En grönskande allé leder fram till herrgårdens grindar. Mangårdsbyggnaden flankeras av flyglar och ladu- gårdsbyggnader och kringgärdas av en parkliknande trädgård, där jakthundar och robotgräsklippare kretsar
omkring till synes planlöst. I väster genomskärs träd- gården av den stillsamma Gallån, och i söder, bortom den svagt sluttande gräsmattan, tar en glittrande bukt av södra Östersjön vid. Förr bedrevs lantbruk här, men idag brukas ägorna för jakt och viltvård. Varje år sätts tusentals fasaner, änder och rapphöns ut, nya våtmar- ker anläggs och snår som kan ge skydd för fåglarna planteras. På Stensnäs finns en stab av anställda, som tar hand om markerna, de många byggnaderna och de dagliga hushållsbestyren. Flera av dem har arbetat en stor del av sitt yrkesliv här på gården, som ägts och drivits av samma familj sedan fem generationer. Den nuvarande ägaren bor utomlands större delen av året, men tillbringar gärna somrarna på herrgården tillsammans med familj och vänner.561
På Stensnäs finns även flera båtar. En av dem är den lilla båten Ester, som uppkallats efter sitt ursprung på andra sidan havet (båt 31). Stensnäs nuvarande ägare, och tillika Esters, är sedan barnsben van vid att döpa båtar. Hon kommer från en familj av skeppsredare, men som en breddning av familjeföretaget skaffade hennes farfar även ett stenbrott med några fastigheter på Vätö i Roslagen. Det var detta innehav som gjorde att den lilla båtens och Stensnäs ägares vägar så småningom kom att korsas, och att båten hamnade i Blekinge nere vid södra Östersjöns strand.562 Innan mitt besök har
hon i ett mejl förklarat historien i grova drag:
Båtens historia som jag fått berättat för mig är att den användes som flyktingbåt och roddes över från Estland och nådde svenska kusten vid Vätö utanför Norrtälje. Där fick den estniske mannen bo gratis i en av vår familjs mycket enkla sommarhus och allt han ägde och efterlämnade efter sig var båten som testamenterats till mig. En synnerligen rörande historia.563
Detta hände i slutet av 1970-talet, då hennes pappa gått bort och hon, som enda barnet, tagit över Stens- näs. Vid den här tiden prövade hon under en period att bedriva fårskötsel, och Ester, som visade sig vara en stabil båt, kom väl till pass för att forsla ut får på bete på öarna strax utanför herrgården. Sedan, när familjen växte med barn och sedan barnbarn, blev båten istället – återigen på grund av sin stabilitet – förstahandsvalet för barnfamiljernas båtturer.564
Men tidens tand gnagde allt mer på den gamla båten och till slut började borden spricka upp. Det var särskilt en spricka i friborden som vållade bekymmer. Normalt var den visserligen över vattenlinjen, men när Ester skulle användas dök det alltid upp en till som ville följa med, berättar hennes ägare, och det hände både en och två gånger att hon till slut låg så djupt att hon ändå började ta in vatten. Det kändes helt enkelt inte riktigt säkert att använda henne längre.565
Bild 8.4. Båten Ester sägs ha kommit till Roslagen med en ensam estnisk man ombord. Numera hör båten hemma i Blekinge (båt 31). Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska / SMTM.
Den kvinna i Stensnäs arbetslag som sköter Ester och de andra båtarna har varit med ända sedan båten kom hit. Hon har gjort vad hon kunnat för att reparera och täta båten, men med åren har uppgiften blivit allt svårare att utföra. Hon ser nästan lite uppgiven ut, men ägarens entusiasm för Ester går inte att ta miste på. ”Jag vill inte ha någon annan båt än Ester”, för- klarar ägaren men tillägger glatt att Ester ”läcker som ett såll” och att hon, med tanke på alla reparationer, måste vara ”den dyraste båt vi har”.566
Det har nu gått fyra år sedan Ester togs upp på land, men hennes ägare har inte riktigt gett upp hoppet om att hon ska i sjön igen. Härom året anlades en ny brygga i ån, med tillhörande trappa och terrass. Den är till Ester, berättar hon, även om det för tillfället ligger en liten plastbåt förtöjd vid bryggan.567 Själv befinner
sig Ester en kort promenad bort, i ett skiftesverkshus från 1600-talet som innan det togs i anspråk för båt- förvaring användes som potatismagasin. Det är lite svårt att se Ester ordentligt där inne i skumrasket, men hjälp anländer i form av en anställd med traktor som lyckas med konststycket att baxa båten över den gamla byggnadens höga tröskel och ut i det skarpa solljuset. Ester visar sig vara en lite drygt fem meter lång klinkbyggd och nitad roddbåt med spetsigt förskepp och bred U-formad akterspegel, som går hela vägen ned till kölen och bidrar till både utrymme och bärighet,
samtidigt som den ger ett lite rumphugget intryck. Från början har båten av form och inpassning att döma varit spetsgattad i aktern, precis som de flesta andra bevarade flyktbåtar av baltiskt ursprung, men i ett senare skede kapats av och byggts om för att kunna bära upp en utombordsmotor – ett ganska vanligt öde för traditionella snipor efter det att utombords- motorerna slagit igenom på bredare front.568 Ett litet
urtag i akterspegeln avslöjar att båten under en period haft en utombordsmotor. På hela taget ser den ut att vara i ganska bra skick, men sprickorna är tydliga, liksom flera lagningar och försök till tätningar.
