Den båt som tillhört Hans Suur är inte den enda flyktbåt som visas i Sjöflyghamnen i Tallinn. Närmast bredvid den ligger en annan båt, också den en snipa, som informationsskylten presenterar som ”motorbåt från den norra kusten” (båt 34). Den har hetat Tiir,
båt blev till på Ösel. Men trots att de bägge båtarna är ungefär lika gamla, byggdes de med blicken riktad åt helt olika håll, mot dåtiden respektive framtiden. Medan Suurs båt redan på sin tid var arkaisk i sitt byggnadssätt, utformad på samma sätt som båtar av det slaget sett ut i generationer, var Tiir med sin fem hästars Solomotor en ganska ny typ av båt, med ett skrov särskilt anpassat för motorns vikt och propel- leraxelns genomföring. Som typ betraktad hade den med andra ord inga långa rötter i Estland, utan var snarare en nymodighet när den byggdes. Den köptes av två unga män från en grannby, Ferdinand Klaamas och Arnold Vagiström, som ägde båten tillsammans. Man kan tänka sig hur stolta de måste ha varit över sin alldeles nya och moderna båt. Snabb var den inte men sjövärdig och rymlig. Sådana här motoriserade båtar minskade avsevärt kustbornas beroende av väder- förhållanden, och gjorde det också säkrare att vara till sjöss.295 Även om Tiirs värv – transport och fiske – var
desamma som förr, var båttypen som sådan allt annat än traditionell och verkade borga för en ljusare framtid.
Men den politiska utvecklingen skulle snart sätta stopp för Tiirs tänkta bana. Bara några år senare, 1940, annekterades Estland av Sovjetunionen, och den båt- byggeritradition som båtar av Tiirs typ kunde ha varit början på fick ett abrupt slut. Istället kollektiviserades fisket, kustborna ersattes av nya innebyggare från det sovjetiska inlandet och båttillverkningen inordnades i planekonomin, med ett antal fastslagna båttyper i produktionen.
När Tyskland året därpå anföll och tvingade den sovjetiska marinledningen att evakuera Tallinn, blev båtens hemmavatten utanför Jumindahalvön dess- utom skådeplats för vad som gått till historien som en av Östersjöns värsta katastrofer under krigstiden. Fler än 60 sovjetiska fartyg fastnade i de tysk-finska minfälten, den så kallade Jumindaspärren, som upp- rättats i ett gemensamt finsk-tyskt försök att stoppa den sovjetiska reträtten till Kronstadt. Tusentals människor drunknade och vattnet förvandlades till en skeppskyrkogård. Samtidigt kom även Juminda- halvön i skottlinjen, när de tyska artilleriställningar som upprättats där beströks av sovjetiska kryssare.296
Då båtens bägge ägare, då 21 respektive 31 år gamla, blev inkallade till tyska armén hade de redan på hemmaplan sett nog av ockupationsmakternas kon- flikter, och beslöt sig för att lämna Estland. Klaamas lyckades få plats på ett större fartyg som gick direkt över till Sverige, medan Vagiström istället styrde den lilla fiskebåten genom de hårt minerade vattnen i Jumindaspärren tvärs över Finska viken.297 Vad det
verkar uppehöll han sig en tid i Finland, men fortsatte senare vidare, via Ålands skärgård, till Öregrund i Roslagen, dit han anlände i oktober 1944. I Sverige registrerades båten som flyktbåt nummer 554.298
som på svenska betyder ungefär en sväng eller en tur. Det är ett träffande namn, med tanke på den långa sväng båten avverkat runt Östersjön, faktiskt ända bort till Västerhavet och tillbaka.
De bägge båtarna ligger för mot för, och ger nästan intryck av att småprata med varandra. Kunde de göra så skulle de nog också ha somligt att prata om, för de har en hel del gemensamt. Det är inte bara det att de båda två utgör den aktuella utställningssektionens exempel på traditionella estniska fiskebåtar. Bägge har tjänat som flyktbåtar när deras ägare velat undkomma mobilisering till tyska armén. De har också spende- rat långa perioder i Sverige, till och med fler år än i Estland, och med råge överskridit den förväntade livstiden för en bruksbåt.
En bidragande anledning till att så skett, att bägge båtarna överlevt den långa sovjetiska ockupationen och till slut kunnat nå dit de är idag, är att de vid kritiska skeden, när deras framtid stått på spel, har tillskrivits andra ursprung än de estniska. När Suurs båt började sjunga på sista versen och löpte risk att överges fanns det i den estniska sovjetrepubliken inga som helst möjligheter för kulturvårdande instanser att ägna sig åt den sortens insamling, och i Sverige fanns vid den tiden inte heller något intresse för baltiska flyktbåtar som kulturhistoriska minnen. Att båten ändå bevarades hade att göra med att den misstogs för en svensk båt, och därmed kunde passas in i ett befintligt musealt samlande av svensk allmogekultur. Att Tiir bevarades under ockupationsåren beror där- emot på att det estniska ursprunget förnekades och hemlighölls till förmån för en finsk identitet. Där- med kunde båten undslippa repatriering och istället fortsätta att skötas av privatpersoner, som värdesatte båten och dess historia.
