än vad som kom till myndigheternas kännedom och fäste sig i arkivens minne. Hur många sådana flyktbåtar som egentligen drev in till Sveriges kust under krigsåren, och hur många av dem som finns kvar idag, finns det ingen som kan svara på.
De tomma båtar som jag uppmärksammar ovan verkar som regel ha lämnats på platsen där de flöt iland, och aldrig mera använts – men kanske inte primärt av känslomässiga skäl, utan därför att de helt enkelt varit skadade och obrukbara. Trots att flera båtar flöt iland på stränderna kring Vikstadar finns bara en av dem kvar på platsen, vilket betyder att de övriga måste ha flyttats eller återanvänts. Båten i Sjaustru fortsatte också att användas under en tid, innan den till slut lades upp för en sista vila. Den pietetsfulla hänsyn som numera visas dessa båtar, när de behandlas som fredade, verkar med andra ord ha tilltagit med åren.
Som enskilda lämningar betraktade framstår de här båtarna idag som mer eller mindre kontextlösa. Höjer man blicken finns det naturligtvis ett större
mönster av andra vrak och kulturhistoriska läm- ningar som de kan relateras till, men det är en mer abstrakt tanke, och kanske inte direkt det man i första hand upp lever på plats. Där slås man snarare av att dessa båtar avviker från allt det som finns omkring dem – inte för att de är båtar, utan för att de är av ett annat slag. De befinner sig till synes utkastade i en främmande terräng, där de verkar ha hamnat av faktorer över vilka deras människor inte kunnat råda. Vad gör en båt med drag från södra Östersjö- regionen i ett gotländskt fiskeläge, och vilken rela- tion har egentligen en ilanddriven skeppsbåt, som under veckor villat runt på havet vind för våg, till den omgivande miljön?
Avsaknad av rumsliga sammanhang och samband med omgivande lämningar har ofta ansetts som en svår brist inom arkeologin. Men samma avsaknad av kontext, om vi vill kalla det så, kan också ses som något meningsbärande i sig själv. Tänk på när per- sonliga föremål, till exempel en barnsko, grävs upp i förintelseläger, skriver arkeologen González-Ruibal. Som få andra fynd kan sådana ting förmedla en insikt om att de ryckts från ett förväntat sammanhang och tvingats till en för dem främmande miljö, där de inte alls hör hemma. Just den insikten, om att något är fel, att något stört tingens och människornas tillvaro, framkommer särskilt tydligt just genom de ting som berövats sin kontext.195
Det har ibland påtalats att det förflutna inte kan anses vara helt över så länge som det finns lämningar och historiska spår kvar, och att traumatiska episoder verkar ha en särskild benägenhet att dröja sig kvar som en olustig och ibland nästan lite kuslig närva- ro.196 I historieforskningen har sådana här tillstånd,
när det förflutna inte riktigt vill sjunka undan utan på olika sätt fortsätter att genomsyra människors tillvaro, ibland uttryckts med termen icke-frånvaro.197
Bild 3.16. Skiss över båtresterna vid Garnudden (båt 26). 1. Förstäv 2. Förliga lyftbulten 3. Bordplanka 4. Kölsvin 5. Fyllnadstimmer 6. Aktre lyftbulten med lyfthake. Skiss: Mirja Arnshav & Niklas Eriksson.
Just så kan man kanske tänka på de tomma båtarna. De tillhör på samma gång både det förflutna och nuet, och de som färdades i dem är visserligen fysiskt frånvarande men ändå på sätt och vis närvarande, åtminstone i tanken.
Arkeologer som studerat lokala minnen av gömda massgravar från det spanska inbördeskriget har kon- staterat att människans kunskap om traumatiska kulturarv påverkar hennes upplevda landskap. Från att gravplatsernas lägen varit kända och ingått som självklara referenspunkter i den vardagliga miljön, där många av offrens anhöriga levt vidare, tenderar de att förskjutas mot periferin i takt med att min- nets detaljer bleknar bort. Även om kunskapen om de hemliga gravarnas existens lever kvar efter flera generationer, förläggs de felaktigt längre bort från bebyggelsen, ofta med svepande hänvisningar om att de finns ”någonstans i bergen”. Kanske kan den här tendensen förstås som en vilja att skjuta ifrån sig det obehagliga, eller ett uttryck för svårigheten att ta in att lämningar som vittnar om våld och död faktiskt kan finnas just på den egna trygga bakgården.198
Till skillnad från de dolda massgravarna har de ilandflutna baltiska flyktbåtarna alltid varit synliga, och har på så vis envist fortsatt att påminna om de tragedier de varit inblandade i. Och även om dessa i det här fallet faktiskt hände ”någonstans i bergen”,
eller rättare sagt ute till havs, många gånger utan vitt- nen, har båtarna tagit med sig minnet av tragedierna in mot bebodda trakter.
Det greppet – att synliggöra det som sker utan- för vårt blickfång – har på senare år ofta använts av såväl konstnärer som stadsguider och museer, som velat belysa tragedierna på Medelhavet och diskutera migration till EU genom att låta autentiska flytväs- tar, flyktbåtar eller gravar med drunknade migranter ta plats i Europas centrum, på platser där många människor kommer i kontakt med dem. När så sker blir tragedierna mer påtagliga för gemene man. Sam- tidigt blir också de autentiska tingen och kropparna till representanter för ett kollektiv och fungerar som ett slags ställföreträdare för alla de migranter som omkommit under överfarten.199
På samma sätt kan den som besöker de tomma flyktbåtarna idag känna att dessa inte bara talar för den egna besättningen, utan för alla dem som kriget drev ut på Östersjön i små båtar och som försvann i djupet. När man väl invigts i deras mörka historia är det lätt att känna att det vilar något kusligt över de här båtarna. Även om det inte säkert går att säga att de utgör spår av flyktingtragedier till havs, går det, med något undantag, inte heller att avfärda tanken. Vi vet inte att de inte är det. De lämnar oss i en olustig ovisshet.