Samma år som den första estniska flyktbåten siktades på Fårö byggdes en båt på den lilla ön Odensholm utanför Estlands nordvästra kust, just där Finska viken möter Östersjön (båt 9). På ön levde sedan gammalt en svenskspråkig befolkning, som mestadels livnärde sig på säljakt och fiske. Vid den här tiden fanns på holmen tretton gårdar (eller egentligen sju, men några var delade) och en befolkning på drygt hundra personer.213 Samtliga hade avhysts under
den första sovjetiska ockupationen, då en militärbas anlades, och nu hade de just börja återvända. Sakta
men säkert påbörjades arbetet att återställa de sköv- lade gårdarna och att få igång det för försörjningen så viktiga fisket. Men framtiden verkade ytterst osäker. Det var andra gången på bara ett par decennier som Odensholmsborna fått lämna sin ö för krigets skull, och många fruktade att fronten skulle vända söderut igen och att ön återigen skulle bli en krigsskådeplats.214
Som många andra estlandssvenskar hoppades därför Odensholmsborna på att en gång för alla få flytta över till Sverige. Men den svenska hållningen var fortfarande att man måste avvakta utvecklingen. Under tiden skickades hjälpsändningar till svensk- bygderna. Till Odensholm, där samtliga kvarlämnade båtar förstörts av de retirerande ryska trupperna, sändes sju Solomotorer, encylindriga tvåtaktare på fyra hästkrafter. Tanken var att dessa skulle under- lätta den ansträngda livsmedelsförsörjningen (vilket även uppskattades av tyskarna, som sålde fångsterna genom en fiskeriförening). Det blev bråttom att bygga passande båtar, och så byggdes den lilla båten som i Sverige skulle komma att kallas Aftonsnäckan215 och
som var ungefär sex meter lång.216
Våren 1943 kom en order om att alla estniska unga män skulle anmäla sig till tyska armén. Odensholms ungdomar fick tillfälligt uppskov, eftersom de var fiskare och bidrog till folkförsörjningen. Samtidigt insåg de att uppskovet bara var tillfälligt. När som helst kunde de bli inkallade, och då med största sanno- likhet skickas till fronten vid Leningrad.217 En kväll i
början av sommaren beslöt sig därför nio unga män i tjugoårsåldern att ge sig av till Sverige. ”En vacker junikväll funderade vi grabbar hur vi skulle rymma över till Sverige. Vi hade nämligen dagen förut varit på fastlandet och hört att mobiliseringen skulle börja när som helst, så vi trodde nog det vara bäst att komma undan alltsammans”, berättar Valter Vesterbom, som blev den i sällskapet som efter ankomsten till Sverige redogjorde för flykten.218
Att obemärkt lämna Odensholm var inte det lät- taste. Eftersom ön var så pass liten – inte ens 5 kilometer lång och bara lite drygt 1,5 kilometer bred – var den lätt att övervaka för den tyska vaktposten. Odens- holmsbornas egna båtar hade på order av tyskarna förts samman till en och samma uppläggningsplats, och patrullbåtar kretsade utanför ön dag som natt. Dessutom var nätterna ljusa så här om sommaren.219
De unga männen väntade till kvällen. Då smög de hemifrån, skyndade till hamnen, bröt upp dörren till fiskeriföreningen och tog ett fat fotogen. Två av båtarna, en från Nibondas gård och en från Nigårds, gjordes i ordning. Till sist kapades även tyskarnas telefonledning. Det var under stor sinnesrörelse som bägge båtlagen lade ut från stranden. ”Det glömmer vi aldrig hur bitter avskedsstunden var, men här var ej annat val och det tjänade ingenting till att tänka
på det, för det är nog bäst att rädda sig, den som rädda sig kan”, som Valter uttryckte det.220 Vid det
här laget hade natten hunnit bli så mörk som den kan bli i juni.
