Det är juni och den limegröna försommargrönskan riktigt lyser i Tynningös trädgårdar. Vid bryggorna nere vid vattnet ligger båtarna sida vid sida, redo för en ny sommarsäsong. Så här års brukar även de sista båtarna, de av trä, ha kommit i vattnet. Det vilar något ledsamt över de båtar som fortfarande är kvar på land, undanskuffade i marginaler och utkanter på båtklubbar eller vid tomtgränser. Där finns skils- mässobåtarna, de krånglande båtarna, 1960- och 1970-talets ”fula” plastbåtar som ingen längre vill ha och så ett och annat drömprojekt som gått i stå.
I en av de prunkande trädgårdarna har de vit- blommande buskarna utmed staketet fått sällskap av en gigantisk jätteblomma i plast: ett stort, vitlysande båttält. Inne under presenningen råder full aktivitet. Här ligger Lena av Tynningö, vars ägare som bäst håller på att slipa skrovet (båt 12). Förra året gick inte motorn, men nu är det felet åtgärdat och för- hoppningen är att Lena snart ska komma i sjön igen. Fortfarande återstår många arbetstimmar, men Lenas ägare är pensionär och efter ett yrkesliv med båtar, bland annat som professionell träbåtsrenoverare, vet han vad han har att göra med.
Från ett utifrånperspektiv kan det verka märkligt att någon frivilligt väljer att tillbringa så mycket av sina lediga stunder i ett båttält, medan solen skiner och fåglarna kvittrar där utanför, eller för den delen, när det är isande kallt och de flesta hellre sitter hemma i tv-soffan. Vad är det för drömmar och drivkrafter som motiverar all möda?
För ägaren började livet tillsammans med Lena ungefär 15 år tidigare, då båten var på vippen att för- störas. En bekant till honom hade haft den liggande på sin tomt i många år; hade tänkt göra i ordning den, men det blev aldrig av. Vid flera tillfällen hade Lenas nuvarande ägare fått frågan om inte han, som var kunnig på området, kunde förbarma sig över båten, men varje gång avböjde han. Visserligen tyckte han att båten var fin, men att ta sig an den skulle vara ett stort åtagande och innebära att båten i så fall skulle bli hos honom under många år framöver. Men så en dag ringde den tidigare ägaren och berättade att Lena nu skulle bli en blomlåda – ett definitivt och dess- utom en smula vanvördigt slut för en träbåt. ”Nej, det går inte”, tänkte han då, och utan att säga något till sin fru tog han redan samma dag sin traktor och en gammal båtvagn och åkte och hämtade båten.604
När och var båten som numera kallas Lena ursprungligen byggdes är oklart. Enligt den tidigare ägaren ska båten vara från 1930-talet och ha kommit till Sverige med estniska flyktingar 1943 eller 1944. Att det verkligen är en flyktbåt menar den nuva- rande ägaren själv ha fått bekräftat en gång under
en kappsegling runt Stockholm, när två deltagande ester började vifta och gestikulera vilt när de fick syn på båten, vilket Lenas ägare tolkade som att de kände igen den, eller i alla fall båttypen, hemifrån Estland.
