När en hembygdsförening ställer till med fest är det förväntat att det lokala sammanhanget är i fokus. Så var det på många vis också när Fårö hembygdsförening år 2017 höll sin sommarfest. Representanter för fören- ingen höll anföranden om hembygden, öns egen kör Fåröfröjd stämde upp till sång och lokala företagare hade sett till att fylla prisbordet till lotteridragningen. Ändå var det något allt annat än lokalt som stod i centrum för dagen. I samband med festligheterna upptogs nämligen en estnisk flyktbåt i hembygds- föreningens samlingar (båt 22). Som lokalpressen efteråt beskrev det:
I ett strålande sensommarväder samlades den 30 juli ett drygt tvåhundratal intresserade till Fårö Hembygdsförenings sommarfest anno 2017. Detta år hade Föreningen förlagt festen till Kyrkstallarna nedanför kyrkan. De bevarade stallarna är nu i Hembygdsföreningens regi och i dessa förvaras åtta av föreningens båtar. Sålunda var årets tema just våra båtar vilka hade dragits fram och riggats med master, segel och andra tillbehör. Förening- ens ordförande Agneta Söderdahl hälsade alla välkomna och presenterade dagens agenda. Första punkten var det högtidliga mottagandet av vår tolfte båt. En båt som 1943 kom från Estland med 14 baltiska flyktingar ombord.409
”Mårtens båt”, som båten kallas i dagligt tal, kom till Fårö den 23 juli 1943. Ombord fanns tre båtbyggare, Hans Sulg, Alexander Kéil och Oskar Sepp från byn Lümanda på Ösel. I förhöret som följde på ankom- sten berättade de tre männen för landsfiskal Bonde att levnadsförhållandena på Ösel varit mycket svåra alltsedan ön hade ockuperats. Kort efter det sovjetiska maktövertagandet hade Kéils bror med hustru och
två barn, hans mormor och även hans syster bortförts till Sibirien. Själv hade han precis som Sepp flytt till skogs för att undvika att mobiliseras till Röda armén. Sulg hade tjänstgjort i armén i ett par månader, men sedan lyckats rymma till skogs även han.410
Efter att tyskarna sedan tagit över Ösel upprepades historien. Alla män hade uppmanats att anmäla sig frivilligt till tysk arbetstjänst, vilket var detsamma som krigstjänst, och Ösels manliga befolkning hade återigen gömt sig i skogarna. Nu var det ont om mat och nyligen hade tyskarna dessutom meddelat att alla båtar inom kort skulle dras upp på land. Innan för- höret avslutades upplyste de tre männen lands fiskalen om att ytterligare estländska båtar med största sanno- likhet kunde väntas till Gotland, och att de själva nu önskade sälja sin båt.411
Genom landsfiskalens försorg tillmötesgicks båt- ägarnas önskemål. Båten auktionerades ut, och den lokala konsumföreståndaren Verner Olsson bjöd 350 kronor för båten, som därmed bytte ägare. Köpekontraktet upprättades på landsfiskalkontoret i Slite.412 Det var ett rött papper, minns Olssons
dotter och berättar att hennes pappa alltid bar det med sig i plånboken, ifall han skulle råka på ryssar ute till sjöss eller om någon skulle ifrågasätta hans rätt till båten.413
Men båten blev kvar i Olssons ägo och använ- des för husbehovsfiske vid Friggarsviken. I slutet av 1960-talet sålde han den vidare till Mårten Mårtens- son, som var sommarboende på andra sidan Fårön. I Mårtenssons ägo genomgick den drygt 40 år efter ankomsten en ganska omfattande renovering, där en del av kölstocken samt några bord byttes, relingen för höjdes med en bordgång och nytt skarndäck lades. Åren gick och båten användes allt mer sällan.414 Så
småningom blev den liggande på land utan någon täckning, och Mårtenssons dotter övertog ägandet.415
Samtidigt hade Fårö hembygdsmuseum fått upp ögonen för båten. Föreningen, som idag samlar drygt 500 medlemmar, har varit aktiv sedan slutet av 1960- talet, då det öppnades en möjlighet att köpa Fårö sjöräddningsstations gamla livräddningsbåt från fast- landet. Förvärvet av livräddningsbåten blev inte bara gnistan till föreningens nystart, utan också för ett fortsatt båtsamlande. De traditionella allmoge båtarna på ön höll på att försvinna, och för att rädda några åt eftervärlden övertogs flera äldre båtar, mest enmän- ningar och tvåmänningar. När föreningens båtexpert Erik W. Ohlsson – inte att förväxla med Erik Olsson vid Gotlands fiskerimuseum i Sanda – en dag fick se en skymt av ”Mårtens båt” tänkte han att han funnit öns kanske sista tremänning. Då han fick höra att
Bild 6.4. Sommarfest på Fårö med föremålet för festligheterna – hembygdsföreningens senast förvärvade flyktbåt (båt 22). Det blå- målade roderhuvudet, de vita relingsborden och det mörktjärade skrovet påminner om de estniska färgerna och om båtens ursprung. I bakgrunden skymtar livräddningsbåten. Foto: Mirja Arnshav.
