När jag inledde mitt sökande efter flyktbåtar var jag förvånad över att de så sällan verkade vara kända av kulturmiljövård och minnesinstitutioner. Hade en av de första stora flyktingströmmarna till Sverige i modern tid verkligen inte resulterat i fler registrerade lokaler? Naturligtvis finns det goda förklaringar till att just det slags lämningar jag var intresserad av inte alltid fångats upp av de inventerare som tröskat igenom landets terräng, kartblad för kartblad, i jakt på forn- lämningar och andra antikvariskt intressanta lokaler. I egenskap av recenta båtar har de utgjort en kategori
som normalt inte omfattats av inventeringsuppdraget. Generellt sett har de ansetts vara för moderna för att anses vara av arkeologiskt intresse.
Mer anmärkningsvärt var kanske att existensen av flyktbåtar framstod som något av en vit fläck bland marinarkeologer, som inte brukar skygga för mer sen- tida båtlämningar. Här kan istället tystnaden förklaras av att båtarna ligger på land och inte på havsbottnen. Dessutom utgör de inte någon enhetlig typ av fartyg, som kan identifieras utifrån sin konstruktion och pas- sas in i ett övergripande narrativ om utveckling och modernisering. Flyktbåtarna tycks alltså ha hamnat lite mellan stolarna i den praktiknära kulturarvsverksam- heten, för unga för att angå den antikvariskt inriktade allmänarkeologin och i fel element och dessutom för svårkategoriserade för att intressera marinarkeologin.
Inte heller har de baltiska flyktbåtarna uppmärk- sammats av den kulturvetenskapliga forskningen. Det är på sätt och vis inte så märkligt med tanke på att den kritiska kulturarvsforskningen framför allt varit inriktad mot att dekonstruera urvals- och värdekriterier för kulturarv, men ägnat betydligt mindre intresse åt de historiska spår i vår samtid som existerar i kraft av sig själva, genom sin fysiska beständighet.
Eftersom merparten av de förmodade baltiska flyktbåtarna är ett slags arv som fått utvecklas helt organiskt, utan kulturarvssektorns ingripande, åter-
Bild 11.2. En båt, utpekad som en flyktbåt, har vuxit fast ovanför stranden och blivit ett med platsen. Patronhylsor på marken avslöjar att den använts som skjutskåre (båt 21). Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska / SMTM.
finns de idag i de mest skiftande miljöer och i alla tänkbara skick och bevarandetillstånd. En del av båtarna har snudd på blivit ett med naturen, bildat en svag upphöjning på en flack kustremsa dit får har sökt sig för skugga, där människor dolt sig under sjöfågeljakt eller där myror hittat vindskydd för sin stack. Andra har infogats i kulturhistoriska samlingar eller förvaras som släktklenoder i privata miljöer. Åter andra befinner sig under renovering eller är fortfarande i bruk som fritidsbåtar. Som kategori betraktade låter de sig svårligen passas in i den förhärskande polari- seringen mellan å ena sidan skräp och å andra sidan kulturarv.728
Trots att de funnits i landet i mer än 70 år har alltså flyktbåtarnas existens till stora delar förblivit ouppmärksammad. I de få fall då enskilda båtar rönt uppmärksamhet har de antagits vara de enda bevarade exemplaren. Man kan dock varken lasta kulturarvs- sektorn, kulturarvsvetenskapen eller någon del av arkeologin för att flyktbåtarna fallit ur forskningens och kulturmiljövårdens blickfång, liksom ur det all- männa medvetandet. Det är svårt att intressera sig för något som man inte vet finns. Inte desto mindre väcker förhållandet frågor om vilka historiska erfaren- heter som får genomslag och vilka som inte får det. Om ett för den maritima historien så centralt kapi- tel, som berör så många människor och utgör en så
unik händelse i svensk samtidshistoria, nästan helt förbigåtts – vilka andra historier och spår väntar då fortfarande på att uppmärksammas?
En annan fråga som infinner sig är om flyktbåtar- nas existens egentligen gör någon skillnad. Spelar det någon roll om det finns eller inte finns flyktbåtar i det svenska kulturlandskapet? Om det finns 20 eller kanske 30 exemplar, och inte bara 1 eller 2? Jag menar att det gör det och att de båtar som här presenterats – 21 sannolika och 12 mer osäkra flyktbåtar (samt 2 dementerade) – är studiens viktigaste resultat, efter- som själva kännedomen om dem, och inte minst den dokumentation som projektet genererat, öppnar både för forskning och för nya perspektiv.
Inom forskningen kan de lokaliserade flyktbåtarna bland annat bidra till att en transnationell historieskriv- ning, en belysning av en sammanflätad svensk-baltisk historia, kommer till stånd. De kan bidra till forskning om migration, mobilitet och konflikt, och hur dessa spår kan tolkas och förstås. Likaså kan de belysa frå- gan om sentida båtars och båtvraks kunskapspotential och kulturhistoriska värden – något som inte minst aktualiserats med förändringarna i kulturmiljölagen och det pågående fornlämningsförklarandet av mer sentida lämningar.