Mörkret har alltid skapat möjligheter att und- komma överhetens vakande öga. Och just därför har makten också varit intresserad av att skingra mörkret, för att förhindra brott och kontrollera ljusskygga individer. Forskare som studerat spritsmugglingen över Östersjön på 1920- och 1930-talen har visat att kontrollen av det marina gränslandskapet innebar ett spel med ljus och mörker. Smugglare färdades i skydd av mörkret, medan tullare arbetade med strål kastare och ficklampor. Bägge parter vidtog också olika åtgärder för att minska motorljuden från de egna farkosterna. Att kunna färdas tyst, för att antingen smyga sig på eller smyga sig förbi sina antagonister, var en stor fördel. Men kanske ännu viktigare var hastigheten, där snabbgående båtar gjorde det möjligt att åka ifrån förföljare eller hinna upp de förföljda.221
Samma taktiska förhållanden som präglade sprit- smugglingen från Baltikum till Sverige åren innan kriget gällde också för de som under ockupationsåren försökte fly över havet, och för dem som var satta att hindra flyktförsöken. Men medan de professionella smugglarna färdades i snabbgående racerbåtar, fick de flyende hålla till godo med små fiskebåtar som tuffade fram i sakta mak.
De två båtar som lämnade Odensholm i juni 1943 var varken snabba eller tysta. För att åstadkomma minsta möjliga motorljud startades därför bara den ena motorn, där avgasröret först hade lindats med en blöt hopvikt tygsäck. Båten från Nibondas gård, med fyra av männen ombord, togs på släp. Men ekipaget gick olidligt långsamt, bara i några få knops fart. Efter en stund startade de därför även motorn på den andra båten. Det bullrade till, och i den stilla natten fortplantades motorljudet snabbt över vattnet. Den tyska vaktposten avfyrade en lysraket som fick himlen att ljusna, och de flyende trodde för en stund att det var ute med dem. Medvetna om att de var upptäckta fortsatte de ändå flykten – i några få knops fart.222
”Vi styrde vidare, för vi kunde inte tänka oss att gå tillbaka”, förklarar Valter.223 Till deras lättnad kom
ingen efter dem, och båtarna kunde försvinna bort i mörkret ute till havs.
Så grydde morgonen, efter vad som verkat som en onaturligt lång natt. Men nu var båtarna inte längre dolda av mörkret och så länge de befann sig utanför finskt vatten riskerade de att attackeras antingen av tyska eller sovjetiska enheter. ”Äntligen blev klockan tre, i öster färgades himlen röd av de första solstrålarna och vi visste alla att snart var den mörka natten förbi. Måtte lyckan ännu stå oss bi några timmar kanske vi då voro i säkerhet”, skriver Valter. ”Några båtar hade
vi inte sett till, men värst för oss var flygmaskinerna. Timmarna gick, vi stirrade ut i diset med ögon, som voro halvblinda av vågskum.” 224
Till allas lättnad siktades till slut de finska skären, och båtarna lade om kursen och styrde västerut ”dolda i den finska skärgården mellan de väldiga gråa klip- porna”, som det står i Valters redogörelse. Säkrast var att inte ge sig till känna, eftersom de inte kunde vara säkra på hur finska myndigheter skulle agera om de fick kännedom om flyktföretaget. Men dagen blev regnig och dimmig, och ingen verkade uppmärk- samma de två små båtarna. Natten tillbringades i en folktom bod i den åländska skärgården. Här kunde de genomvåta och uttröttade unga männen pusta ut, och anspänningen släppte: ”På kvällen innan vi lade oss till vila, hade vi alla ett utmärkt humör så vi skrattade och skämtade så glädjen stod högt i tak.” Nästa dag sken solen och så fortsatte färden mot Sverige. En halvmil från den svenska kusten blev de uppfångade av en svensk patrullbåt och förda i hamn.225
En av de som färdades i båten från Nibondas gård – den som byggdes till den svenska Solomotorn 1942 och vars motorbuller fick den tyska vakten att skjuta lysraketer – var Ernst Brus. Han var uppvuxen på Nibondas, hade tillsammans med övriga öbor tvingats flytta ifrån holmen när den militariserades och sedan, precis som många andra estniska och estlandssvenska män, hållit sig gömd i skogarna under resten av den första sovjetiska ockupationen. Efter att de ryska sol- daterna drivits iväg hade han återvänt till Odensholm och tilldelats ett armévapen och lite ammunition av tyskarna, med uppgiften att skjuta varningsskott om ryssarna åter siktades. Geväret tog han med sig ombord den där kvällen när Odensholms unga män bestämde sig för att fly undan militärtjänstgöring, men han släppte det i vattnet med pipan först så snart de nått säkerheten.226
Vid ankomsten till Sverige var han 21 år. Den nya hemorten blev Grisslehamn, där han ägnade sig åt torskfiske och säljakt. Flyktbåten behöll han och gav namnet Aftonsnäckan. När den så småningom tjänat ut drogs den upp på land, och till slut eldade Ernst upp den.227 Den låg i vägen och i Estlands kustbygder
var det brukligt att varje år göra ett bål av de båtar som tjänat ut.