båten i fråga inte var från Fårö utan från Estland och att den kommit med flyktingar, blev han inte mindre intresserad. Under många år höll han ett öga på den, och då Mårtenssons dotter erbjöd hembygdsföreningen att överta båten var svaret givet, trots att förvaringen och visandet av de befintliga båtarna i samlingen redan var ett gissel för föreningen.416
I och med att Fårö hembygdsförening övertog ”Mårtens båt” inleddes för båtens del en ny, land- baserad tillvaro. Segel och motor behövdes inte länge för framdrivningen – förflyttningar skedde numera med hjälp av en trailer – men eftersom de ansågs fortsatt viktiga för den historiska förståelsen av båten anskaffades ändå en ny mast. En av medlemmarna påbörjade också en renovering av originalmotorn, en tvåhästars Solomotor, som bytts ut mot en större motor av samma fabrikat efter ankomsten till Fårö. I brist på lokaler inackorderades båten provisoriskt på en av föreningsmedlemmarnas ägor, vid änden av en knappt farbar traktorväg.417
I juli 2019, två år efter förvärvet, var dock flykt- båten åter framdragen i rampljuset, då den ännu en gång utgjorde medelpunkt för hembygdsföreningens sommarfest. Det här året hölls festen vid Fårös gamla livräddningsstation, som förvaltas av hembygdsför- eningen. Även den gamla livräddningsbåten, som användes fram till och med 1943, hade dagen till ära dragits fram ur sitt båthus.
Under andra halvan av 1800-talet inrättades liv- räddningsstationer på flera håll utmed särskilt svår- navigerade och olycksdrabbade kustavsnitt. Flera av dessa inrättningar vårdas och visas idag av hembygds- föreningar och ideella krafter med en stolthet som inte går att ta miste på. Och det är verkligen ett speciellt kulturarv. När larmet gick släppte manskapet, på Fårö såväl som vid andra livräddningsstationer, allt vad de hade för händer och trotsade väder och vind för att hjälpa sjöfarande i nöd. Ingen skillnad gjordes på varifrån de kommit eller hur de färdades.
Otaliga båtar och fartyg i sjönöd har genom åren undsatts av Fårö livräddningsstation. Stationens his- toria från krigsåren kuggar i den om flyktingarna som anlände till Fårö.418 De flesta av flyktbåtarna tog sig
visserligen in mot kusten för egen maskin, men vid flera tillfällen hände det att livräddningsbåten med manskap fick rycka ut och bistå båtar i nöd.
