Något som också överraskat mig i min forskning är insikten att de utpekade flyktbåtarna inte bara värde- sätts som unika källor till kunskap om flykten, utan i lika stor utsträckning – åtminstone från en baltisk horisont – som källor till kunskap om traditionellt, ofta estlandssvenskt, båtbyggeri. De båtar som fortfarande finns kvar i Sverige, eller som på senare år repatrierats, har nämligen visat sig vara unika inte bara som ett av få bevarade materiella avtryck av flykten, utan också som de helt vanliga båtar de en gång i tiden var. De utgör ett material som efter ockupationen nästan helt saknas i Baltikum och som därför är intressant som spår av det liv som föregick kriget, och som sedan aldrig blev sig likt.740
En annat oväntat resultat var att finna att flera av båtarna har direkt avläsbara erfarenheter av kon- flikterna och flykten. Somliga har spår av beskjut- ning, vilket får anses vara ett för svenska förhållanden ovanligt vittnesmål, med få paralleller bland övriga kulturhistoriska lämningar och föremål från tiden. Andra gånger handlar det istället om vrak som lappats och lagats för att färden mot frihet skulle vara möjlig. I bägge fallen återspeglar spåren den nöd som drev människor att riskera sina liv i dessa båtar, men de berättar också om resiliens och agens; om människors förmåga att finna ett sätt framåt även i de mörkaste av situationer.
Det faktum att båtarna överhuvudtaget finns är också i sig ett informativt spår. Båtar med baltiska
drag, båtar med militär prägel eller med spår av skott- skador, motorbåtar med ruff och motor med en mer förlig placering än vad som är vanligt på den svenska ostkusten – allt detta är uttryck för hur kri- get rört om i den materiella kulturen, så att spåren av en bortsvept kustkultur och av krig och konflikt inte hittas där det hade varit förväntat, utan på en annan kust, långt bort från krigsskådeplatsen. De ilandflutna och strandade båtarnas läge vittnar om vilka områden som berördes av flyktingströmmen, medan de fortsatt använda båtarna, som så små- ningom blev kvar på sina tidigare ägares boställen, istället vittnar om hur skärgården och kusten – som då var utflyttningsbygder – fick nytt liv genom de estlandssvenska nybyggarna.
En utmärkande egenskap hos de bevarade flykt- båtarna är också deras litenhet. Av de bevarade båtar som med stor säkerhet kan antas vara flyktbåtar från Baltikum placerar sig samtliga i storleksspannet mel- lan knappa fyra till drygt nio meter, med ett genom- snittligt mått på bara lite drygt sex meter. Detta kan jämföras med listorna över registrerade, beslagtagna båtar, som omfattar båtar från fyra meters längd till fartyg på över femton meter, och som visar att näs- tan 80 procent av dessa båtar var större än sex men mindre än tio meter långa.741
Att flyktbåtarna många gånger verkligen var små är ett väl belagt historiskt faktum, som också väckte reaktion hos samtiden och som inte sällan betonades i dagspressen. ”I Estland finns det just nu inte en båt, som är så liten, att man inte skulle kunna fly till Sverige i den”, rapporterade till exempel Stockholms-Tidningens utsände efter ett besök i Öregrund hösten 1944 och fortsätter:
I detta det stora uppbrottets dagar gäller nämligen inte längre förnuft eller bärighet: en liten fiske- båt kan gå till havs med just så många, som den möjligtvis kan ta utan att inte sjunka genast, och en ynklig liten skuta kan gå tvärs över Östersjön med 200 ombord. Och allt detta lyckas, därför att det måste lyckas, och därför att nöden aldrig vetat av några lagar.742
Även på Gotland meddelade journalister sin förvåning över de inkommande flyktbåtarnas litenhet:
Det som mest förvånar mig är båten. Den är rörande liten och bräcklig, inte mycket större än en ordinär roddbåt. Oruffad, med en presenning spänd som skydd över halva båten. Det har blåst mycket hårt det senaste dygnet, och man kan lätt
Bild 11.6. I en sju meter lång båt som egentligen gjorts obrukbar genom automateld före flykten färdades en barnfamilj om totalt 13 personer med medhavda tillhörigheter och utrustning över havet. I skrovresterna syns tydligt de pluggade och överlappade hålen (båt 7). Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska / SMTM.
föreställa sig, vilket helvete det har varit ombord på ett hav i fullt uppror […]. Båtarna är […] fyllda till långt över den gräns, då man måste be till högre makt för att det skall gå väl.743
Alldeles representativa är dock inte de bevarade flykt- båtarna. Motorjakter, bogserbåtar, pråmar och skutor, med kapacitet att ta över många människor under en enda resa, saknas helt i det arkeologiska materialet. Där finns bara den lilla, odäckade båten, som åter- kommande lyftes fram av den samtida pressen och som på senare år också kommit att stå som symbol för flykten i monumentkonst och minnesmärken, som till exempel i Visby domkyrka och i Societetsparken i Norrtälje. I någon mån är det möjligt att detta för- svårar förståelsen av flyktens faktiska omfattning; att det var fråga om tiotusentals människor eller Sveriges dittills största invandring i modern tid.