Den som besöker museet idag funderar nog inte så mycket över båtens nationella tillhörighet. Den är utställd på ett statligt estniskt museum och den beskrivs inte bara som en estnisk båt utan till och med som en traditionell estnisk fiskebåt. Den estniska identiteten verkar med andra ord säkert fastslagen och förankrad. Men så har det inte alltid varit. Tvärtom har dess nationalitet utmanats och omförhandlats flera gånger under dess ”livstid”, när olika aktörer gjort anspråk på båten för olika nationers räkning och haft olika synpunkter på var den hör hemma. Den har hävdats vara sovjetisk egendom, den har iklätts en finsk identitet, den har hela tiden haft en svensktillverkad motor och tillbringat fler år i Sve- rige än någon annanstans. Turerna om Tiir har varit många, men ett förhållande har varit av särskild och avgörande betydelse vid alla dessa tillfällen; nämligen frågan om båtens ursprung.
Tiir byggdes av en lokal båtbyggare på Juminda- halvön på 1930-talet, alltså ungefär samtidigt som Suurs
Bild 5.6. Två flyktbåtar stäv mot stäv i Estlands sjöfartsmuseums avdelning för traditionella estniska båttyper. En julla från Ösel och en motorbåt från Juminda (båt 33 & 34). Foto: Mirja Arnshav.
Det var inte ovanligt att ester från den norra kusten flydde via Finland. En del bosatte sig även där för en tid och började fiska eller tog upp något annat arbete. Från finsk sida uppmuntrades de estniska männen att delta i den väpnade konflikten mot Sovjetunio- nen, och särskild träning erbjöds för dem som ville delta i kampen. När Sovjetunionen och Finland i september 1944 träffade ett fredsavtal, som bland annat innebar utlämning av alla sovjetmedborgare i landet, var esterna inte längre säkra. Det blev bråttom att fortsätta vidare till Sverige.299
Av de ester som uppehållit sig i Finland under kriget hade en del införskaffat finskbyggda båtar, med vilka de korsade Ålands hav och Bottenhavet. Att inför utlämningen till Sovjetunionen skilja dessa båtar från de estniska var inte alldeles lätt för de svenska myndigheterna. De här båtarna kunde Sovjetunionen inte gärna betrakta som stulen sovjetisk egendom, eftersom de aldrig varit i Estland. Samtidigt var UD:s tjänstemän väl medvetna om att en och annan av ”de finska båtarna”, som de svenska myndigheterna aldrig utövat någon kontroll över, i själva verket var av baltiskt ursprung.300 När det dessutom visade sig
att en del av båtarna inte återfördes till Finland efter det att läget där stabiliserats, och att inga anspråk gjordes på dem från finskt håll, blev de sovjetiska representanterna misstänksamma och krävde ytter- ligare utredningar om dessa båtars ursprung.301 Det
blev i det läget nödvändigt att begära intyg av estniska ägare till finska båtar, att de verkligen kunde styrka att båtarna införskaffats i Finland.302
I förhandlingarna om vilka båtar Sovjetunionen kunde få kräva tillbaka uppstod möjligheten att ”flagga om” sin båt från estnisk till finsk flagg, och därigenom undslippa utlämning. Till de svenska myndigheterna ankom flera skrivelser från ester, som fått sina båtar listade bland de baltiska flyktbåtarna och som bestred den förestående utlämningen med hänvisning till att deras båtar inköpts i Finland.303 En av de som fått sin
båt listad som baltisk, men som önskade få beslaget hävt med hänvisning till ett finskt ursprung, var Tiirs ägare Vagiström. Två män som sade sig ha kunskap om omständigheterna intygade att Vagiström köpt båten på ett båtvarv i Nystad i oktober 1943.304 Där-
med hävdes beslaget. Tiir blev finsk och fick stanna kvar i Sverige.305
Vad är det då som säger att Tiir verkligen inte var en finskbyggd båt? En som fortfarande vet hur det förhåller sig med den saken är Klaamas änka, Aino Klaamas, som föddes i trakten av Juminda 1928 och som precis som sin blivande make kom till Sverige med ett fartyg under kriget. Hon kände Tiirs ägare från sin uppväxt, och minns även deras båt från tiden i Estland. Hon kan berätta att Vagiström tog den till Finland, och att den senare gömdes undan
vid dennes arbetsplats i Trosa, för att försvåra en ut - läm ning.
