En sista överraskande insikt är i vilken utsträckning de bevarade båtarna fortsätter att påverka människor, i egenskap av affektiva ting.
Det har ibland sagts att ting i själva verket är händelser, långsamma händelser.751 Det är på många
sätt ett bra perspektiv på de båtar som behandlats i den här studien. Det har nämligen visat sig att det fortfarande händer saker kring dessa båtar, att de gör saker, som inte bara handlar om att de plöjer fram genom vattnet eller, när de är övergivna, att spant och bordläggning då och då faller till marken. Det är snarare som att de utsöndrar något av vad de varit med om, erfarenheter som människor mer eller mindre instinktivt registrerar och reagerar på. Det är stäm- ningsskapande och bildar en atmosfär som präglas av respekt, eftertänksamhet och högstämdhet, och som ibland till och med kan vara andaktsfull.
Som en följd av detta är det också påtagligt att de får de människor som har att göra med dem att vilja visa omsorg om dem, att det finns ett spontant engagemang, om än ett lågmält sådant, kring de förmodade flyktbåtarna. Ett båtvrak som håller på att ruttna bort blir föremål för vad som kan liknas vid en sorts palliativ vård, när resterna tjärstryks för att bli kvar ännu en liten tid. Ett annat tas omhand och renoveras, för att det vore synd om båten skulle försvinna. Det talas om en ”skyldighet” att bevara och på Facebook leder upplagda bilder på flyktbåtar till spontana kommentarer som ”viktigt budskap” 752,
”starkt minnesmärke” 753, ”Den borde konserveras och
ställas ut” 754 och ”Den båten borde tas om hand för
att sparas till eftervärlden” 755.
Tydligt är också att båtarna ger upphov till funde- ringar om värderingsfrågor med politiska undertoner och ibland leder till att olika meningar bryts mot varandra. I en estnisk kontext är båtarna flaggskepp för den estniska republiken, medan de i Sverige dras in i en förhandling om flyktingmottagande. En båt på Marinmuseum ställs ut tillsammans med en upp- maning att skänka pengar till arbetet med omhänder- tagande av båtflyktingar på Medelhavet, vilket väcker negativa reaktioner, som i sin tur blir ett incitament till en större utställning om flykt. Ett annat exempel kan hämtas från Facebookgruppen Gotland i bilder, där ett foto på en flyktbåt publiceras tillsammans med en kommentar om hur attityderna till flykting- mottagande hårdnat:
Under 2:a Världskriget, kom över 10 000 flyk- tingar till Gotland, i båtar som denna. Många kom aldrig fram.... DÅ, gick Gotlänningarna man ur huse för att hjälpa de flyende. Idag, flyr människor oxå från krig, men nu är ju inte kriget, på vår egen bakgård, o människorna har kanske en annan hudfärg o religion... så det där med att hjälpa....😢😢😢😢 756
Inlägget anmäls som olämpligt av en medlem i gruppen, bara för att då istället göras till omslags- bild av gruppens administratör.
Den tyska professorn i kulturminnesvård Gabi Dolff-Bonekämper757, som i många år arbetade för
att bevara delar av den avvecklade Berlinmuren för eftervärlden, har påpekat att en central egenskap hos minnesplatser är att de bär med sig en inneboende källa till meningsskiljaktigheter, att de inte bara är platser för minnesarbete utan också för dispyter. Detta, menar hon, är en ofta underskattad egenskap hos kulturarv, och en av deras främsta förtjänster. Att det pågår en förtätad diskussion om dem visar nämligen inte bara att de är relevanta för sin samtid, utan också att de bidrar till att minnet om deras historia hålls vid liv. Det är en kvalitet som utan tvekan också kan hänföras till flyktbåtarna.