Särskilt under slutet av september 1944 (enligt uppgift 1943, vilket troligen är felaktigt) var det bråda dagar vid livräddningsstationen. Den 22 sep- tember undsattes 200 personer från fyra Estlandsbå- tar som gått på Salvorev och befann sig i sjunkande tillstånd. Nästa dag, den 24 september, bogserade livräddningsbåten in en tvåmastad skuta med 300 människor, varav många var illa medtagna av sjön och en del hade skottskador. Dagen därpå, den 25
september, fick livräddningsbåten gå ut för att hämta en läckande skuta med tre ombordvarande, som bli- vit kvar ombord sedan fyrfolket vid Fårö fyr tving- ats avbryta sin räddningsinsats på grund av ökande vindar. Ungefär en månad senare, i slutet av okto- ber, drogs två flyktbåtar som gått på grund utanför Fårö fyr flott, men den ena sjönk innan de förts i säkerhet. Ytterligare en månad senare bogserades en drivande flyktbåt som fått motorstopp ute till havs in till livräddningsstationen.419 I en skärmutställning,
som under sommarfesten 2019 hade placerats invid flyktbåten, berättas om dessa händelser och hur det var att ta emot respektive anlända till Fårö.
Av de drygt hundratalet människor som denna rekordvarma sommardag hade samlats på festen var det många som passade på att gå fram till båten, titta närmare på den och ibland klappa om den lite. Det var tydligt att båten var tillställningens huvudperson, och utmed dess reling uppstod samspråk om allt från den pågående motorrenoveringen och återberättande om äldre släktingars kontakt med flyktingarna till reflek- tion över hur attityderna till flyende hårdnat över tid. ”Tänk att på den tiden blev de flyende välkomnade och omhändertagna istället för att lämnas att virra runt ute på havet så som nu sker på Medelhavet”, påpekade Fårö hembygdsförenings båtexpert, i sam-
Bild 6.5. Fårö hembygdsförenings flyktbåt ”Mårtens båt” i vinter- förvar (båt 22). Foto: Mirja Arnshav.
språk med en grupp festdeltagare, som samlats i en liten klunga kring flyktbåten. ”De togs iland och de bjöds på kaffe och bullar”, sa han. ”Kanske fanns det en större förståelse bland de fattiga gutebönderna förr än nu, när folk är rika?” funderade en av besökarna. När festen pågått en liten stund bänkade sig besö- karna för att höra föreningens båtexpert berätta lite mer om flyktbåtens historia. ”Se så vacker den är med sin vita reling och tjärsmörjda bord, och så stora lik- heterna är mellan de traditionella båtarna på Ösel och Gotland”, sa han i mikrofonen och tillade att de fak- tiskt var byggda för samma vatten. Han berättade om hur baltflyktingarna togs emot av Fårö borna och om utlämnandet och förstörelsen av de estniska båtarna. Avslutningsvis poängterade han hur unik båten är, också ur ett internationellt perspektiv, eftersom några allmogebåtar med det här ursprunget knappt finns kvar ens i Estland. Det, underströk han, är en situation som förpliktigar: ”Vi råkar ha två av de få baltbåtar som finns och vi ska göra allt vi kan för att hitta ett förvaringsställe där vi kan skydda dem för väder och vind och samtidigt visa upp dem.”
Det är nämligen så att Fårö hembygdsförening är ägare inte bara till en, utan till två estniska flyktbåtar – och därtill en A-fordbilmotor, som kapats av och monterats i en av flyktbåtarna och som togs tillvara av en Fåröbo som sedan använde den för att driva en vedkap i skogen.
Den andra båten (båt 23), föreningens åttonde båt, anlände året efter ”Mårtens båt”, den 25 septem- ber 1944, som en liten följebåt till den knappt elva meter långa motorsumpen Första maj. Vid det laget var de flyende så många att standardiserade blanket- ter tagits fram för att underlätta förhören, med fär- digformulerade frågor utformade för att utröna vad det egentligen var för människor som sökte sig till Sverige. För höret med de ombordvarande på Första maj, de unga makarna Laupa från Pärnu i Estland, saknar därför mer detaljrika redogörelser för förhål- landena på andra sidan havet och hur de kommit i besittning av båten, som egentligen ägdes av en Johannes Hamberg. Om anledningen till flykten står helt kort att paret flydde på grund av fruktan för ryssarna och kriget. Däremot framgår att bägge gått i folkskola, att hon arbetat i textilfabrik medan han varit byggnadsarbetare och båtbyggare, att hon bekände sig till den lutherska tron och han till den grekisk-ortodoxa, att bägge två var ostraffade och att de var demokratiskt sinnade. Under den avslutande rubriken ”önskemål” står på fru Laupas blankett två önskningar antecknade: ”Tacksam för vad för slags arbete hon kan få” och ”Att få vara tillsammans med sin man”.420
Ett annat önskemål paret Laupa hade, efter vad hembygdsföreningen vet berätta, var att sälja sin båt.
