Det är i slutet av september 1944 och tröskningstider på Ösel. I de oskiftade byarna blir arbetet en gemensam angelägenhet, och en skördetröska flyttas från gård till De båtar som kom till Sverige från Baltikum under
kriget har i de flesta fall tjänat flera olika syften och haft mer eller mindre aktiva faser, både före och efter själva flykten. Så när blir en båt en flyktbåt, och hur länge är den det? De här frågorna har aktualiserats flera gånger tidigare, som till exempel när Världs kulturmuseet 2006 tillförde samlingarna en nordafrikansk båt som anlänt med migranter till Spanien. Innan sin ankomst till museet hade båten rört sig mellan ganska olika sammanhang; den var en båt (en så kallad patera), sedan en brottsplats och därefter ett stycke bråte på en soptipp. Men ur museets perspektiv var den först och främst ett minne av flyktingsituationen. Tanken var att förvärvet skulle spegla migranterna och deras drömmar om ett bättre liv, och att den skulle belysa problematiken med trafficking. I en samling vars till- komst präglats av koloniala perspektiv och andrafiering skulle den också representera ett stycke världskultur, och peka mot vår egen politiska samtid.257
Men väl införlivad i museipraktiken, processad genom samlingsdatabasernas klassificeringssystem, omvandlades pateran. Från att ha berättat om mig- ration och representerat de som desperat hoppades på ett bättre liv blev den kort och gott en ”båt” bland flera andra i museets samlingar, ett etnografiskt objekt som kunde sorteras in under kategorin ”transport”. Och nu märktes det också tydligt att de människor pateran var allra närmast kopplad till var lika anonyma eller stereotypt antydda som i fallen med de tidigare insamlade båtarna.258 Migranternas röster saknades,
men överraskande nog hördes andra ljud. Den insam- lade farkosten, som installerats i en utställning om trafficking, gav ifrån sig knäppande läten. Vid närmare undersökning visade det sig att den koloniserats av skadedjur, som minde om båtens tid som avfall på en soptipp. Saneringsförsök och rengöring följde, och båten sattes under bevakning av en konservator. Här någonstans uppstod frågan om pateran verkligen fortfarande kunde betraktas som en båt. Torrsatt och gisten, med flagnande färg och uppspruckna bord samt kringgärdad av avspärrningar, informationsskyltar och spotlights kändes dess trovärdighet som båt – och för
gård. Det sjuder av aktivitet på den gård vars tur det är att förfoga över skördetröskan, som denna höst blivit en naturlig samlingsplats för traktens barn. Nioåriga Helmi hör till dem som har begett sig dit, och hon leker och har roligt med de andra barnen. Så dyker plötsligt storasyster upp, ditskickad av mamma, och säger att Helmi genast måste gå hem. Varför får hon inte berätta, och Helmi vill inte alls gå men får till slut ge med sig.264
Väl hemma finner Helmi att hennes pappa står i köket. För ett halvår sedan gav han sig ut på fiske och sedan dess har han inte synts till. Var han har varit vet inte Helmi, men hela sommaren har en tysk militär stått på vakt utanför huset ifall han skulle dyka upp. Nu har han kommit från Sverige för att hämta sin familj. Utanför den långgrunda stranden ligger en båt redo att återvända över havet. Några segelsäckar står uppställda på golvet, och alla springer kors och tvärs för att fylla dem med packning – pappas styr- mansuniformer och familjens finaste kläder packas ned. Helmi passar på att slänga ned sina dyrbaraste ägodelar i en av säckarna: en grammofonstiftsask med en bild av en hund på och ett filmstjärnekort med Bambi.265
Helmis minnen av den flykt som sedan följer är många och detaljrika. Hon minns att sällskapet besköts under ilastningen, att hon i tumultet bryskt