Som grupp betraktad kan de baltiska flyktbåtarna kanske inte kallas för ett kulturarv, i alla fall inte i mer officiell bemärkelse, eftersom de bara undantags- vis varit föremål för kulturarvssektorns urskiljande, erkännande och administration. Ändå går det inte att ta miste på att det finns ett brett engagemang kring dem som delas av flyktingsläkter och andra svenskar, som involverar fattig som rik och som ofta vilar på ideell basis och ett personlig övertygelse om båtarnas värde och betydelse. Det är ett engagemang som i stor utsträckning tycks vara emotionellt grundat och som utgår från de känslor och associationer båtarna väcker, snarare än deras reella kunskapsvärde. Om man ändå ska tala om dem som ett kulturarv utgör de ett mer lågmält och personligt sådant, vilket förstås till viss del har att göra med att kunskapen om deras existens som grupp betraktad inte tidigare funnits.
Även om de baltiska flyktbåtarna inte har någon organiserad intressegrupp bakom sig, så som kulturarv vanligen har, så finns det många människor som har särskilt starka band till den historia båtarna utgör del av. Personliga möten med informanter, inte minst med människor som själva flytt eller vars äldre anhöriga flytt, har gjort det tydligt att den flykt som den här forskningen kretsar kring inte bara är historia, utan också en del av nuet. Människor som kommit till Sverige som båtflyktingar och som konfronteras med sina minnen av flykten märker ofta att de fortfarande kan förnimma händelserna i sitt kroppsminne och i
känslostämningar eller hågkomster.758 Det innebär i
sin tur att de fysiska spåren av flykten kommer i en delvis annan dager.
I forskning om kulturarv och historia har ibland ärret använts som en metafor för de avtryck en smärt- sam historia kan lämna hos människor och i landskap. Att ärrvävnaden lånar sig åt den sortens jämförelser kommer sig av att den utgör en synlig påminnelse om en historisk händelse, om ett sår som uppstod men som tillhör det förflutna. Det kvardröjande märket på huden – ärret – utgör en knutpunkt mellan nuet och historien och kan ibland också betraktas som en skär- ningspunkt mellan det personliga och det politiska.759
Kulturarvsforskning har vid flera tillfällen konsta- terat att kulturhistoriska lämningar förknippade med
historiska trauman inte bara har potential som källor till minnen och kunskap, utan att de också kan bidra till läkningsprocesser. Ett viktigt led i detta är just själva uppenbarandet av det som tidigare varit bortträngt eller fördolt.760 Det handlar om ett synliggörande,
som också är en form av erkännande. På så vis kan inventeringen av flyktbåtar spegla båtflyktingarnas erfarenheter i konkreta lämningar. Båtarna kan då förstås som ett slags ärrvävnad i landskapet, som en synlig påminnelse om en sårig och våldsam historia, som på olika sätt märkt kusterna på bägge sidor om Östersjön. Men man kan också säga att de ”funna” båtarna materialiserar de psykologiska ärren, att de på sätt och vis är en bekräftelse på att de sår dessa människor bär på är verkliga.
Bild 11.7. I slutet av september händer det att människor placerar gravljus på flyktbåten, till minne av dem som omkom under flykten hösten 1944 (båt 24). Foto: Mirja Arnshav.
Sammanfattning
• Vilka minnen och berättelser kan knytas till dem?
• Vad betyder de för människor idag, och vad gör de med sin omgivning?
Studiens teoretiska utgångspunkter kan hänföras till den posthumanistiska materialitetsforskningen, och mer specifikt till tre olika fokusområden. Det första handlar om affekt, där jag med inspiration från fenomenologin beskriver hur ting kan ha en förmåga att väcka tankar och känslor. Det andra handlar om arkeologiska narrativ och hur ett fokus på tingen kan ge en särskild slags förståelse av histo- rien och nya perspektiv på den. Det tredje området, som även är studiens viktigaste inspirationskälla, är objektbiografin, som med tingen i fokus tar fasta på dessas sociala relationer och intresserar sig för hur de förändras över tid.
När det gäller genomförandet har studien vägletts av reflexiv och explorativ metodik, och av pragmatisk systematik. Utmärkande för ett sådant tillvägagångs- sätt är att det bejakar forskarens egen kreativitet, men också källmaterialets förmåga att skänka nya och ibland oväntade insikter, som tillåts påverka forskningen i olika riktningar. En viktig empirisk utgångspunkt har varit själva båtarna, där flertalet besiktigats och dokumenterats med foton och beskrivningar. Även arkivmaterial och muntlig information utgör viktiga källor för studien.