Det råder ingen tvekan om att Esters ägare håller mycket av sin båt. Dels kommer det sig förstås av att båten var en så ”rörande” gåva från en ensam och fattig man, dels av de speciella händelser båten varit med om. ”Historien, den sitter ju i båten, jag gråter bara jag ser den”, förklarar ägaren, och när vi står kring Ester vänder hon sig till mig och utbrister: ”Tänk hur han måste ha känt när han kastade loss. Undrar om han låg på durken där och bad till Gud. Tänk att han kom alldeles ensam över detta råa kalla hav.” Flera gånger återkommer hon till vad som i hennes ögon är det mest fantastiska med Ester: ”Tänk att den här båten har räddat ett människoliv!” 569
Namnet på mannen som flydde med båten, eller som Ester räddade, som ägaren själv uttrycker saken,
Bild 8.5. Ett par sprickor i bordläggningen har på senare år hindrat Esters ägare från att använda sin båt (båt 31). Det är osäkert om den kommer att sjösättas igen. Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska / SMTM.
kan hon inte dra sig till minnes. Det är tveksamt om de någonsin mötts. Men huset som han dispo- nerade – ett enkelt tvåvåningshus utan el och vatten med järnspis både uppe och nere – finns fortfarande kvar ute på Vätö, och kallas ännu för ”Estländarns”. Familjen i huset närmast, som hyrt där sedan början av 1970-talet, har inte heller de något minne av vad mannen egentligen hette, och det är inte säkert att de någonsin känt till det, för här ute brukade man bara kalla honom för ”Estländarn”.
Grannarna berättar att Estländarn brukade komma traskande genom skogen varje helg med en hink strömming för att sälja. Det var uppskattat bland de vuxna, men barnen var rädda för honom minns de, och mamman, som själv varit sommarbarn på ön, hade samma upplevelse under sin egen barndom. Redan då såg han så gammal ut, förklarar hon, och dessutom hade vi barn blivit tillsagda att vi inte fick vara på hans tomt eller komma nära hans hus, utan att han skulle lämnas ifred. Även de vuxna höll avståndet, av respekt för vad de uppfattade som hans behov av avskildhet.570 Han beskrivs som blyg, till och med som
en enstöring: ”man fick intryck av att han var en rik- tig enstöring som ville vara ifred.” Nere vid bryggan, som anlagts för transporterna från stenhuggeriet, låg hans lilla träfiskebåt, och där hängde han upp sina skötar. Han fiskade fortfarande på gamla dagar, ända till slutet av 1970-talet, och han var alltid ensam.571
Även om Estländarn verkade leva ganska isolerad var han knappast den enda estlandssvensken i området. Just i Roslagen bosatte sig många estlandssvenskar, antingen genom Rågöstiftelsens försorg eller på eget initiativ. Bara på Vätö och grannöarna bodde efter kriget ett hundratal Rågöbor och ett fyrtiotal estlands- svenskar från Vippal och Korkis. Det var människor som var vana vid maritim livsföring och som slog sig ned i utflyttningsbygderna i kustbandet för att fiska, bygga båtar och jaga.572 Ibland har deras närvaro
lämnat spår i det lokala platsnamnbruket, med hus som Estländarns eller vikar som Ryssviken.573 På flera
av öarna häromkring kan man också hitta så kallade ”estbåtar”, traditionella estlandssvenska båttyper som de inflyttade estlandssvenskarna byggt efter ankoms- ten. Bara några hundra meter från den plats där Ester brukade ligga finns faktiskt de ruttnande resterna av en sådan båt, som sägs vara byggd av en man som ursprungligen kom från Rågöarna.574
Om båten Ester byggdes i Sverige eller i Estland är svårt att veta. Om Estländarn flydde med den, om han låg där ensam på durken som den nuvarande ägaren föreställer sig, får vara osagt. Men ensam verkar han i alla fall ha varit, både i sitt hus och i sin båt, med vilken han fiskade ända in i det sista. Vad som med säkerhet kan sägas är att han har levt en stor del av sitt liv ensam med Ester.
Om Ester någonsin kommer i sjön igen är oklart. Men ur bevarandesynpunkt står hon bra där hon står. Ensam i magasinet är hon inte heller. Bredvid Ester står en ganska originell flodbåt från det forna DDR, som Esters ägares make fattade tycke för och impuls- köpte av en fiskare under en resa i östblocket för att ha som ”conversation piece” därhemma. Med de två båtarna sida vid sida kan man nästan få intryck av att det före detta potatismagasinet börjar anta formen av ett så kallat Wunderkammer; ett kuriosakabinett (och ett slags museiembryo).
Lyfter man blicken är faktiskt hela miljön på Stens- näs full av sådana här fantastiska och annorlunda ting, som alla har en speciell historia att berätta. Bland gal- jonsfigurer, exotiska uppstoppade djur, specialbeställda stenkolonner med Blekingemotiv och andra märk- värdiga ting som samlats på herrgården är en baltisk flyktbåt som Ester inte lika udda som det först kan verka. Det här är en miljö som inbjuder till berättande och förevisande, och här har Ester, med sin historia, acklimatiserat sig väl. Kontrasten till livet med den enslige Estländarn på Vätö hade knappast kunnat vara större. Möjligen är Esters dagar som funktionell båt över, men hon är fortfarande något att tala om.