När konstnären Folke W:son Berg 1946 skaffade sig ett sommarställe vid kusten strax norr om Grissle- hamn, låg det en liten övergiven roddbåt nere vid stranden (båt 8). Båten låg på rätt köl, uppdragen på land och fastkedjad kring ett träd. Det såg nästan ut om den fjättrats vid trädet för att inte spolas bort i någon storm, där den låg med fören mot stranden. Havet utanför ligger öppet, utan skyddande skär, men med ett bälte av skummande bränningar. Redan vid måttliga vindar tornar stora vågor upp sig och bryter in över strandens hällar och stenar. Men där finns också en smal öppning mellan två branta hällar, precis lagom bred för att en liten båt ska kunna ta sig
igenom och dras upp på den strandremsa av småsten och grus som bildats mellan klipporna.
På platsen fanns sedan tidigare några militär- baracker, varav en blev Bergs ateljé och sommar- boende. Av folk på orten fick Berg veta att båten hade kommit från Estland med flyktingar några år tidigare. Vilka som kom med den, varför den lades upp här och om det var militären som låste fast den runt trädet förtäljer däremot inte historien. Kanske hade en eller flera flyktingar verkligen lyckats ta sig iland på denna ogästvänliga strand, eller kanske hade militären tagit hand om båten och flyttat den hit för att hålla den under uppsikt – en uppgift som inte var ovanlig vid ostkustens militärförläggningar – eller för att använda den som arbetsbåt (jfr båt 30). Grisslehamn var efter kriget en av flera uppsamlingsplatser för beslagtagna flyktbåtar. Före repatrieringen fanns sammanlagt 14 sådana båtar upplagda på orten – 13 motorbåtar och 1 segelbåt. Men dessa hämtades allihop för att föras tillbaka till Sovjet, och var de sedan blev av är ovisst.237
Den lilla oregistrerade roddbåten blev däremot liggande kvar, fjättrad under sitt träd, alltmedan åren gick. Den användes inte, men sjönk heller aldrig riktigt in i bakgrunden, som något förgivettaget och osynligt. Tvärtom inbjöd den till att låta tankarna vandra, och det råder inget tvivel om att familjen på sommarnöjet hade en särskild relation till den. Folkes son Björn Berg, som bland annat är känd för att ha illustrerat böckerna om Emil i Lönneberga, gjorde 1973 en teckning av den. På teckningen kan man se en liten bukig roddbåt, plattgattad och rundbottnad, med en roddtoft, ett par tullfästen och en masttoft som ser ut att ha hamnat lite för långt akterut. Skrovet är fortfarande intakt, men i babordssidan har en glipa öppnat sig mellan borden. Runt om båten har rotskott och annan vegetation börjat springa fram, och från trädet, i vilken den förtöjts, har vuxit ut en gren som nästan ser ut att pressa båten mot marken.
Det kanske mest slående med den avtecknade båten är hur liten den är. Det verkar nästan orimligt att en så liten båt skulle ha tagit sig hela vägen över havet. Även om de flesta flyktbåtar var små, framgår det av arkivmaterial och fotografier att de i regel var försedda med motor. Men inte alla – en och annan roddbåt finns faktiskt listad bland de beslagtagna båtarna, och det finns flera berättelser om människor som rodde hela vägen över havet, eller hissade ett litet segel på en avtagbar rigg av sådant slag som en gång hört till den övergivna båten på familjen Bergs tomt, att döma av hålet i den förliga toften på Bergs teckning. Om båten lagt ut någonstans från Estlands kust med kurs mot Finska viken, har den finska och åländska skärgården erbjudit skydd under stora delar av fär- den, och endast etappen mellan Estland och Finland och mellan Åland och Grisslehamn har behövt göras
över öppet hav. Under goda väderförhållanden kan en sådan delsträcka tillryggaläggas under en dagsseglats. Dessutom finns också möjligheten att båten kom som följebåt till en större, motordriven farkost.