Sammanlagt behandlar studien 35 båtar, som i olika sammanhang omtalats som baltiska flyktbåtar. Av dessa bedöms proveniensen som flyktbåt kunna beläggas säkert i 21 fall, medan övriga är mer eller mindre sannolika som flyktbåtar. I ett par fall har en sådan bakgrund helt kunnat uteslutas. Anledningen till att även dessa båtar är intressanta för studien är att de hålls för att vara flyktbåtar, och behandlats som om de vore det. Därmed utgör de i någon mening en sorts minnesmärken med bäring på flykten.
Bland de påstådda flyktbåtarna finns fyra båtar som flutit iland tomma under slutet av kriget och som av upphittarna antagits vara förlista flyktbåtar, där de Hösten 2017 fick jag i ett gotländskt fiskeläge syn på
en båt med tydliga drag av öst- eller centraleuropeiskt båtbyggeri. Min nyfikenhet väcktes och ökade ännu mer när jag fick reda på att båten förmodligen var en förlist flyktbåt, som lagt ut från Baltikum under andra världskriget och som bärgats av några got- länds ka fiskare. Mötet med båten blev incitamentet till föreliggande studie om baltiska flyktbåtar i Sverige.
Under andra världskriget ockuperades de baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen inte mindre än tre gånger; 1940 annekterades de av Sovjetunionen, 1941 av Nazityskland och 1944 återigen av Sovjet- unionen. Inför hotet om deportationer, tvångsvärvning och terror flydde drygt 30 000 människor, mestadels ester men även flera tusen letter, över havet mot Sve- rige. Flykten var ofta farofylld, för att båtarna var små och överlastade men också för att de flyende riske- rade att attackeras av flyg, patrullfartyg och ubåtar. Efter ankomsten till Sverige beslagtogs merparten av flyktbåtarna, och 1945 verkställdes en utlämning av båtarna till Sovjetunionen.
Tidigare forskning har belyst många aspekter av ”den stora flykten”, som händelsen ibland kallats, men har bara undantagsvis uppehållit sig kring flyk- tens materiella avtryck och inte alls undersökt vad flyktbåtar skulle kunna tillföra förståelsen.
Syftet med avhandlingen är att ta reda på om det fortfarande idag finns baltiska flyktbåtar kvar i Sverige, i vilka sammanhang de i så fall återfinns, vilka deras tillstånd är och vad de betyder för minnet av flykten. Ambitionen är att genom de kvarvarande båtarna skriva fram en arkeologisk berättelse om flyk- ten och dess efterspel – om hur båtarna reflekterar flykten, om vad som hände med dem sedan och om det förhållande människor idag har till dem och till deras historiska bagage. Det är spörsmål som kretsar kring minne, affekt och materialitet och som också tangerar diskussionen om det förflutnas närvaro i nuet. Studien har fokus på tre övergripande frågor:
• Vilka är de båtar som anses vara baltiska flykt- båtar?
ombordvarande omkommit eller stoppats under flyk- ten. Eftersom dessa båtar med något undantag varit skadade och obrukbara vid påträffandet, har de blivit kvar på platsen där de flöt iland. Dessa ilandflutna båtar pekar mot de tragedier som utspelades på Östersjön under kriget, utanför människors blickfång. Trots att de sedan länge är tomma för de tanken till det faktum att människor en gång funnits ombord, varför de kan sägas kommunicera ett slags icke-frånvaro.
Av tre båtar återstår endast mindre fragment, som tagits tillvara och sparats när båtarna i fråga blivit gamla och ruttnat bort eller kasserats. I det ena fallet rör det sig om en metallskena, där incitamentet för sparandet förmodligen varit pragmatiskt och syftat till återbruk. I de andra två fallen utgör fragmen- ten däremot trädelar från skrovet, som sparats som minnen av de saknade båtarna. De sparade delarna har idag övertagits av nästa generation och är nära sammanlänkade med berättelser om den flykt och de flyktbåtar de en gång utgjort del av.
