En båt, som trots avsaknad av tillverkningsskylt eller namnbeteckning ändå helt klart signalerar något om sitt ursprung, är det lilla strandvrak som numera ligger och multnar i det gotländska fiske läget Sjaustru (båt 28). Det är en riktig särling i det gotländska sam- manhanget, och det var just genom sitt avvikande utseende, med sina skråspikade ekbord och sin helt inbyggda förstäv, som den väckte mitt intresse och fick mig att börja undra över dess historia.
Senare insåg jag att jag inte var den första som undrade. Etnologen Albert Eskeröd, känd för sitt stora intresse för traditionell båtkultur, observerade samma båt redan i början av 1960-talet och funde- rade även han över dess östeuropeiska drag. För med tanke på vad han beskriver kan det helt enkelt inte
Bild 3.4. På Fårö finns en annan båt som i sin övergivenhet lånat sig åt minnen om flyktingarna, men som aldrig varit en flyktbåt (båt 21). Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska / SMTM.
vara någon annan båt än den han åsyftar i sin bok Gotländska stränder:
Från Sjausterhammar kan man se över till Vitvär och man kan vandra dit i en vid båge på stranden. Gör man så stöter man ofta på strandfynd. Vi fann en flatbottnad båt med två breda bordgångar av ek på fyra bottenplankor. Stävarna var spetsiga och något uppåtsvängda. En ännu primitivare båt, urholkad ur en väldig stock, men av samma kynne, hämtade oss för många år sedan över den lilla insjön åt marsklandet till det lilla fiskeläget Kamp i Hinterpommern. Främlingen från andra sidan havet, som hamnat här på den gotländska stranden, kunde mycket väl vara från den tyska östersjökustens många små marsksjöar bakom havets strandvall, men också lika gärna från den baltiska kusten.161
”Främlingen från andra sidan havet” och ”ett strand- fynd”, kallar Eskeröd båten. Han anade varifrån den kommit, men om han också anade varför den kommit hela vägen över havet så avslöjar han det i varje fall inte för läsaren. Boken om de gotländska stränderna är en essäartad skildring av några ålderdomliga bygder och deras historiska rottrådar, och Eskeröds intresse när det gällde båtar drog åt det funktionalistiska
hållet och var snarare inriktat mot byggnation och traditionella användningsområden än senare bruk och sammanhang.162
När båten hittades på Gotland för allra första gången, fanns det däremot andra skäl än de rent skeppsbygg- nadstekniska att misstänka att strandfyndet kunde ha sitt ursprung på andra sidan havet. Det var i slutet av kriget, och under hösten hade nya grupper av flyktingar från Baltikum anlänt så gott som dagligen i allehanda små och större farkoster. Nu var det vinter och båten hade drivit upp på iskanten som bildats vid stranden. Skrovet låg med bottnen upp och var olycksbådande tomt, utan spår av vare sig människor, packning eller åror. Längst fram i fören fanns ett litet tvärskott med lite fiskeutrustning, men i övrigt verkade allt innehåll ha fallit ur. ”Vi tänkte direkt att det måste röra sig om en flyktingbåt som förlist och slagit runt” berättar Hans Nordström, som tillsammans med sin pappa var den som först fick syn på båten där i strandisen. Och de insåg i samma stund de såg den att det måste ha gått illa för dem som färdats i den.163
Insikten om den tragiska olyckan hindrade ändå inte upphittarna från att ta vara på båten. I fiske- läget Sjaustru någon mil längre söderut hade fiskarna börjat bygga en pir som skydd för sjön, och när de fick höra om fyndet frågade de om de inte kunde få använda båten för att transportera sten till bygget.
Bild 3.5. Båten i Sjaustru på Gotland (båt 28). Förskeppet med sina släta silvergrå bord höjer sig fortfarande envist över marken. Den flata botten saknas men antyds av kvarsittande spant. Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska / SMTM.
Sven Norberg, som är född och uppvuxen på orten, berättar att båten därefter tillhörde hans farbror. När arbetet med stentransporterna var klart väntade nya uppgifter. På den här tiden flöt det iland mycket ved och virke på stränderna, som det var lite besvärligt att få hem, och här kom den flatbottnade båten väl till pass. Som barn var Sven själv med på ett par sådana expeditioner, men när farbrodern senare flyttade till Landsort drogs båten upp på land och blev liggande.164
Idag är båten alltjämt kvar där den lämnades, centralt mellan längorna av bodar i fiskeläget. Den gotländska seden bjuder att en båt som tjänat ut inte ska skaffas undan, utan lämnas ifred på stranden för att försvinna i egen takt. Nere vid stranden några meter bort, alldeles vid den smala vägen in till fiske- läget, ligger två gamla tvåmänningar (traditionella gotlandssnipor) på lit de parade, och nere vid vatten- brynet återfinns dagens bruksbåtar. Kanske finns det också rester av ytterligare en flyktbåt i närområdet, för under kriget bogserades en större motorbåt från orten Pāvilosta vid den lettiska östersjökusten in hit till fiskeläget bara för att kort därpå slita sig under en storm, driva in mot Ardrekusten och försvinna.165
Ryktet om att en gammal flyktbåt finns i fiskeläget har idag fått viss spridning, men få människor som nåtts av det vet vilken av båtarna ”Främlingen från andra sidan havet” egentligen är.166 Det är nästan
märkligt hur många människor som varje år ser den här båten, men som ändå inte riktigt ser den, som nöjer sig med att registrera den som en gammal båt bland flera. För svaret ligger faktiskt alldeles i dagen, tydligt avläsbart i de bevarade båtdelarna, som skvallrar om en konstruktion som har mycket lite gemensamt med vanliga gotländska bruksbåtar.
