Den värld vi lever i består i hög utsträckning av his- toriskt stoff, av lämningar och ting som blivit kvar för att de ännu inte brutits ned. Av detta arv utgör de avsiktligt utvalda och vårdade kulturarven bara en försvinnande liten del.720 Det innebär att de allra flesta
lämningar, i motsats till kulturmiljövårdens bevaran- desträvan, utvecklas på egna villkor. De förfaller helt enkelt, i långsammare eller snabbare takt. ”Spetsar man öronen kan man nästan höra hur de gamla ladorna faller samman i tystnaden”, skriver etnologen Orvar Löfgren i en artikel där han utforskar de övergivna miljöernas lågmälda men lockande existens.721
Övergivna båtar, som lämnats vind för våg, hör också till de historiska spår som existerar i kraft av sig själva och sin egen materialitet, oberoende av våra urval och värderingar, och som därför kan sägas
röra sig i gränslandet mellan vad som är skräp, eller bråte, och vad som är kulturarv. Nedbrytningen pågår kontinuerligt. Man kan föreställa sig den svaga dun- sen när ett stycke trä då och då faller till marken. Knäppet när ett böjt bord lösgör sig, sprätter ut och samtidigt frigör dofter av tjärindränkt drev. Kanske ett krasande läte när en isskorpa breder ut sig över ett fördäck. Men i praktiken är det väldigt tyst kring de övergivna flyktbåtarna. De försvinner obemärkt, i sin egen takt, och utan att någon griper in för att stoppa förfallet.
Inom kulturmiljövården har nedbrytning vanligen setts som något problematiskt, som en ”negativ för- ändring” som Riksantikvarieämbetet uttrycker det.722
Perspektivet är så förgivettaget och etablerat att man skulle kunna tala om ett bevarandeparadigm. Men det finns också flera exempel där forskning funnit att förfall och nedbrytning ibland kan vara en väsentlig del av en lämnings värden och inte nödvändigtvis är av ondo ens ur ett kulturhistoriskt perspektiv.723
En av de som intresserat sig för nedbrytningens positiva sidor är den brittiska kulturgeografen Caitlin DeSilvey, som kallar sådana här lämningar och ting – som lämnats att utvecklas på ett okontrollerat och oförutsägbart sätt och som kännetecknas av en hög grad av oordning och komplexitet – för ”entropiska kulturarv”. Sådana lämningar, menar hon, kan ofta förmedla en annan sorts kunskap och insikter än vad de hade gjort om förfallet hade hejdats. Inte sällan öppnar de upp för en vidare förståelse än den som hänger samman med kulturmiljövårdens lite stereo- typa och enögda klassificeringar. De inbjuder till en öppenhet, där vi inte på förhand begränsat vår uppfattning om vad en lämning ska vara och hur den ska uppträda, och till ett dubbelseende, där vi kan tillåta den att vara flera olika saker samtidigt. Dessutom har ofta lämningar stadda i förfall särskilda visuella kvaliteter och upplevelsevärden, som griper tag i betraktaren på ett direkt sätt. Inspirerad av den österrikiske konstvetaren Alois Riegl talar hon om ”åldersvärden”, om patina och synliga årsringar, som något helt centralt för vissa lämningars förmåga att väcka intresse och engagemang.724
Att nedbrytning verkligen kan göra den mest all- dagliga lämning fascinerande och ofta också estetiskt tilltalande har inte minst visat sig genom de senaste årens växande intresse för moderna ruiner, både inom samtidsarkeologin och i vidare sammanhang.725
Även övergivna båtar, klassificerade som ”övrig kultur historisk lämning” och hållna för att vara flykt- båtar, skulle på liknande sätt kunna beskrivas som en typ av ruiner, stadda i fritt förfall. Och precis som många andra moderna ruiner och andra övergivna platser är de suggestiva och stämningsskapande. De har en förmåga att aktivera våra sinnen och ge upphov till associationer
och effekter på ett sätt som skulle vara mindre sanno- likt om det gällde en hel och välvårdad båt av samma slag.726 Genom förfallet blottas även information som
annars hade varit svårare att nå – som till exempel att någon inför en kall och kanske våt överfart stuvat ett förråd med tändved längst in i en förpik.
Det må vara att de övergivna så kallade flykt båtarna kanske inte avslöjar exakt vad de varit med om och vilka de är, men de har ändå flera andra insikter att erbjuda. De visar att ett båtvrak på samma gång också kan vara en del av ett landskap – av en ös silhuett – och ibland även en skjutskåre. Deras dofter av brännolja och furu kan tillsammans med omgivningen skänka en förnimmelse av hur en strandning kan låta och lukta, och göra det uppenbart hur samma mörker som de flyende drog nytta av vid avfärden kunde vara en fara vid ankomsten. På samma sätt kan de båtar som dragits upp på land och lämnats att för- falla vid trygga vikar vittna om vad som sannolikt varit mindre dramatiska ankomster, om ett fortsatt omhänder tagande och kanske en ny hemmahamn.
Det finns dock en sak som de övergivna båtarna mer än något annat kan påminna om. Det är hur snabbt
människors och båtars villkor kan skifta. Samma båtar som människor under kriget var beredda att betala ett högt pris för och ta stora risker med, som kunde innebära skillnaden mellan liv och död och mellan frihet eller ofrihet, ligger nu helt övergivna, till synes värdelösa, och bara i bästa fall kända för kulturmiljö- vården som ”övrig kulturhistorisk lämning”.
Bild 10.15. Den krypande växten backtimjan trivs på torr och mager mark liksom på bordläggningsplank från gamla flyktbåtar (båt 27). Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska / SMTM.
Bild 10.14. En flyktbåt i strandskogen, stadd i långtgående förfall. Sedan bordläggningen fallit bort avtecknar sig spanten som revben (båt 19). Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska / SMTM.