kastades ned i båten och att det mesta av packningen, liksom hennes mammas skor, blev kvar på stranden. Hon minns vinden, vågorna och sjösjukan, hur hon kräktes och torkades med ett lakan och de vuxna som pumpade och pumpade. Hur kallt havsvatten sköljde ned på hennes nya kappa, som hon var så stolt över, när den uppspända presenningen över henne räm- nade, och hur några kvinnor senare balanserade över henne och till sist lyckades tråckla ihop revan. Hur motorn stannade och båten började driva tillbaka till Estland, där gårdar och fält nu brann och där något som såg ut som lysande julgranar föll från himlen. Hon minns spänningen när en tysk ubåt plötsligt dök upp, och lättnaden när den for igen, efter att hennes pappa slängt åt de röksugna ubåtsmännen ett paket tändstickor och meddelat att de tänkte sig till Tyskland. Sedan minns hon hur de efter tre dygn till havs räddades av en svensk bevakningsbåt och fördes iland på Gotland, för att en natt några veckor senare, under stort hemlighetsmakeri, slutligen överföras till det svenska fastlandet.266
Helmi Wargs berättelse om sin färd över Öster- sjön är en av många flyktberättelser som aldrig nått ut till vidare kretsar. Det är den långt ifrån ensam om. Så många människor flydde, så många båtar for fram och tillbaka att det är omöjligt att ge alla dessa berättelser samma utrymme. Varför en del berättelser
Bild 5.1. En flyktbåt från Medelhavet, hämtad från en spansk soptipp, installeras på Världskulturmuseet i Göteborg. Med båten anlände cirka 25 migranter år 2004. Foto: Ina Marie Winther Åshaug, Världskulturmuseet.
ändå letar sig ut i det offentliga medan andra förblir mer okända är en komplex fråga, som kan ha flera förklaringar. Det är sällan så enkelt som att den berät- telse som får genomslag är den som är mest detaljrik, bygger på säkraste källor och är mest intressant för forskningen, eller bäst speglar historien. Istället spelar ofta faktorer som genus, dramaturgi och historiskt uppbyggda förväntningar en stor roll för genom- slaget.267 Och så spelar det naturligtvis roll om där
finns några fysiska spår kvar att ta avstamp i. Inte minst i museisammanhang är fysiska, autentiska ting helt centrala för berättandet.
Båten som Helmi och de övriga 27 personerna färdades i var en nio meter lång fiskebåt från Pärnu, med beteckningen PÄ 1033.268 Hennes pappa köpte
den av en estnisk flykting, som tagit den till Gotland. Efter det att Helmis familj använt den övertogs den av en estnisk man, som klamrat sig fast utanpå skrovet vid avfärden från Ösel och som efter ankomsten åter- vände för att hämta sin familj.269 Sammanlagt gjorde
båten alltså tre resor till Gotland, men därefter lades den upp bland övriga flyktbåtar i Slite. Den tilldelades ett beslagsnummer och värderades till 450 kronor. Därefter överlämnades först båtens motor och sedan också själva skrovet till den sovjetiska kommissionen. Samma höst lämnade den Gotland en tredje och sista gång, försvann bortom horisonten, ur historien och förblev borta.270
Den båt som Helmis pappa, som hette Hans Suur, använde när han för första gången lämnade Estland blev däremot kvar på ön (båt 33). De tre män som färdades i den är inte längre i livet, men i ett förhör- sprotokoll daterat den 20 maj 1944 avslöjas varför den satte kurs mot Gotland och vilka som var med ombord.271
Hans Suur var utbildad styrman och hade innan kriget tjänstgjort i långsjöfart. Det var en attraktiv kompetens i Tredje riket, där kriget inte bara behövde föras till lands, utan också till sjöss. När Suur blev inkallad i maj 1944 och fattade misstanke om att han skulle sändas till en torpedbåt i Svarta havet, beslöt han sig för att genast fly med sin roddbåt. Båten var väl liten för företaget, men det var den enda båt som familjen hade kvar efter att tyskarna beslagtagit deras större fiskebåt. Två män i trettioårsåldern, bägge fis- kare från Ösel som blivit inkallade redan i februari och sedan dess hållit sig gömda i skogen, fick höra om hans planer och anslöt sig. Eftersom vädret var blåsigt och vinden motig kunde de inte använda båtens segel, utan två man fick bemanna de bägge årparen medan den som behövde vila istället tog rodret. I den bara lite drygt fyra meter långa båten verkade det nästan omöjligt att trotsa den upprörda sjön, och någonstans ute till havs började Suur tro att de aldrig skulle lyckas nå land med livet i behåll.
