En sak som överraskat i det här projektet, utöver hur många flyktbåtar som faktiskt visat sig finnas kvar, är hur många som antas vara flyktbåtar, trots att mycket pekar på att de inte är det. Under studiens första, inventerande fas såg antalet kända flyktbåtar ute i landet ut att växa till ett oväntat stort antal, bara för att minska igen vid en noggrannare genomlysning. De lämnade uppgifterna om dem var många gånger motsägelsefulla, direkt felaktiga eller på kollisionskurs med alternativa utsagor. Även i de fall då provenien- sen som flyktbåt var ovedersäglig kunde historierna om samma båt innehålla detaljer som var uppenbart felaktiga eller i alla fall tveksamma. Att få klarhet endast utifrån vad som berättades om dem visade sig därför vara svårt. På så vis har undersökningen inte bara kommit att handla om minne, utan också om glömska. Den har bekräftat hur snabbt händel- ser och kunskapen om tingen faller ur minnet – och ur historien – och hur förrädiska minnesbilder eller återberättade historier ofta är.
Ändå är det tydligt att de minnen som kring- gärdar båtarna, liksom båtarnas egen utsagokraft, är helt centrala för deras förmåga att sprida ljus över historien. Det framhålls ibland att historien verkar i
kritisk kontrakurs mot minnet, och att historikernas viktigaste roll är att fungera som väktare för be svärande fakta, att vara de som drar fram skeletten ur minnets garderob och påminner om det som minnet glömmer eller förtränger.731
Det är en viktig uppgift, men när det gäller de baltiska flyktbåtarna i Sverige är förhållandet närmast det omvända. Det är inte i arkiven och i befintlig forskning som förekomsten av flyktbåtar kan beläg- gas, utan i det levande minnet och inte minst genom båtarna själva. Det är de som aktualiserar historien om flykten över havet och som kan rikta ljuset mot historier som fallit bort ur historieskrivningen, och som på grund av sekretessbestämmelser, politiska hän- syn eller, fram till nyligen, brist på källmaterial inte heller kunnat behandlas. Tingen – båtarna – bidrar i så måtto till att vissa aspekter av det förflutna och av nutiden aktualiseras. De utgör minnen som kan ingå i bearbetning av det förflutna, av vad som händer i samtiden och i diskussioner om framtiden. Men hur de förstås beror däremot i stor utsträckning på våra egna referensramar. I det minnesskapande som sker i mötet mellan människorna och båtarna spelar där- för både tingens och människans erfarenheter in.732
Av studien har det särskilt tydligt framgått hur betydelsefulla båtarna är – både de faktiska och de förmodade flyktbåtarna – för att underhålla och bevara minnet av flykten. Det gäller inte minst i trakter dit många flyktbåtar kom, eller där flyktingar vistades, och där det verkar ha formats minnen och berättelser i bygden som haft ett behov av att förtingligas. Ibland verkar även minnet av enskilda flyktingar – kanske i synnerhet färgstarka karaktärer i båtarnas närområde – ha spillt över på själva båtarna. Andra gånger tycks det ha skett en förskjutning från etiketten ”flykting” till epitetet ”flyktingbåt”, så att de arbetsbåtar som flyktingar ägt kommit att uppfattas som båtarna de flydde med.
Dessa minnen, som svärmar kring bygder, öar och båtar, utgör många gånger vad man skulle kunna kalla sociala minnen, som övertagits av individer som långt senare lever i den trakt där det som min- net talar om utspelade sig.733 Att göra minnen som
inte är självupplevda till sina egna är naturligtvis en vansklig process och kan kanske medföra ett mer eller mindre medvetet sökande efter yttre bekräftelse. En övergiven båt med borttappad historia kan bli en tacksam projektionsyta för sådana svärmande min- nen och ge dem förankring, tydligare konturer och i någon mån också högre sanningsanspråk. Allt detta är kvaliteter som är direkt kopplade till båten som ett fysiskt objekt. Tingen – båtarna – behövs med andra ord för att förankra minnen och härbärgera berättelser om en historisk händelse vid kusten, i lokalsamhället eller i en familjs historia. De blir stödjepunkter för minnet och, i de fall en båt bevarats inom familjen, till livshistoriska orienteringsmärken, utifrån vilka familjehistorien kan struktureras. Så kan de fungera som en minnets rockhängare, som etnologen Orvar Löfgren uttryckt det.734
En annan sak som överraskat i arbetet med de minnen som hör ihop med båtarna är hur många av dem som handlar om hämtningsresor och smuggling. Att sådan verksamhet förekom är historiskt belagt, men har samtidigt inte riktigt slagit igenom i det dominerande narrativet om flykten. Båtarna och de minnen som cirkulerar kring dem har således en egen utsagokraft, oavhängig av ”den stora berättelsen” om flykten. Med sitt underifrånperspektiv ger de resonans åt en mer mångfasetterad historia och bidrar till att belysa aspekter som delvis fallit i skugga. Det är som Aleida Assmann säger, apropå den ofta framställda dikotomin mellan minne och historia: ”Vi behöver minnet för att blåsa liv i den historiska kunskapens massa, detta i form av urval och betydelse, perspektiv och relevans, och vi behöver historien för att kritiskt
Bild 11.4. ”Till minne av flykten över Östersjön 1944”. Minnes- märke i Societetsparken i Norrtälje, skapat av Anders Jansson och uppfört av Norrtälje kommun till 70-årsminnet. Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska / SMTM.