Vissa Tynningöbor, däribland andra invandrade ester på ön, har menat att båten tillhört en man som hette Eduard Tiidus och ursprungligen kom från Ösel. Det berättas att han under kriget genomförde flera resor mellan Finland och Estland för att hämta familj och släktingar med den här fiskebåten, innan han till slut kom till Sverige. År 1946 bosatte han sig på Tynningö och anlade ett varv, där en viktig del av verksamheten blev att köpa finskbyggda båtar, ta dem till Tynningö, ruffa dem och sedan sälja dem till svenska kunder. 1967 omkom Tiidus i en drunkningsolycka och varvsverksamheten upphörde.605
I början av 1960-talet såldes båten till en Tyn- ningöbo som använde den för att hämta sopor från öarna runt Vaxholm. En av de anställda, som ibland körde sopbåten, har berättat att den läckte som ett såll. Ägaren såg därför till att plasta bottnen. Nästa ägare, som övertog båten några år senare, fortsatte soptransporterna, men eftersom vägnätet nu hade byggts ut så pass att sopbilen nådde de flesta fastig- heterna, krympte verksamhetsområdet allt mer. Båtens nuvarande ägare, den fjärde i ordningen, brukade under de här åren köra taxibåt i området och såg ibland Lena på arbete mellan öarna. Den sista gången
han såg henne i vattnet, berättar han, var i Vaxholm i mitten av 1970-talet. Därefter var eran som sop- transportör över, och båten togs upp på land för renovering. Den pallades upp på tre stöttor – i fören och aktern på vanliga bockar, midskepps på några gamla telefonstolpar. Plasten på skrovet togs bort, men sedan blev den liggande.606
När dagens ägare hämtade båten var den i mycket dåligt skick. Bockarna som stöttat fören och aktern hade med tiden ruttnat bort och bara stöttningen midskepps, de rötskyddsimpregnerade telefonstol- parna, fanns kvar. Som en konsekvens hade skrovet blivit kraftigt deformerat, och bottnen var så rutten att den inte gick att ta i.
Första året i det nya hemmet förvarades båten upp och ned, för att den skulle hänga ut sig och återfå något av sin gamla form. Sedan sågade den nye ägaren helt resolut loss bottnen, plastade den med tio millimeter glasfiber, avlägsnade det gamla trävirket och monterade tillbaka ”avgjutningen”, så att båten istället fick en botten av plast. Året efter bytte han relingen, som också var rutten. Här kom ett parti gamla svängda golvbrädor som blivit över från scenen Lejonkulan på Dramaten väl till pass. Nya durkar tillverkades. Av den gamla riggen var bara masttoften kvar, men eftersom den var i vägen där den löpte tvärs över sittbrunnen skaffades en ny mast med vajerstag till stöttning och ett rött segel
från en gammal lotsbåt. Den gamla trasiga motorn som satt i, en Albin O21, byttes mot en likadan fast fungerande, och samtidigt flyttades motorn bak och placerades lite lägre, så att effekten kunde bättras på med en rakare propelleraxel.
Under åren har renoveringarna och de praktiska förbättringarna fortsatt. Däcket har tätats med glasfiber undertill. Under propellern har lagts en skena, som ska förhindra att tampar trasslar in sig, och över den sitter numera en halv avgjuten dasstunna, som ska bättra på propellerströmmens effekt. Rodret, som var litet och knappt svarade, har bytts ut mot ett större av plast. Fören, som var så sned att inget färdigt beslag kunde passa, har byggts på med glasfiber, försetts med en linögla och förstärkts för att den ska tåla att gå mot land.607
Alla träbåtsägare har sin renoveringsfilosofi. Reno- veringen av Lena har inte varit ortodox. Ägaren betraktar Lena som en bruksbåt och menar att när man renoverar en sådan båt får man ta vad man har. ”Den här båten ska inte vara en möbel”, säger han och anspelar på hur ytterst noggrant en del klassiska fritidsbåtar renoveras, fernissas och dekoreras med allehanda tidsenliga tillbehör och originaldetaljer. Men även om han inte alltid hållit sig till gamla materialval har han varit noga med att båten ska se gammaldags ut. Hytten är därför avsiktligt låg, även om det hade varit bekvämare med lite mer höjd. Det nya roderbladet i plast är utfört så att det ska se ut som att det är byggt av trä. Inte heller seglet ska störa båtens ålderdomliga karaktär, varför han införskaffat ett gammalt segel av bomull.608