Det var också nära att båten missade Gotland och passerade norr om ön, men om förmiddagen den 19 maj nådde de i alla fall Skär på norra Fårö.272
Vad dokumenten i arkiven inte berättar, men som Helmi kan fylla i, är att det fanns en springa i båten, som gjorde att den hela tiden måste ösas ur. Men det var ett bra hål också, på sätt och vis, för det var allmänt känt på trakten, och när Helmis mamma kallades till förhör för att utreda var hennes man blivit av kunde hon sanningsenligt säga att han saknades efter att ha gett sig ut på fiske med en båt som var läck. Visserligen var tyskarna fortsatt misstänksamma, letade nogsamt igenom huset och fortsatte sedan hela sommaren att spana efter den förlupne styrmannen, men familjen slapp i alla fall vidare förhör och repressalier. Kanske var det helt enkelt så att Suur inte lyckats hålla båten läns och omkommit ute till havs.273
Men båten nådde som sagt land och hela som- maren och hösten låg den kvar på ankomstplatsen, och fler och fler flyktbåtar sällade sig så småningom till den. Till slut var de baltiska båtarna så många att de motsvarade nästan en femtedel av Fårös tidigare fiskebåtbestånd.274 I ett samhälle där folk var vana
att ta vara på vad man kunde, var det inte konstigt att Fåröborna snart började undra om båtarna bara skulle ligga där och förfaras. Den här vintern fick såväl landsfiskalen i Slite som flyktingbåtkommittén ta emot flera brev från Fåröbor och även en del andra gotlänningar, som försynt frågade om de kunde få lov att köpa någon av de kvarlämnade båtarna.275
En av de som skrev var Gunnar Godman, som i oktober uppmärksammade landskansliets tjänste- män på att några ”Estlandsbåtar” for illa ute på Fårös nordvästra spets. ”Det ligger ett flertal här på stranden mellan Skär och Fårö fyr”, förklarar han i det hand- skrivna brevet. ”En del är redan sönderslagna en del nedgrävda i sanden och fulla av vatten. Blir det en höststorm tar sjön ut dem.” Så hörde han sig för om lov att få köpa en av båtarna, som han ansåg låg särskilt illa till.276 Förmodligen hade han ingen framgång i det
ärendet, för just den båten är senare förtecknad som vrak i myndigheternas listor – endast motorn togs tillvara, men den överlämnades till Sovjet unionen.277
Men Godman gav inte upp. I januari bad han istället om kontaktuppgifterna till ägaren till båten märkt AR 239, som han om möjligt önskade köpa.278
Den här gången hade han uppenbarligen större lycka, för i marginalen till hans brev har någon från flyk- tingbåtkommittén antecknat att båten i fråga tillhör Hans Suur och att denne innehar arbete vid Tollare pappersbruk. Att affären verkligen gick i lås framgår av landsfiskalkontoret i Slites slutredovisning över båtar som av olika anledningar inte tagits i beslag. Här förklaras att AR 239, i flyktingbåtregistret även benämnd nummer 54 och tidigare värderad till 25
kronor, köpts och betalats av nämnda Godman.279
Uppenbarligen hade köpet gjorts just innan den lag som gav svenska staten rätt att beslagta flyktbåtarna trädde i kraft och överenskommelsen om utlämning träffades med Sovjetunionen. När den sovjetryska kommissionen i juni anlände till Fårö för att samla ihop de båtar som skulle skeppas tillbaka, befann den sig i svensk privat ägo. AR 239 fick stanna.