Men de små båtarna rymmer istället en annan förståelse. De vittnar om flyktingarnas utsatthet och desperation, men också om hopp och övervunna hinder. När estlandssvensken och författaren Viktor Aman frågar sig vilket som var det vackraste som skett i samband med estlandssvenskarnas överflyttning till Sverige blir svaret: ”Småbåtarna och deras färder.” Han menar att småbåtarna var ett uttryck för folkets initiativ och oegennyttighet. Med dessa båtar räddades människor som inte hade någon annan hjälp att vänta. Trycket från småbåtarna fick också myndigheterna att tänka om angående flyktingarnas situation, och så småningom sträcka ut en hjälpande hand.
Det ligger en mänsklig storhet över dessa båtar – vrak som gjorts flytbara, farkoster som byggts i lönn och forslats till strand i smyg, motorbåtar som kom från Sverige, som närmade sig stranden när mörkret fallit. Dessa båtar fortsatte så länge det gick. Och det gick … för de flesta.744
Som också framgått var det inte meningen att alla flyktbåtar som fortfarande finns i Sverige skulle finnas här och bli de minnen de numera är. Stora ansträng- ningar gjordes från båda ockupationsmakterna för att hindra människor från att styra västerut, och efter freden lade sovjetiska och svenska myndighets personer ned ett stort arbete på att spåra upp och föra bort även små och ekonomiskt obetydliga båtar. Bara efter svåra överläggningar kunde en överenskommelse om undantag träffas när det gällde de estlandssvenska båtarna.
Glömska kan vara av flera olika slag. En särskild sort är den repressiva utradering eller sociala amnesi, som totalitära regimer ofta ägnar sig åt i syfte att göra händelser till icke-händelser, att sopa undan spår av oönskade grupper för att åstadkomma en historisk
brytning.745 Det är en glömska som var högst påtaglig
i de baltiska sovjetstaterna, där frihetstiden liksom den traditionella kustkultur som estlandssvenskar och andra sedermera avflyttade eller deporterade människor hållit levande var något oberörbart under hela ockupationstiden. Möjligen var det även den sortens glömska Sovjetunionen ville hjälpa på traven genom att kräva tillbaka flyktingarnas båtar.
Om båtutlämningen aldrig hade skett, och fler flyktingbåtar hade blivit kvar i landet, hade histo- rien om den baltiska migrationen till Sverige helt säkert varit mer närvarande och dess omfattning mer greppbar. Men avsaknaden av flyktbåtar kan också avläsas som ett negativt spår. Som sådant visar den hur angelägen Sovjetunionen var att få tillbaka båtarna, av ekonomiska skäl, men kanske ännu mer för att gömma spåren efter flykten och få bukt med en svidande prestigeförlust. På samma gång speglar de frånvarande båtarna Sveriges förhållande till den segrande stormakten, vilka offer man var beredd att göra för att blidka den stora grannen i öster och för- bättra de svensk-sovjetiska relationerna.
Flera av båtarna i studien har framstått som av - vikande och annorlunda med avseende på typ och plats. Det är möjligt att dessa ”avvikelser” i själva verket inte alls ska förstås som ”avvikelser”, utan tvärtom som ett återkommande, karakteristiskt mönster när det gäller just flyktbåtar. Just den här annorlundaheten, att träffa på något som inte är förväntat i regionen utan som naturligt hör hemma i ett annat sammanhang, kan vara ett tecken på att föremålet ”ryckts loss” och är relaterat till migration.746
Vad de baltiska flyktbåtarna kan berätta genom sin materialitet – deras egen utsagokraft – är intressant inte bara som nycklar till förståelsen av den baltiska flykten under andra världskriget. I ett vidare per- spektiv är de också värdefulla som exempel på vilka slags materiella avtryck migration och flykt kan ge upphov till. Att se spåren av migration i arkeolo- giskt fyndmaterial är erkänt svårt.747 Även när flykten
omfattat hundratusentals människor, och inte ligger längre tillbaka än det senaste seklet eller kanske till och med det senaste decenniet, kan fyndmaterialet vara knappt och svårt att tolka.748
Samtidigt kan flyktbåtarna också bidra till att öka förståelsen om hur ett maritimt kulturlandskap kan läsas och förstås. Inom arkeologin har det ofta framhållits att så kallade fartygslämningar – och då i synnerhet sjunkna eller strandade båtar – är kontext- lösa, eftersom de hamnat där de hamnat mer eller mindre oavsiktligt, som en följd av naturens krafter och en nyckfull slump.749 Men den här kontextlös-
heten handlar ofta bara om att sambanden finns på en annan skalnivå, som inte ryms inom regionens eller ens inom nationens ramar, utan tenderar att vara mer
geografiskt extensiva.750 Höjer man blicken kan man
ana hur flyktbåtarna ingår i ett landskap av ubåtar, torpederade lastfartyg och inte minst andra flykt båtar, som tillsammans utgör spår av andra världskriget på Östersjön.