Det är nu mer än 40 år sedan resterna av Afton- snäckan blev aska, berättar en av Ernsts söner. Men när han ärvde huset efter pappans bortgång hittade han ändå några delar av båten, delar som Ernst valt att spara, och som nu är i sönernas förvar. Dels fanns motorn kvar, dels en liten del av båtens intimring, där siffrorna 42 karvats in med sirlig stil i träet.228
Inristningar i form av årtal, båtbyggarens initi- aler eller gårdens bomärke har alltid varit vanliga på allmogebåtar. Ofta har inristningen gjorts på stam-
kraften, centrerad i båten och placerad så att den varit väl synlig för de ombordvarande. Precis var i båten det lilla trästycket med inskriptionen 42 har suttit är svårt att säga. I ena änden kan man ana konturerna av ett genomgående hål med svagt välvda kanter runt. Möjligen har trästycket från början utgjort den övre änden på ett spant. Ett dokumenterat särdrag på en del av Odensholms sprisegelförsedda båtar var att spanttopparna hade hål, ”gat”, där skotet kunde löpa.229 Båtar brukar vara symmetriskt ordnade, och
det är mycket möjligt att en inskription funnits även på andra sidan hålet, och att det är årtalet 1942 som åsyftas. Det var året då livet på Odensholm började om, då familjerna kunde återförenas och flytta tillbaka till sina hem, återuppföra de nedbrända gårdarna och återta fisket. Det var också då båten som senare blev Ernsts flyktbåt byggdes – kanske av honom själv eller av äldre släktingar.
Att Ernst senare, innan båten eldades upp, sågat ut just siffrorna 42, indikerar att han fäst särskild vikt vid inskriptionen. Det är också tydligt att det endast är själva inskriften som Ernst varit mån om att spara, och inte båtdelen som sådan. Timret är tvärt avsågat på vardera sidan om siffrorna, med bara några få centi- meters marginal. Ändå är träet som siffrorna är ristade i inte bara ett betydelselöst underlag. Tvärtom har inskriptionens materiella sida både varit en förutsätt- ning för dess tillkomst och tillfört ytterligare mening. Det är som en del av en båt inskriptionen blivit till, och det är i egenskap av sådan som trämaterialet blivit bärare av särskilda erfarenheter.
Fragmentet indikerar också att just den här båten, som Ernst använde för flykten till Sverige, betydde något alldeles särskilt för honom. Och säkert visste han, precis som observerats av flera humanistiska forskare, att ting, miljöer och fotografier kan underlätta ett återvändande till det egna förflutna och fungera som ett sätt att bearbeta både ljusa och mörka minnen.230
Många år senare återvände Ernst till det lilla ensliga
Bild 4.4. En son till Aftonstjärnans ägare håller i den bevarade delen av pappans flyktbåt (båt 9). Båten byggdes på Odensholm 1942. Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska / SMTM.
skäret utanför Kökar för att titta på den bod där han och kamraterna vilade och torkade sina kläder under passagen över Ålands skärgård.231 Och när flyktbåten
inte längre kunde bevaras, valde han, i enighet med pars pro toto-logiken, där delen får spegla helheten, att låta ett litet avsågat stycke representera den båt som skulle bli aska. I kraft av sin historia räckte ett litet trästycke för att påminna om vad som varit – även sedan både båten och tiden gått vidare. Den utvalda delen blev en minnessak och som sådan ännu mer meningsbärande än när den utgjort en funktionell del av en båt.