Med tanke på att båten redan vid ankomsten till Fårö var gisten och därefter hade legat utsatt för väder och vind hela vintern hade man kunnat gissa att dess dagar som bruksbåt ändå var räknade, att den efter en kortare sista tjänstgöring snart skulle dras upp för gott och läggas till en sista vila vid någon strandkant på Fårö. Men så blev det inte. Istället anträdde den en ny bana som museibåt. Efter att ha varit i privat ägo på Fårö i några år och vad det verkar bytt ägare ännu en gång, fick föreståndaren för fiskerimuseet i Sanda i början av 1950-talet syn på den lilla båten och köpte den i tron att den var en traditionell fårösk båt för torskfiske, en så kallad ”toskabåt”.280
Förväxlingen är inte alls konstig – Estlands västkust och den gotländska ostkusten har en historia av täta förbindelser, och båtbyggeriet var verkligen mycket likartat, med ålderdomliga, graciösa klinkbyggda och sprisegelriggade snipor med lösa åror och små tvärskott i aktern.281 Till det nystartade museet hade
redan samlats in en tvåmänning och en tremänning, och tanken med det tredje förvärvet var att berika samlingen med den minsta medlemmen i familjen gotlandssnipor, en enmänning, byggd för att fram- föras av en person. Så kom det sig att familjen Suurs minsta båt, en gång byggd av Hans Suur och dennes far, hamnade i en bod på Gotlands västra kust, som inte ens vetter mot Baltikum utan mot det svenska fastlandet. Under många decennier låg båten här som ett minne över gotländsk strandkultur. Alltmedan museets samlingar växte fick den sällskap av ytter-
ligare tiotalet gotlandssnipor, en mängd fiskeredskap och flera traditionella strandbodar.282
Fåröbon som sålde båten till fiskerimuseet kalla- des Niten (Niit) och hade själv rötter i Estland. Han kände uppenbarligen till att båten från början tillhört Hans Suur. I slutet av 1980-talet var han i kontakt med Suur och berättade för denne att hans roddbåt inte alls var bortruttnad, såsom familjen hade antagit, utan faktiskt fanns kvar och var utställd på Gotlands fiskerimuseum.283
En kort tid därefter befann sig Helmi på Gotland, och passade då på att besöka Gotlands fiskerimuseum för att se om det verkligen stämde att pappans båt fanns där. Hon kikade in under vägglivet i en av de stängda bodarna, där hon hört att båten skulle finnas, och fick syn på den i dunklet, där den stod uppallad invid en samling block och roder från ett stort segel- fartyg. När museets upphovsman Erik Olsson kom förbi upplyste hon honom om att båten i boden var pappans flyktbåt från Ösel, men fick ingen riktig respons, som hon minns det, utan Olsson vidhöll att båten i fråga var en enmänning från Fårö. Väl hemma visade hon ändå fotografierna för sin pappa, som bekräftade att det verkligen var hans båt – han kände igen den, och kunde också förklara några särskilda kännetecken, som till exempel historien bakom spår av blå färg på skrovet.284
En toskabåt från Fårö eller en flyktbåt från Ösel. Här stod båtens framtid för ett tag och vägde. Men så bestämde sig fiskerimuseet för att tro på Helmis upp- gifter. Länsmuseet Fornsalen på Gotland kontaktades, och de kontaktade i sin tur Estlands sjöfartsmuseum, som blev eld och lågor och förklarade att båten var unik. Den var den enda flyktbåt som fanns kvar, berättade de, men också en av få bevarade estniska allmogebåtar överhuvudtaget, eftersom både de båtar som hämtades tillbaka från Sverige och de som blivit kvar i Baltikum förstördes under den sovjetiska eran. Gotlands fiskerimuseum beslöt då att skänka båten till Estlands sjöfartsmuseum, och sommaren 1990 anlände museets undersökningsfartyg Mare för att hämta båten.285
Vid det laget hade Sovjetunionen börjat knaka i fogarna. 1991, samma år som en överväldigande majoritet i Estniska socialistiska sovjetrepubliken i en officiell folkomröstning röstade för ett återupprät- tande av den självständiga estniska republiken, kunde museet öppna utställningen ”Båtflyktingarna 1944”, där ”Frihetens båt”, som Suurs fiskebåt nu kallades, utgjorde huvudnumret. Högst upp i det medeltida tornet Tjocka Margareta i Tallinn berättade den öselska roddjullan om något som man inte hade kunnat tala högt om på väldigt många år – om förtryck och flykt samt om en inhemsk båtbyggartradition som sveptes bort med kommunismens omdaningar.286
Bild 5.2. Hans Suurs julla från Ösel på fiskerimuseet i Kovik, Gotland (båt 33). Båten har tagits ut inför transporten tillbaka till Estland. Foto: Vello Mäss, Eesti Meremuuseum.