Om båtens vidare öden i Sverige vet hon också berätta, eftersom båten snart kom att ingå i hennes hushåll. Efter det att Vagiström fått lov att behålla Tiir köpte Klaamas vännens andel, och tog med sig båten till Kungsbacka, där familjen slog sig ned. Namnet Tiir slutade användas – Aino Klaamas känns överhuvudtaget inte vid det – och båten kallades fortsättningsvis bara ”båten”. Dess nya hemmahamn blev Kungsbackaån, och sedan fick den ligga i Gott- skär på Onsalahalvön. Därifrån brukade makarna och deras två barn fara ut med båten på utflykter i skärgården. Ibland stannade de ute hela helgen och sov i tält. Båten användes flitigt som utfärdsbåt under många år, men när paret blev äldre blev den liggande på tomten i Lindome, där de sedermera bosatt sig. Den pallades upp och täcktes med en presenning, och så låg den i malpåse i ett tiotal år tills Ferdinand Klaamas gick bort 2006.306
Efter makens bortgång tyckte Aino Klaamas att det var synd att båten bara skulle ligga där. En bekant tipsade om att museet i Tallinn kanske kunde vara intresserade, så hon tog kontakt och erbjöd dem att överta den. Museets personal ville först försäkra sig om att den inte var i för dåligt skick och reste över
för att kontrollera saken. Presenningen avtäcktes, och båten visade sig vara välbehållen. Kort därefter arrangerades en transport till Tallinn, och så gjordes den i ordning för att kunna ställas ut i museets nya utställning i flyghangaren. När portarna några år senare slogs upp hängde alltså båten där, skinande vit och nyrenoverad, med samma gamla Solomotor som alltid suttit i.307
I motsats till Hans Suurs roddbåt har Tiir inget renommé som flyktbåt, och det är nog inte många besökare på museet som överhuvudtaget uppmärksam- mar den delen av båtens historia. Det framgår varken av utställningens tematik (traditionella fiskebåtar) eller av föremålsinformationens rubriker att den använts som flyktbåt, utan först i fördjupningsmaterialet, där mer information om båtens ursprung och om dess svenska historia sammanställts.
Några faktafel verkar dessvärre ha smugit sig in i utställningstexterna. Bland annat står det att Ferdi- nand Klaamas flydde med den utställda båten, vil- ket han alltså inte gjorde. Med tanke på att museets information bygger på uppgifter från hans änka är missförståndet underligt. Kanske är det en medveten anpassning för att inte göra historien alltför spretig? Det var familjen Klaamas som donerade båten till museet, och som också delade med sig av bilder på Ferdinand och båten från familjens fotoalbum. Av den anledningen är det Klaamas och inte Vagiström
som syns på fotona i utställningen, och rent berättar- mässigt är det måhända enklare att förlägga Klaamas flykt till just den här båten, även om han lämnade Estland med ett större fartyg.308
Ett annat faktafel som är nästan lika förbryllande är uppgiften att båten skulle ha fungerat som en sand- låda för barn när museet hämtade den.309 Det är en
uppgift som bestrids bestämt av Aino Klaamas – det är faktiskt det första hon poängterar när jag ringer upp henne för att prata om båten: ”Det stämmer inte som de säger på museet att båten användes som en sandlåda”, säger hon. ”Det var aldrig aktuellt. Min man skötte den som en ädelsten.”310
Uppgiften om sandlådan är ett märkligt påstå- ende, som inte har något stöd i fotografier från hämt- ningstillfället och som också bestrids av att båtens motor fortfarande finns kvar i sin bädd i skrovet. Men avsiktligt eller ej har sandlådeuppgiften en drama- turgisk effekt, som gör båtens livsbiografi ännu mer dramatisk och får hämtningen att anta karaktären av en räddningsexpedition. Mellan raderna antyds måhända också en kontrast mellan hur båten värde- ras i Sverige respektive i Estland. I Sverige var den inte en visningsbåt utan en bruksbåt. Som sådan var den omgiven av presenningar, stöttor och allt som hör uppställda båtar till, och som visserligen kan ge ett lite skräpigt intryck men som är helt i linje med ett omsorgsfullt bevarande av båtar, som ännu inte
fullt ut lämnat det funktionellas sfär. För familjen Klaamas var den en ädelsten, men dess värde var inte förankrat i vidare kretsar, såsom det blev när de estniska museiintendenterna förvärvade båten som en del av ett officiellt estniskt kulturarv.