Fyra bevarade flyktbåtar var under studien utställda på centrala museer. Tre av dessa båtar har tidigare varit i privat ägo. En har tillhört ett lokalt fiskerimuseum. Båtarna har hämtats från Sverige efter Estlands fri- görelse för att ingå i estniska museisamlingar. I Tallinn har de värderats som unika museiföremål och ställts ut för att berätta den nationella historien, om flykt och förtryck men också om traditionell estnisk kust- kultur. I Sverige har den enda utställda båten istäl- let använts för att uppmärksamma flykt i ett vidare perspektiv, med paralleller till dagens båtflyktingar på Medel havet. I museikontexten utgör dessa båtar vad man kan kalla vittnesobjekt, som utöver sin egen erfarenhet också fungerar som symboler för en större historisk erfarenhet, och som kan aktiveras för att ingå i diskussioner och bearbetning av såväl dåtid som framtid.
Fyra andra båtar tillhör hembygdsföreningar på norra Gotland, vilket gör hembygdsrörelsen till den största svenska aktören för bevarande av detta slags kulturlämningar. I hembygdsföreningen involveras dessa båtar i en bygdehistorisk berättelse, som handlar om flyktingmottagande men som också ger eko åt de flyendes umbäranden. I ett fall har en båt blivit ett monument i offentlig miljö och använts vid uppmärk- sammandet av årsdagar och för minnesstunder. Dessa båtar lånar sig åt reflektioner om dagens politiska läge och attityder kring flyktingmottagande. Det konsta- teras att den gotländska hembygdsrörelsens flyktbåtar, i kombination med det lokalhistoriska perspektivet, har potential att bredda ett traditionellt fokus på rötter och nationell enhetskultur och istället bidra med berättelser om mobilitet och möten.
Att somliga flyktbåtar finns kvar på grund av det undantag i utlämningsbeslutet som gjordes för båtar
med estlandssvenska ägare exemplifieras med fyra båtar. Två av dessa bevaras fortfarande av familjerna, medan två har övergivits och lämnats kvar att för- falla på de platser där deras ägare tidigare bott. Alla dessa, utom en som var i för dåligt skick, fortsatte att användas för fiske i många år efter flykten. Sedan båtarna pensionerats har deras identitet som flyktbåtar kommit att hamna i fokus igen, och det är tydligt att de för de efterlevande har ett emotionellt värde, som snarast verkar ha ökat i takt med generationsväxling- arna. Båtarna är nära förknippade med de bortgångna familjemedlemmar som ägt och brukat dem, men de kan också ses som ett slags överlevande, som inkapslar minnet av flykten och etableringen i Sverige och som därför utgör en länk bakåt i familjehistorien.
I tre dokumenterade fall har båtar med ett påstått estniskt ursprung genom arv hamnat hos personer som inte själva har någon anknytning till Estland. Även i dessa fall har det förflutna i någon mån klibbat fast vid båtarna, vilket bland annat visar sig i att båtarna uppkallats efter sitt nationella ursprung och att de blivit märkvärdigheter. Det är också tydligt att dessa båtar är nära förknippade med sina föregående ägare, och att detta påverkat den fortsatta hanteringen av dem och de känslor de nuvarande ägarna hyser för dem. En av de tre båtarna var vid arvskiftet redan förfallen. De övriga är numera tagna ur bruk, men fortsätter ändå att bevaras av sina nuvarande ägare.
Fyra båtar med ett förmodat baltiskt ursprung samt en båt som byggts i Sverige men som deltagit i evakueringen av människor från Estland används idag som fritidsbåtar, eller utgör renoveringsprojekt. Alla har vid något kritiskt tillfälle ”räddats” från för- fall eller vanvård och har genom åren varit föremål för flera ägarbyten och omfattande renoveringar och ombyggnationer. Endast en av båtarna har bevarats just på grund av proveniensen som förmodad flyktbåt, men samtliga båtägare menar ändå att båtarna bevarar något av sin identitet som flyktbåt. Det konstateras att båtarna har en aktiv och framskjuten roll i relationen till sina ägare, och att deras historia har en tendens att överleva även omfattande renoveringar.