Men vid det här laget var såväl de svenska som de ryska myndigheternas intresse för flyktingarnas båtar väl känt, och det fanns inte längre någon som vågade köpa flyktingarnas båtar. I väntan på bortforsling blev båten därför liggande på svaj utanför sjörädd- ningsstationen på Norsholmen, och under en storm blåste den upp på land och bröts sönder.421 Där låg
den i många år, tills den häftiga stormen som härjade 1969 begravde de sista sorgliga resterna. Idag syns inga spår av fartyget på platsen. Den lilla följebåten, en knappt fyra meter lång centerbordsbåt, skänktes däremot till livräddningsstationen, och användes flitigt under många år.422
Sedan Första majs följebåt kommit i hembygds- föreningens ägo har den tidvis stått undanställd i en lada tillhörig en av medlemmarna, men periodvis har den också använts i utställningar. Faktum är att den skärmutställning som visades bredvid ”Mår- tens båt” under hembygdsföreningens sommarfest år 2019 tillverkades flera år tidigare, som en del av en utställning där paret Laupas flyktbåt stod i cent- rum. Utställningen, som kallades ”Fårö och världen” och visades på hembygdsföreningens sommaröppna museum, Fårö museum, handlade om migration ur ett Fåröperspektiv.423 Den tog upp emigrationen från
Gotland och Fårö vid sekelskiftet 1900, krigsbarnen som kom under första världskriget och så den stora vågen av flyktingar under andra världskriget. Därtill berättades om senare båtflyktingar – om ankomsten av nio båtar med flyktingar från Mellanöstern och från Bangladesh i början av 1990-talet424 – och om dagens
arbete med mottagandet av flyktingar i närområdet. Utställningen, som byggde på intervjuer med såväl Fåröbor som flyktingar, andas stolthet över Fåröbornas insatser och skildrar flyktingmottagandet som en fin tradition. I den berättelsen ingår hur baltflyktingarna bemöttes med öppna armar, hur Fåröborna åter- igen öppnade sina hem när 1990-talets båtflyktingar knackade på och hur de humanitära insatserna allt- jämt fortsatt med dagens volontärer, som ”gett av sig själva lika osjälviskt och självklart som fåröborna gjorde 1944 och 1992”.425
Det är på många sätt en fantastisk resa de två små flyktbåtarna i Fårö hembygdsförenings ägo har gjort, inte bara över havet, utan hela vägen in i det fåröiska lokalsamhället, in i gårdar och hem och till och med in i musei- och utställningslokaler – även på fasta Gotland. Första majs skeppsbåt visades senast på friluftsmuseet Bungemuseet, som berättar om tradi- tionell gotländsk bebyggelse och levnadsförhållanden. Museet kallas ofta för Gotlands Skansen, och är ett av öns större besöksmål.
Men för den som står på utsidan ser platsen, denna högborg för gotländsk kulturhistoria, faktiskt inte sär- skilt inbjudande ut. Hela museiområdet är inhägnat
med ett palissadliknande gotländskt standtun, som högt och spretande reser sig över marken. Det är nästan som att inhägnaden hjälper till att förmedla insikten om att det är en detalj som saknas i berättelsen om Fåröbornas öppna armar. Nämligen att Fårö under kriget var militariserat och helt inramat av taggtråd, gles och genomsiktlig men ändå minst lika svårfor- cerad för den ovälkomne som ett stängt gotländskt standtun. Formellt sett ägde inga utlänningar tillträde till ön, eller för den delen till innebyggarnas varma kök. Från sjösidan kan inte gärna Fårö ha upplevts som det öppna samhälle det ändå visade sig vara. Idag är taggtråden borta men, som hembygdsfören- ingens båtexpert antydde under sommarfesten, där finns istället andra hinder. De murar som dagens flyktbåtar har att forcera är inte alltid synliga, men nog så verksamma.