Det är också tydligt att ägaren uppskattar de spår och skavanker som vittnar om Lenas tidigare liv. Inte utan intresse lyfter han på durkarna och visar hur före detta sprickor i den gamla träbottnen avteck- nar sig i den nya glasfiberbottnens yta. Han visar att båten fortfarande är lite skev efter åren på land
– den uthängda styrbordssidan gick aldrig helt att rikta tillbaka – men verkar snarast tycka att det är lite charmigt att båten fortfarande har kvar något av formen från när den låg på land. Han har också valt att behålla gamla sprickor ovan vattenlinjen liksom en reparation utförd av den tidigare ägaren, som hade lappat ihop ett knäckt bord med en plåt.609
När Lena inte varit på land för renovering har hon använts som utflyktsbåt. Ägaren berättar att hon går lätt i sjön, att man kan ro hur långt som helst om det är stilla, och att den under gynnsamma omständigheter kan göra upp till sex knop för segel. Han och frun har till och med seglat ända ut till Svenska Högarna, den ostligaste utposten i Stockholms skärgård, som man bara kan nå om man är en kunnig navigatör och dessutom har vädret på sin sida. Under de första åren, när Lena saknade däck och ruff, brukade han ha med ett tält som han och frun kunde slå upp på durken när de skulle övernatta. Sedan byggde han en liten, låg och avtagbar hytt med två britsar, anpassade just efter hans egen kroppslängd, så att han med fem centimeters marginal kan ligga raklång i kojen.610
Det blev inte någon blomsterlåda av Lena, och det verkar inte bli någon inom överskådlig tid. Visserligen har hon tillbringat åtskilliga somrar i trädgården, bland blomstrande buskar och gräs. Men annars är hon i sjön under sommarhalvåret. Då är bara den gamla sparade masttoften kvar i trädgården. Den står på altanen och används som – blomsterbänk.
En sprucken drömbåt
Hur många båtar av Lenas sort som finns där ute i landet, före detta flyktbåtar som tuffar omkring på fjärdarna eller håller på att sättas i stånd för att komma i sjön igen, är svårt att uppskatta. Sverige är ett trä- båtstätt land, och en klinkbyggd motorsnipa med baltiska rötter kan – i synnerhet efter renoveringar och ombyggnationer – lätt smälta in bland övriga högsjösnipor, orustsnipor och liknande motorsnipor.
I trakterna av Öregrund rör sig en sådan båt, vars ägare hört av den förra ägaren, som i sin tur hört från en tidigare ägare, att estniska flyktingar hämtades med båten under kriget (båt 5).611 Båten, som byggdes på
1930-talet och är av ek, renoverades och plastades 1977. Idag ser den ut som en typisk ruffad och klinkbyggd motorsnipa, som under somrarna finns representerad på nästan varje båtklubb, och som kan ses stäva fram i sakta mak mellan skärgårdsvikar och gästhamnar. ”Vi använde den som fritidsbåt, men det var mest bara problem”, berättar en av de tidigare ägarna. ”Vi åkte runt och så bytte vi motorer på löpande band. Men jag tyckte det kändes extra bra med just den här båten att den hade den här historien, eftersom min familj själv kom från Estland som båtflyktingar.”612
Bild 9.6. Lenas ägare har ägnat mycket tid åt att renovera och underhålla båten ingen trodde vara möjlig att rädda (båt 12). Botten är en avgjutning i plast av originalskrovet. Foto: Mirja Arnshav.
I Nyköping ligger en annan, snarlik båt om vil- ken det också berättas att den kom till Sverige med en familj baltiska flyktingar, som senare hamnade i Örebro (båt 16). Den nuvarande ägaren har haft den i snart 60 år och använt den som nöjesbåt. Inne i den finns numera fyra kojplatser, pentry och toa. Famil- jen har semestrat med båten utmed hela ostkusten och även gått till Finland med den. Men resan till en fungerande och bekväm fritidsbåt har varit lång.