En sorts kunskap som går utöver det rent veten- skapliga värdet handlar om hur båtarna kan fungera
Bild 11.3. Mot den flacka stranden och det öppna havet tornar skrovsidan upp sig nästan som ett stort flyttblock och utgör ett markant inslag i landskapet (båt 3). Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska / SMTM.
som portaler till upplysning. När båtarna blir expli- cita, när vi ser och vet att de finns, kan vår perception och förståelse förändras. De kan då förändra sättet vi ser på vår omvärld, men också påverka vad i den historiska kunskapsmassan vi upplever som gripbart och verkligt.729 Som få andra lämningar speglar flykt-
båtarna Östersjön som ett flyktens hav och vittnar om vilka svårigheter människor är beredda att utsätta sig för om de tror att det väntar en ljusare framtid någonstans bortom horisonten.
En annan kvalitet som lokaliserade flyktbåtar kan skänka är upplevelsen av samrumslighet. När vi vet om att vi delar fysiska rum med människor som funnits där före oss uppstår länkar till det förflutna, som inte på samma sätt infinner sig vid besök på till exempel ett museum.730 Flera av båtarna utgör orienteringspunkter
i landskapet, som skänker en historisk dimension till i övrigt till synes tidlösa stränder, öar och vikar. Man kan nästan säga att de utgör en sorts snubbelstenar. Precis som dessa gatstenar med namnplaketter, som i syfte att hedra minnet av människor som fördrevs under nazismen placeras ut vid de drabbades adres- ser, minner båtarna om närvaron av människor som på grund av krig och förtryck tvingats bort från sina hem. Även de båtar som flyttats bort från ankomst- platserna eller sina tidigare ägares boställen erbjuder en liknande upplevelse av närhet till det förflutna. De ger oss en chans att leva oss in i hur det kan ha varit att färdas över havet i en båt som den framför oss, och de ger en intuitiv förståelse för flykten.
Vilka är då de baltiska flyktbåtar som visar sig för oss idag? Jag kan konstatera att själva båtarna sällan sticker ut särskilt mycket. Även om några avviker från förväntade båttyper i området ser de vid en första anblick ofta påfallande alldagliga ut. Det finns gott om små båtar för strömmingsfiske och andra klink- byggda motorsnipor, som visserligen kan ha karakte- ristiska estlandssvenska särdrag, men som ändå delar många gemensamma drag med svenskt båtbyggeri från tiden. Inte sällan har de undsluppit utlämningen för att de varit av estlandssvenskt ursprung, eller helt enkelt därför att de strandat och brutits sönder eller utgjort ilandflutna strandfynd, som aldrig rapporte- rats till berörda myndigheter. Därmed visar de på ett mörkertal i arkivens listor över ankomna flyktbåtar.
Ett mer besvärande mörkertal, som också utgör ett saknat kapitel i den här boken, är de båtar som ännu inte påträffats, eller i alla fall inte identifierats som flyktbåtar, därför att de befinner sig på havets botten. För en sak som var och en som ser de små bräckliga flyktbåtarna intuitivt förstår är att alla inte kan ha nått land. Någonstans i Östersjön finns spå- ren av alla de farkoster som förliste och försvann på öppet hav. Likaså är det känt att en del båtar sjönk efter det att deras besättning kommit i säkerhet.
Somliga lämnades att gå i kvav i samband med den svenska marinens räddningsinsatser, medan andra sjönk under bogsering mot uppsamlingsplatser eller vid kaj, sedan alla gått iland och ingen längre öste eller bemannade pumparna.
Många av de här båtarna finns rimligen kvar, om än bortom vårt blickfång. Än så länge har ingen egent- ligen letat efter dem, men helt säkert finns de där ute, kanske urskiljbara som små båtar på lite för stora vatten och med en lite annorlunda packning av symaskiner eller spinnrockar, vapen och husgeråd ombord. En del av dem är troligen försedda med anordningar för att spänna upp presenningar eller enkla tillbyggnader, hastigt tillkomna för att erbjuda ett provisoriskt skydd för väder och vind. Andra kan tänkas ha ovanliga arrangemang för framdrivning – bilmotorer, nödrig- gar eller bara en brusten bogsertross. Somliga av dem kan ha spår av beskjutning, medan andra helt enkelt bara är båtar som inte fick tid att svälla tätt innan man kastade loss, som törnade mot bränningar i kustbandet eller som vattenfylldes av överbrytande sjö.
Kanske är de flyktbåtar som idag finns på havs- bottnen mer talrika än de som finns kvar på land. Under ytan bildar de ett ouppmärksammat spår av flykten över Östersjön, som troligen – med tanke på att Östersjön utgör en sällsynt gynnsam bevarande- miljö för trä – kommer att bevaras i många år än, långt efter det att båtarna på land är borta.