Avslutningsvis behandlas fem båtar som är vad som inom kulturmiljövården brukar kallas varaktigt övergivna. Dessa båtar, som strandat eller dragits upp och sedan övergivits, är stadda i mer eller mindre långtgående sönderfall. De delar många av de kvaliteter som brukar tillskrivas moderna ruiner, där sönderfall ibland kan vara förlösande för det kulturhistoriska värdet. Bland annat har de särskilda estetiska kvaliteter och en förmåga att fånga betraktares intresse, men också en förmåga att ge ifrån sig ledtrådar till kunskap och förståelse av ett slag som mer sällan fångas upp av historieskrivningen. Kring dem cirkulerar flera historier, men också en utbredd glömska, som gör det
svårt att slutgiltigt ringa in deras identitet och som tillsammans med det pågående sönderfallet också kan göra det svårt att skydda dem som fornlämningar.
Studien har visat att de baltiska flyktbåtarna inte har något typiskt livslopp, utan tvärtom återfinns i en mångfald av miljöer och att de representerar hela spektret av bevarandetillstånd. Det är också tydligt att båtarnas identitet som flyktbåtar ofta samsas med flera alternativa identiteter, och att den ofta aktuali- serats sedan båtarna tagits ur aktivt bruk.
Ett av studiens viktigaste resultat är den dokumen- tation som är resultatet av den genomförda inven- teringen och besiktningarna. Få av dessa båtar har tidigare varit kända utanför sitt lokala sammanhang. En nationell sammanställning av detta slag har där- för tidigare saknats, vilket varit hämmande både för forskning och kanske också för förståelsen av det svenska kulturlandskapets bredd och komplexitet, åtminstone när det gäller kategorin fartygslämningar.
Ett annat resultat är att det nu för första gången går att tolka flyktbåtarna som ett arkeologiskt spår. Utifrån deras storlek, läge, skrovdetaljer med mera går det att belysa aspekter som våld och politik, strandningar och omhändertagande, flyktstrategier och risktagande. De visar på erfarenheter som få andra källmaterial kan vittna om, och som inte saknar intresse för den arkeologiska (liksom den allmänmänskliga) förståel- sen av flykt. Spåren av beskjutningar vittnar om det våld de flyende utsattes för, medan båtarnas litenhet vittnar om deras stora nöd – samtidigt som just det gör det svårt att förstå den faktiska omfattningen av migrationen. Det faktum att relativt få båtar finns kvar i landet kan också ses som ett negativt spår, som kan tolkas som ett avtryck av sovjetiska anspråk och svensk utrikespolitik efter freden. Därutöver utgör båtarna sällsynta spår av en tidigare estnisk kustkultur, som slutgiltigt sveptes bort med den andra sovjetiska ockupationen.
En tredje slutsats är att båtarna på flera sätt visat sig vara betydelsefulla för minnet av flykten. Även om alla båtar som ansetts vara flyktbåtar inte fungerat som sådana, bidrar de till att ge resonans åt berättel- ser om flyktingars ankomst till olika kustområden. Båtarna är viktiga för att föra vidare minnet och för att rikta ljuset mot vissa specifika erfarenheter, som annars riskerar att drunkna i den historiska kunska- pens gigantiska massa.
Avslutningsvis kan också konstateras att de här båtarna fortfarande väcker engagemang hos de människor som känner dem som just flyktbåtar. Många betraktar dem som ett viktigt kulturarv och uttrycker en upplevd pliktkänsla när det gäller deras bevarande. Det är tydligt att de som finns i tillgäng- liga miljöer har en förmåga att ge stämning åt platser, och att de stimulerar till samtal och reflektion om
hur historien upprepar sig och om vad båtflyktingar fått (och alltjämt får) utstå. De är i den bemärkelsen kanske inte ett officiellt men väl folkligt kulturarv, med tydligt affektiva undertoner.
Avhandlingen avslutas med ett register över de båtar som beskrivits. I registret finns kortfattad infor- mation om båtarnas historik, sidhänvisningar samt beskrivning av deras konstruktion. Mer fullständig fotografisk dokumentation av båtarna finns tillgänglig vid Sjöhistoriska museet.