Den nuvarande ägaren köpte båten av sin kusin i början av 1960-talet, när han gjorde lumpen. Kusi- nen hade flyttat den från Örebro till andra sidan Hjälmaren, utanför Eskilstuna, där hans pappa hjälpt honom att byta ut i princip hela bottenbordlägg- ningen. Vid överlåtelsen berättade kusinens pappa att båten ursprungligen kom från Estland. Långt senare verkade det estniska ursprunget bekräftas, då en äldre bekant till dagens ägare kände igen båtens tidigare namn Gunga lätt från en båt som tillhörde en baltisk flyktingfamilj i Örebro, vilka var inhysta i hans föräldrahem under hans barndom.613
Fast någon sammanblandning måste nog ändå ha skett, för det finns en påtaglig spricka i berättel- sen. Den aktuella familjen, som för övrigt inte kom från Estland utan från gränsen mellan Lettland och Litauen, flydde med en större båt, som bevisligen repatrierades (beslagsnummer 519) och numera ligger sjunken i Šventoji.614
Efter övertagandet har den nuvarande ägaren, som själv är båtbyggare, fortsatt att renovera och bygga om båten i olika omgångar. Det har blivit en hel del arbete med åren. Den mest omfattande renove- ringen genomförde han strax efter övertagandet. Då växte det fårtickor mellan balkvägare och bord, där det var svårt att komma åt att hålla rent, varför han helt sonika tog motorsågen och rev bort allt ned till vattenlinjen, så att i stort sett bara den nyrenoverade bottnen fanns kvar. Eftersom han inte hade mycket pengar till återuppbyggnaden använde han virke som han kom över via kontakter. Nya halvbalkar tillver- kades av delar som blev över från bygget av ett torn för en optisk telegraf i Oskar-Fredriksborg, och från skjutfältet på Värmdö kom han över en del ek. Furu till borden fick han genom en vän som hade några träd han kunde ta ned, men dessvärre fick han inte så bra bitar som han hoppats, så borden blev fulla av kvistar.615
Eftersom det inte fanns några fribord kvar efter att de ruttna originaldelarna avlägsnats hade han "friheten", som han uttrycker det, att göra en helt annan design när han byggde upp båten igen. Både för- och akterstäv byttes, och istället för att bordlägga på de gamla spanten gjorde han nya mallar och skar- vade på. Han lade ut bogarna 80 centimeter, höjde språnget och krummade till aktern, så att båten mer
kom att likna en lotskutter. Samtidigt försökte han räta upp skrovet, som blivit lite fylligare på ena sidan i samband med morbroderns renovering. Han satte även in nya däcksbalkar och bytte däcket, satte dit en sarg och plastade det. Istället för morbroderns nybyggda men ruttna mahognyöverbyggnad, som han rivit bort, uppförde han en överbyggnad i ask med styrhytt med skjutluckor och dörrar. Av estetiska skäl fick båten även en vitmålad brädgång och reling av ek. Hela renoveringen tog tio år, och när båten väl kom i vattnet igen hade flera bord hunnit gistna så att nya sprickor uppstått.616
Efter att ha arbetat med båten under en stor del av sitt liv har båtens nuvarande ägare lärt känna båten som ingen annan, säger han. Han berättar att där funnits många tekniska detaljer som bara han vet om, och att han även har observerat flera egenheter i skrovet, som fått honom att tro att de som en gång kom med den från Baltikum har byggt den i smyg i skogen inför flykten. Dels för att det är ett väldigt kraftigt bygge, dels för att de som byggt den verkar ha tagit vad de kommit över när de spantat den; de vuxna träspanten, som varvats med basade och järnnitade askspant, var alldeles krokiga och omaka. Sedan var där också ett hål i originalförstäven, som var karakteristiskt för de estniska båtarna, som brukade dras upp på land. På samma sätt kan den påtagligt flata bottnen vara en anpassning till de grunda estniska stränderna. Andra egenheter var att den översta bordgången utgjordes av tre bord, som med laskar förenats till ett bord mot stäven (ett mindre vanligt sätt att bredda en bordgång och därigenom få en båt utan så mycket språng att bli tillräckligt bukig), och att bordhalsarna på de bägge skrovsidorna under vattenlinjen inte anslöt parvis till stävarna utan lite ”huller om buller”, vilket dock kan vara resultat av morbroderns renovering.617
Efter att ha tagit bort de flesta av originaldelarna ångrar båtens ägare ibland att han inte dokumenterat vad han rev bort. Den nya överbyggnaden kallar han själv för ”ett stilbrott” och menar att den kanske kunde
Bild 9.7. Snipan Linnea, en plastad båt som sägs ha kommit från Estland (båt 5). Foto: Alf Brandvold.