Att närmare avgöra vad för slags båt det var som Berg dokumenterade med sin teckning är inte helt enkelt. Den ser egentligen ut som vilken roddbåt som helst, och där finns inget som särskilt pekar mot ett estniskt ursprung. Kunskapen om Estlands minsta bruksbåtar är visserligen långt ifrån fullständig, men utmed Estlands kust brukade de minsta båtarna, till skillnad från den på familjen Bergs tomt, vara spets- gattade. Vissa sorter, till exempel rupan, lådjan och vissa arbetsbåtar, byggdes med akterspegel, men hade då en förstäv och var alltså spetsiga fram. Det förekom dock undantag. Ett sådant exempel var Runölådjan (även kallad nåpa eller napa), som lite modifierad såldes på båtmarknader i Sverige och som vanligtvis byggdes med förstäv, men som i vissa fall kunde ha en liten spegel framtill.238 Däremot var plattgattade
roddbåtar – ökstockar, som de kallades i trakten – med både för- och akterspegel en vanlig syn bland Grisslehamns bryggor, vilket inte minst framgår av Folke W:son Bergs egna målningar.239
Den övergivna roddbåten i Grisslehamn inspirerade inte bara till en teckning, utan också till en dikt av Sven Halldén. Han ingick precis som Berg i Dagens
Nyheters Namn och nytt-redaktion, där han under signaturen GAUT knåpade ihop verser varje måndag. Någon gång i mitten av 1970-talet besökte han, vad det verkar, kollegan Berg på dennes sommarnöje och beskådade den lilla båten – eller om han helt enkelt nöjde sig med att titta på Bergs teckning. 1976 infördes i alla fall teckningen och versen tillsammans i Dagens Nyheter, under rubriken ”Flyktingbåten”:
Båten som bar över Östersjön var inte större än så.
Här får den murkna, landfast och grön, men en aning besvärlig ändå.
För den påminner om var Litauen fanns och var Estland och Lettland låg
som en orealistiskt förhoppningsfull krans av nationer på eget bevåg.
Sånt passar sig inte att knysta om i supermakternas tid.
vi söker oss säkrare gräl, liksom, än de gamla, här hemmavid.240
Att skriva historia, eller för den delen tillbakablickande betraktelser, är att skriva om ett sammanhang i ett annat. När Halldén skrev versen var det kalla kriget sedan decennier tillbaka ett faktum. Nya supermakter och nya allianser hade uppstått bland andra världs-
Bild 4.6. Teckning signerad Björn Berg, Grisslehamn 13 maj 73, föreställande båten på dennes landställe (båt 8). Längst ner har Berg skrivit ”den gamla flyktingbåten”. © Bildmakarna Berg AB.
krigets segrare. Genom Östersjön, som tidigare varit en förbindelselänk mellan öst och väst, löpte järnridån. Att de små baltiska staterna, med sitt strategiska läge vid Östersjökusten, någonsin skulle kunna bli fria igen kändes för många avlägset.
I versen är därför den lilla båten inte bara en över- given båt, utan också en spegling av hur västvärlden övergivit de baltiska länderna, och en påminnelse om att den tid då små nationer kunde finnas ”på eget bevåg” var förbi. Den vittnade i första hand inte bara om en enskild båts färd över havet, eller ens om den baltiska flyktingströmmen i stort, utan uttolkades som fragment av en krossad nation, och ett offer för supermakternas och kommunismens hårda nävar. Båten var, i Halldéns ögon, precis ett sådant slags lämning som vi gärna blundar för, eftersom dess inneboende utsagokraft skaver mot rådande politiska ordningar241 – i det här fallet den svenska undfallen-
heten gentemot Sovjetunionen. Men i kalla krigets antikommunistiska retorik var det också vanligt att just baltflyktingar exploaterades i media för att framhäva kommunismens grymhet och låta mottagarlandet framträda som humanitärt.242
Nästa gång den illustrerade dikten figurerade i offentligheten – den här gången på sociala medier – var kalla kriget över. Världen hade då hunnit bevittna ytterligare två gigantiska båtflyktingkatastrofer. Först efter det kommunistiska maktövertagandet i Laos, Kambodja och Vietnam. Mellan 1977 och 1979 gav sig nästan 300 000 vietnameser iväg över havet som en reaktion på ett hårdnande förtryck, och någonstans mellan 30 000 och 40 000 av dessa beräknas ha avlidit under flykten. Nästa stora båtflyktingvåg inträffade i slutet av 1980-talet, sedan den organisation som FN:s flyktingorgan satt upp för att skapa säkrare flyktvägar ut ur Vietnam bröt samman.243
När Bergs ena dotter hösten 2015 återpublicerade den illustrerade versen på sociala medier, var det dock EU:s gräns genom Medelhavet som stod i centrum för båtflyktingproblematiken. Just 2015 mångdubblades överfartsförsöken plötsligt, bland annat på grund av konflikten i Syrien, till en fortfarande oöverträffad nivå med mer än en miljon båtburna migranter.244
”Historien upprepar sig”, skrev hon, som en kom- mentar till den rådande situationen, och ”Sverige fortsätter att välkomna flyktingar”.245
Att Sverige redan tidigare varit första mottagarland för flyktingar som kommit över havet, i stor skala under 1940-talet och därefter mer sporadiskt, verkade annars i viss utsträckning ha glömts bort när frågan om båtflyktingar åter blev aktuell. Så rapporterade Dagens Nyheter några veckor senare att en flyktingbåt för första gången anlänt till Sverige. Tidningen hade tagit del av en hemligstämplad underrättelserapport från polisens nationella operativa avdelning, där det
rapporterades att en liten gummibåt med fem personer ombord anlänt till den lilla orten Skillinge i Skåne.246
Avslöjandet fick stor uppmärksamhet i media, och flera tidningar ställde nu med påtaglig oro frågan om flyktingbåtar och människosmuggling skulle bli ett nytt modus i Sverige, som en reaktion på de hårdare gränskontrollerna.247
Att båtflyktingar får en särskild uppmärksamhet i media, även om de bara står för en mindre del av den totala illegala migrationen, är ett faktum som verkar skära genom historien. Både under det kalla krigets era och senare tenderar migration över havet att beskrivas som något särskilt hotfullt – inte sällan används metaforer som floder, vågor och strömmar, som för tankarna till en okontrollerbar naturkata- strof.248 Men för familjen Berg verkar den lilla flykt-
båten på tomten ha skänkt ett delvis annat perspektiv. Åtminstone kunde den vittna om att båtflyktingar inte var en ny företeelse i Sverige, såsom artikeln i Dagens Nyheter låtit påskina.