Bild 11.5. Båtarna har en förmåga att samla minnen – som dock ibland kan vara motsägelsefulla eller på kollisionskurs med vad båtresterna själva kan avslöja (båt 25). Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska / SMTM.
granska minnets konstruktioner, som dikteras av samtidens särskilda behov.” 735
Annars är det snarare påtagligt hur de berättelser som cirkulerar kring båtarna i någon mån fiktio- naliseras och färgas av hur historien om ”den stora flykten” brukar återberättas – ungefär på samma sätt som levnadsberättelserna har en tendens att fastna i en ganska fast och ibland lite tillrättalagd form.736
Återkommande teman är hur överfulla båtarna var, hur det stormade på havet, hur båten gömdes undan för att undvika utlämning, trots att detta sällan varit aktuellt, och att båten är den enda som finns kvar, eftersom ryssarna förstörde alla andra.
Även om uppgifterna som cirkulerar kring de övergivna båtarna inte är alldeles korrekta ger de på hela taget en ganska bra bild av den historiska verk- ligheten, som en ”narrativ sanning”, där detaljerna må vara fel men själva andemeningen ändå äger sin giltighet.737 De minner om flykten så som den i stora
drag var, inte för alla förstås men för många. Det stämmer att det var hårt väder i slutet av september 1944, att våghöjden upplevs ännu mer när man sitter i en liten båt och att båtarna – som ibland byggts i smyg – många gånger var just små och djupt ned- lastade samt att attacker förekom under överfarten. Därför kommer båtvraken sannolikt att bidra till att förlänga minnena av något större än de själva, trots att minnena om enskilda båtars historia bleknat med tiden och trots att luckor uppstått i vetandet om en tid när flyktingkontingent efter flyktingkontingent med människor från många olika länder och bakgrunder kom över havet till den svenska ostkusten.
I någon mån kan minnena även sägas hänga sam- man med båtarnas fysiska bevarandetillstånd. Genom sin relativa beständighet hjälper de till att bevara minnen och berättelser som annars hade riskerat att förflyktigas. Men en båt som är övergiven och kan- ske kraftigt förfallen, och vars historia delvis fallit i glömska eller börjat få lösare ramar, lånar sig också åt kontemplation. De har en förmåga att pocka på uppmärksamhet och sporra fantasin på ett helt annat sätt än de välbevarade exemplaren. Hålen i skroven behöver på så vis inte betraktas som kunskapsluckor, utan kan lika gärna ses som öppningar för fria associ- ationsbanor, och de mjuknande, halvmultna borden innebär inte bara en förlust utan bildar också en gro- grund där berättelser och myter kan få fäste. Just den här avsaknaden av information är viktig, kanske till och med en förutsättning för att båten ska bli mot- taglig för olika berättelser. Glömskan är på många vis central för att någonting överhuvudtaget ska kunna lösgöra sig som ett minne.738
Det är också tydligt att de minnen som formas kring båtarna i viss mån har att göra med tidens gång; med nya generationers intresse för vad som varit och
med nya utblickspunkter. Så har flera av båtarna blivit föremål för omförhandling och ”återaktiveras” som flyktbåtar efter att de tagits ur bruk – eftersom de då uppenbarligen i högre utsträckning än tidigare öppnar sig för ett tillbakablickande.
Andra gånger är det istället ett förändrat politiskt klimat som varit avgörande för intresset. Man kan säga att flera av båtarna har befunnit sig på gränsen mellan minne och glömska, och i praktiken fungerat som ett passivt och vilande kulturellt minne (även kallat ett arkiv- eller referensminne), redo att aktiveras om behov uppstår.739 Så är det påtagligt att den så
kallade flyktingkrisen i Medelhavet på 2010-talet fått flera av båtarna att lysa upp och kommenteras med hänvisning till den aktuella situationen kring dagens båtflyktingar. På samma sätt har Sovjetunionens fall och återupprättandet av de baltiska staterna haft betydelse för vad som varit möjligt och kanske till och med trängande att minnas och bearbeta. Tyd- ligt är att det medfört ett pånyttfött intresse för den estniska och lettiska historien, vilket yttrat sig i att båtar repatrierats och införlivats i centrala minnes- institutioner.