Bild 5.3. Erik Olssons tolkning av båtens ankomst till Gotland, med den flyende skärkarlen och de två ösande ynglingarna (båt 33). © Erik Olsson, Eesti Meremuuseum.
Men fortfarande saknades flera viktiga pusselbitar om båtens förflutna. Trots att museerna vänt sig både till svenska och estniska tidningar och efterlyst kvin- nan som hade information om flyktbåten på Gotlands fiskerimuseum, hade de inte lyckats få tag i henne. Sökningar efter mer information i arkiven hade inte heller gett något resultat – delar av arkivmaterialet var fortfarande sekretessbelagt, och därtill var museerna felinformerade avseende både året och årstiden vid båtens ankomst liksom båtlagets sammansättning. Erik Olssons samtal med Helmi hade varit kort, och den version han återgav var delvis felaktig, men fick i brist på bättre källor ligga till grund för uttolkningar som spreds i media och utställningar. Det berättades att båten tillhört en sjökapten eller en skärkarl som en mörk höstnatt 1943 flytt tillsammans med sina två små söner, vilka tagits med för att ösa båten och ge den roende pappan mat, medan mamman och dottern senare flytt via Tyskland eller via Finland.287
Helmi själv var fortfarande omedveten om det intresse hennes besök på fiskerimuseet hade väckt, och hur berättelsen om hennes pappas flykt hade börjat förmedlas till en vidare publik. När hennes syster besökte Gotland något år senare noterade hon att båten inte längre fanns kvar på fiskerimuseet, men familjen funderade inte särskilt mycket över det, utan tänkte att den till slut måste ha ruttnat bort och kasserats.288
I själva verket fortsatte båten att skapa uppmärk- samhet på andra sidan Östersjön. 1998 skickades den till den estniska paviljongen i världsutställningen i Lissabon, som med anledning av 500-årsminnet av den portugisiske upptäcktsresanden Vasco da Gamas upptäckt av sjövägen till Indien hade hav som tema. Samtidigt beställdes en kopia av båten, som bygg- des på Ösel och skickades till Sjöhistoriska museet i Stockholm, som Estlands bidrag till utställningen ”Människor och båtar i Norden” som öppnades inför kulturhuvudstadsåret.289 Där visades den upp som en
estnisk allmogebåttyp, sida vid sida med olika tradi- tionella bruksbåtar från det nordiska kulturområdet, inklusive Estland. Men bakom båten hängde också den tavla som Erik Olsson målat och skänkt till Est- lands sjöfartsmuseum i samband med överlämnandet, och som återger bilden av hur en roende man och två ösande pojkar närmar sig en gotländsk strand. I ord och bild påmindes museibesökaren om att båten inte bara var en representant för det estniska båtbyggeriet, utan också ett objekt med en unik livshistoria – och då var det givetvis Suurs flykt med själva förlagan som åsyftades.290
Öselbåten bestod nu alltså av både ett original och en kopia, som kunde ersätta varandra och synkront relateras både till djärva sjöfarare och havsöverfarter, maritim estnisk folkkultur och till ockupationsårens
båtflyktingar. Hur dessa tre ganska disparata teman kunde förenas i det estniska meningsskapandet kring den lilla roddbåten blir inte minst tydligt i den publi- kation som togs fram till utställningen på Sjöhistoriska museet, där den flyende mannen förmodas ha varit en skärkarl och båtbyggare, eftersom bara någon som varit fysiskt uthållig och väl förtrogen med båtens egenskaper skulle kunna klara att föra en så liten båt på en så lång färd genom höststormarna.291
Det som hände härnäst var att den nybyggda Öselbåten gick till sjöss. När kulturhuvudstadsåret var över för Stockholms del installerades den tillsammans