Vid det här laget var dock den lilla roddbåten borta sedan länge. Björn Berg hade brukat tjärsmörja den ibland, för att själva vraket skulle hålla så länge som möjligt. Men till sist ruttnade det i alla fall bort, och idag syns inga spår alls på platsen där det brukade ligga. Men även i det här fallet räddades några delar undan förgängelsen av familjen i sommarstugan. Det
Bild 4.7. Den sparade delen av fören och kättingen (båt 8). Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska / SMTM.
lilla framstycket med kedjan togs tillvara av Berg, och under många år låg det på en kakelugnshylla i hans ateljé i hemmet i Djursholm. Efter hans bortgång har båtdelen övertagits av ena dottern, som tog den tillbaka till stugan i Grisslehamn.249
En av sönerna, Torbjörn Berg, som är konstnär och skulptör, tog vara på de allra sista delarna av båten i slutet av 1980-talet. ”Den var helt slut då”, minns han, ”en sten hade tryckts upp genom bottnen under- ifrån och där låg bara några få trädelar kvar.” Av dessa skapade han två skulpturer. Den ena påminde om ett relikskåp, sådana som brukar finnas i ryska kyrkor, och den finns numera hos en bekant i Berlin. Det andra verket är en parafras på det berömda konstver- ket ”Dödens ö”,250 som målades i flera olika versioner
av den schweiziske konstnären Arnold Böcklin på 1880-talet. Gemensamt är ett svart vatten där en liten roddbåt närmar sig en naturhamn i en skräm- mande klippö som reser sig ur havet. I aktern vrickar en rorsman båten, i fören står en helt vit skepnad – och mellan dem ligger en kista. I Torbjörn Bergs tappning är det istället de omhändertagna borden av flyktbåten som formar de mörka cypresserna på ön. En svart metalllåda motsvarar öns mausoleum, där en liten benknota kan vevas upp och ned, och havet är en mosaik.
Genom Bergs version av ”Dödens ö” har båtdelarna alltså åter sammanfogats, men nu i en ny ordning och form. Trots den totala omgestaltningen, och det alldeles nya sammanhanget, råder ändå ingen tvekan om att materialet i skulpturen är valt just på grund av sin speciella erfarenhet, att de betraktas som historiska reliker. ”Jag tyckte det skulle vara synd om båten helt skulle ruttna bort och försvinna”, säger konstnären och påminner om hur väldigt liten båten var och hur farlig resan måste ha varit.251
Flyktbåtar har inte bara inspirerat konstnärer, utan också författare. I litteraturen har flyktbåten liknats vid en skyddande kokong, en mage och en livmoder, som omsluter och skyddar livet inuti och bär på ett löfte om pånyttfödelse, men som också snabbt kan förvandlas till en klaustrofobisk likkista som för de ombordvarande mot döden.252 Den konstnärliga och
skulpturala bearbetningen av flyktbåten i form av ”Dödens ö” och ett relikskrin ligger väl i linje med de tankebanorna.
Kunskapen om den estniska roddbåtens bakgrund är numera minst lika fragmentarisk som dess skrov. Men det lilla som varit känt om den har ändå varit nog för att skapa ett engagemang hos människorna i dess närhet, och en vilja att bevara några mindre delar, när nedbrytningen av själva båten inte gick att hejda. Vilken större helhet som dessa delar komprimerar och innehåller må skifta med olika tidsutsnitt och läsningar. Men en central kärna är och förblir deras historia som delar av en flyktbåt, eller i alla fall en påstådd flyktbåt. Och just för att så lite är känt om den estniska roddbåtens resa till Grisslehamn lämpar den sig kanske särskilt väl som inspirationskälla för reflektioner om både samtid och dåtid.