Att det finns särskilt nära kopplingar mellan kultur- arv, nation och museer är fastslaget i forskningen sedan länge. Det ett kulturhistoriskt museum visar intresse för, samlar in och visar upp blir nästan per automatik betraktat som kulturarv, och inte sällan del av ett nationellt kulturarv, som bidrar till att ladda nationskonceptet med en mening som går utöver de rent politiska aspekterna av vad en nation är.311
Kanske är båtar särskilt tacksamma att inordna i ett sådant kulturarvsskapande. Som etnologen Mattias Frihammar konstaterat har de i alla fall redan utan museernas draghjälp, åtminstone i Sverige, en särskild benägenhet att fungera som nationella symboler och komponenter i nationsskapandet. I synnerhet den ”klassiska” båten av trä tycks engagera många svenskar och bilda utgångspunkt för en tillbakablickande och nationellt färgad nostalgi, där båtar och båtliv kopplas samman med föreställningar om svenskhet och ett ljust och lyckligt förflutet.312
Som redan framgått av historien om Hans Suurs båt verkar den estniska träbåten fungera på ett lik- nande sätt, även om den har en delvis annan historia, där båtbyggeritraditionen förknippas med Estlands
rötter och där nationens och traditionens samman- brott blivit ett viktigt motiv för det nationellt sinnade tillbakablickandet. I bägge fallen märks tydliga drag av vad som kallats restaurativ nostalgi, där det förflutna är mytomspunnet och ses som något hotat, och där kulturarvet blir en kompass för att återupprätta något av de traditionella värden och förhållanden som anses ha gått förlorade.313
Omständigheterna som banade väg för Tiirs upp- brott från en villatomt i Västsverige till ett nationellt museum i Estland och den kulturarvsprocess som detta medfört går naturligtvis inte att jämföra rakt av med de mekanismer som Frihammar observerat angående träbåtar. Men parallellerna finns där. Som äldre träbåt hade Tiir måhända en inneboende ten- dens att låna sig åt ett nostalgiskt historiebruk, där tankar på ursprung är centrala. Och när båten ”dog”, eller i alla fall slutgiltigt ställdes upp på land, blev det sannolikt lättare att sluta betrakta den som en svensk utflyktsbåt, och istället extrahera dess estniska historia, så att den blev den traditionella estniska fiskebåt som den ställs ut som idag. Tiir blev en del av en perma- nent utställning på ett nationellt museum eller, om man så vill, en sorts kyrkogård över olika reliker av det förflutna, där föremålsinformationen precis som på en gravsten måste hållas kort och koncis för att fånga det mest väsentliga om föremålets identitet: ”traditionell estnisk fiskebåt”.
Förenklingar är a och o i ett museums utställnings- berättande, men också i många andra sammanhang. En naturlig utgångspunkt för modern gränspolitik är tanken att varje människa genom sitt ursprung har en naturlig hemvist i ett område, dit också hennes medborgerliga och politiska rättigheter är kopplade, i den mån sådana finns. När människor, liksom båtar, bryter upp från sina hemorter för att utan erforder- liga tillstånd söka sig nya hem bortanför den ”egna” nationens gränser, hotas denna ordning.314 Rätten att
proklamera en plats eller en nation som sitt hem är inte förbehållen alla.315
I fråga om asylärenden görs stora ansträngningar för att utreda var människor, som kanske varit på resande fot under flera års tid och under långa perioder varit mer eller mindre bofasta på nya platser, i formell mening ”hör hemma”. Eftersom det nationella ursprunget som regel är direkt avgörande i sådana sammanhang, är det naturligt att människor ibland ljuger om sin bakgrund. Så var det till exempel för många ester som registrerade sig som estlandssvenska, för att få en chans att komma med den lagliga överföringen till Sverige. Sedan Vagiström och Klaamas anlänt till Sverige hade de ingen anledning att tiga om sitt estniska, civila ursprung. Även om de som alla andra civila ester upplystes om att det var Sveriges officiella önskan att de skulle återvända, vilket de själva ofta hade hoppats
kunna göra, vidtogs inga tvingande utvisningsåtgärder från statsmaktens sida. När det gällde båtens öde såg regelverket däremot annorlunda ut. Att få behålla sin båt var inte en rättighet för de ester som i formell mening blivit statslösa. I det läget blev Vagiströms längre vistelse i Finland en öppning för att åberopa ett finskt ursprung för båten. Samma båt som idag framhävs som en traditionell estnisk båt på ett natio- nellt estniskt museum, fick alltså under en tid sitt ursprung förnekat och gömt bakom en finsk fasad.
I den bemärkelsen berättar Tiir inte bara om tradi- tionella estniska fiskebåtar och livet på Jumindahalvön i Finska viken. Båten illustrerar också att frågan om var båtar och människor hör hemma kan vara nog så komplex, och förändras med de politiska vindarna. I efterhand kan det tyckas märkligt att det skulle spela så stor roll om en liten öppen träbåt på bara sju meter är finsk, estnisk eller sovjetisk, eller för den delen svensk. Men så har det varit, och så kommer det nog att fortsätta vara. Historien om Tiir är en påminnelse om att ursprunget fortsätter att spela roll.