ha gjorts mer tidstypisk för 1930- och 1940-talen, men att hans främsta tanke var att slippa använda ett kapell. ”Jag har inte varit skonsam men båten är bättre i sjön nu”, säger han och tillägger att han också har barlastat den med ett ton blytackor, eftersom den rullar något kopiöst. Han har även satt i röstjärn och skaffat en gaffelrigg från en kronoslup men inte fått den på plats ännu.618
Drömmar är en bärande del av träbåtsägandet. Drömmen om den perfekta båtsemestern, om att rädda en gammal båt från förfall eller om att förverkliga en vision om hur den skulle kunna byggas om. Det kan också handla om att med hjälp av sin träbåt drömma sig bort till ett idylliserat förflutet, när materialen var ”äkta” och båtarna vackra. ”När jag var ung var det här min drömbåt”, berättar båtens ägare och förklarar att han tänkte att med den här båten, som han först lite romantiskt kallade för Gorm, skulle han kunna realisera alla sina båtdrömmar. ”Men numera är det snarare en mardrömsbåt”, fortsätter han lite skämtsamt och syftar på sina svårigheter att hitta någon som vill överta den, och att den för med sig mer arbete och kostnader än vad han mäktar med nu för tiden. ”Jag är gammal nu och orkar inte byta de spruckna borden som är svåra att komma åt bakom rör och annat”, säger han och tillägger att han nöjer sig med att täta dem, för att plasta bottnen vill han ändå inte.619
När vi talas vid första gången är båtens ägare i full gång med att rusta båten inför sommarsäsongen. Men när vi hörs av igen fram på senhösten visar det sig att han aldrig kom ut på sjön med sin båt. Motorblocket gick sönder, och han börjar känna viss press, dels eftersom båtklubbar sällan ser med blida ögon på strulande träbåtar som blir stående på land, dels för att pensionen inte riktigt vill räcka till för platshyran. Samtidigt medger han att det är svårt att göra sig av med båten efter att ha lagt ned så mycket arbete. ”Helst skulle jag vilja att den kom till en likadan galning som jag”, säger han.620 Det
återstår att se om någon sådan dyker upp och byter de spruckna borden och det spruckna motorblocket. Kanske kommer i så fall vederbörande även att riva bort överbyggnader och däck för att börja om från början igen, för att skapa sig en egen drömbåt. Så som båtens nuvarande ägare själv gjorde och så som den tidigare ägaren gjorde före honom.
Ibland kan träbåtslivet, med alla renoveringar och alla drömmar som byggs upp och spricker tillsam- mans med spruckna bord och spruckna motorblock, påminna om de berömda japanska tempelkomplexen Ise Jingu, som rivs och uppförs igen vart tjugonde år. Processen verkar ha pågått i över tusen år och bottnar i shintoismens tro på att gudar och de dödas själar bebor tingen, men anses också symbolisera att ingen- ting är beständigt. Eftersom de nya byggnaderna är exakta kopior av sina föregångare kan templet sägas vara både gammalt och nytt på samma gång. Riktigt detsamma kan kanske inte sägas om snipor, och i synnerhet inte det här exemplaret som är så kraftigt ombyggt att ägaren själv säger att det i stort sett är en helt ny båt. Bara vissa bottenstockar och delar av