Med motorn förhåller det sig troligen delvis annor- lunda. Båtskrov och deras motorer har sällan samma livscykel – ibland överlever båten flera motorer, ibland är det tvärtom motorerna som får flytta från båt till båt, i takt med att dessa blir dåliga och slopas. Motorer brukar som regel tas ur uttjänta båtar, av praktiska skäl. Dels kan de ju inte brinna upp eller ruttna bort som resten av båten, dels har de ofta ett visst värde. Många estlandssvenskar hade sedan uppväxten som vana att ta tillvara och återanvända saker och ting. Och kan man inte få liv i en motor kan man åtminstone använda den till reservdelar. Det är därför tveksamt om den sparade motorn från början hade ett lika affektivt värde som den sparade skrovdelen. Förmodligen var det mer praktiska överväganden som spelade in när
motorn ställdes undan. Idag är det däremot nära till hands att betrakta familjen Brus bevarade Solomotor som ett föremål som fångar centrala delar av historien om estlandssvenskarnas flykt till Sverige.
Solofabriken i Borlänge var innan krigsutbrottet en av landets största tillverkare av båtmotorer och särskilt inriktad på marinmotorer för mindre bruks- båtar. Motorerna var driftssäkra och starka vid låga varv. De blev mycket uppskattade och såldes inte bara över hela Sverige, utan gick också på export. Bara ett halvår innan kriget bröt ut lanserade fabri- ken sin sista motorserie, S-typen. Dessa motorer var kompakt byggda, tog liten plats och förutspåddes bli storsäljare. Men på grund av bränslebrist och leve- ranssvårigheter gick båtmotorproduktionen under de kommande åren på sparlåga. Istället fick fabriken ställa om till krigsproduktion, med tillverkning av granater, sotluckor för gengasaggregat och annat.232
Att inte mindre än 47 båtmotorer nådde Estlands svenskbygder mitt under brinnande krig har att göra med den tidigare nämnda svenska hjälpkommitté, som bildades 1941 för att stödja estlandssvenskarna i deras svåra situation. De senaste tre åren före kriget hade skördarna varit klena. Fronten hade sedan gått tvärs över Estland, och ockupanternas rekvisitioner var stränga.233 För att mildra nöden organiserades
på privat initiativ en hjälpsändning med allehanda
Bild 4.5. De svensktillverkade Solomotorer som skickades i en hjälpsändning till estlandssvenskarna för att underlätta försörjningen kom nästan undantagsvis tillbaka till Sverige kort därefter, då fiskebåtarna blev motoriserade flyktbåtar. Foto: Mirja Arnshav.
förnödenheter, som införskaffats med hopskramlade medel. Initiativtagaren bakom insamlingen, majoren Carl Mothander, berättar:
Det var mycket olika ting som hopades i vårt magasin i Stadsgården: traktorer och tröskverk, symaskiner och slipstenar, knappnålar och sy - grejor, alla slags järnvaror för bygge och hantverk, socker och sättpotatis, Röda Korsets sjukstugu- grejor och en personbil för sjuktransporter, några lådor av någon from stiftelse skänkta biblar och några tusen volymer nyare svensk litteratur. […] Framme på fördäck paraderade hundra tunnor salt sill […]. Dessutom några ton begagnade klä- der och skor, vartill en omtänksam givare fogat en tunna magpulver. Det lastrum som blev över fylldes med jordbruksredskap […].234
Båtmotorer som också ingick i hjälpsändningen hade Solofabriken generöst sålt till hjälpkommittén endast för arbetskostnaden.235 Den stora uppskattning dessa
motorer rönte i svenskbygderna är omvittnad, och eftersom så gott som alla estlandssvenskar lämnat sitt hemland innan kriget var slut – inte sällan med hjälp av motorerna – var de kanske också de föremål som visade sig komma till störst nytta. Visserligen var de små motorerna som skickats från Sverige inte avsedda för flykt, utan för det kustnära fisket – båtarna som byggdes för att passa deras kapacitet var för klena för att korsa det öppna havet och för långsamma för att undkomma kustbevakningen – men Solomotorerna kom tillbaka till Sverige, mer eller mindre allihop. De var på många sätt vinstlot- terna i hjälpsändningen, biljetter till friheten. Och för Ernsts del kan man säga att det kom att stämma, det som stod i försäljningsbladet: ”Men motorn blir icke blott en prydnad för Er båt, utan vad viktigare är: den kommer att bli Er till verklig glädje och nytta under många år framöver.” 236