Till sin form är båten betydligt smalare och längre än traditionella flatbottnade båtar, som gotländska flatäskor, och påminner mer, som Eskeröd påpekade, om en förädlad stockbåt eller en flatbottnad kanot. De fyra bottenplankor som Eskeröd skrev om finns visserligen inte längre kvar, utan har blivit en del av den gotländska myllan, men de bottenstockar som hållit dem samman sitter fortfarande i ursprungligt läge och visar på ett ovanligt skarpt slag mellan den flata bottnen och båtens raka sidor. De två sidoborden är byggda i ek. De är påfallande breda och lagda på kravell, vilket precis som trävalet får anses vara lite avvikande då de flesta svenska allmogebåtar är byggda på klink och på Gotland vanligtvis av furu. Rader av små snedborrade hål avslöjar att farkosten inte heller byggts i sedvanlig skelettbyggnadsteknik, vilket brukar vara fallet med kravellbyggda båtar, utan att borden istället skråspikats till varandra. Ytterligare en speciell detalj är det översta, kilformade bordstycket, som fogats till relingsbordet mellan förstäven och bogen
Bild 3.6. Sällskap på båttur i Kuriska sjön någon gång under 1930–1940-talet med en så kallad kurėnas av samma slag som den i Sjaustru. I bakgrunden syns en större variant av båttypen. Foto: okänd, Bildarchiv Ostpreußen.
och på så vis skapat båtens språng. I fören omsluter borden den spunningslösa förstäven på ett sätt som skiljer sig från hur de brukar se ut i svenskbyggda båtar. Dessutom finns det spår över läbord på bogen – en detalj som man inte sett på småbåtar i Sverige under de senaste århundradena.
Båtar av den typ som den i Sjaustru fanns, som Eskeröd påpekat, på flera håll i den södra Östersjö- kustens sjöar och vattendrag. Före kriget var de även en vanlig syn i Kuriska sjön, där de seglade i skydd bakom den långa sandrevel som sträcker sig mellan Litauen och Polen, och som skiljer lagunen från det öppna havet.167 På lettiska kallas de ibland ever-laiva,
på litauiska kurėnas och på tyska Kurenkahn. De byggdes i både större och mindre modeller, och var riggade men aldrig motoriserade. Flera replikbyggen och äldre original finns idag att beskåda på museer och i hamnarna utmed den här delen av Östersjö- kusten. Ett exemplar, som nästan kunde vara en kopia av båten i Sjaustru, finns till exempel utställt utanför det etnografiska fiskerimuseet i den lilla byn Nida mitt på Kuriska näset. Ett annat nästan identiskt exem- plar bärgades år 1960 från bottnen av floden Venta, som mynnar i Östersjön vid Ventspils på Lettlands västkust – rakt öster om Sjaustru – och finns idag utställt i stadens friluftsmuseum över traditionell lettisk kustkultur.
Dessa båtar har traditionellt använts för fiske och för att transportera last och förnödenheter till större fartyg på redden. Det flatbottnade, långsmala skrovet är en anpassning till kustens långgrunda sandstränder och lugna vatten och floder. Däremot är båtarna inte byggda för att färdas över öppet hav med brytande sjö och dyning. Mellan Kuriska näset och Östergarns- landet på Gotland är det nästan 27 mil fågelvägen, från Ventspils lite drygt 15 mil. Det är en färd rakt över öppet hav, utan några skyddande öar eller kuster.
Om den båt som idag ligger i Sjaustru lade ut från just Kuriska sjön eller om den ursprungligen
kommit från Ventspilsområdet eller någon annan av Lettlands många floder och sjösystem går inte säkert att säga. Men det är likafullt olustigt att inse att den här sortens båt härstammar från de områden där en hel del av de flyktingströmmar den framryckande Röda armén pressade framför sig hamnade, när de undan för undan drevs mot kusten.
Det känns nästan lite som ödets ironi att just den här båten, en av de allra minsta, har blivit kvar till idag när så många andra större och kraftigare flyktbåtar har försvunnit för gott. Men även båten i Sjaustru är numera ganska sönderfallen. Att bottnen saknas är i och för sig snarast ytterligare en indikation på att det verkligen är en kurėnas, eftersom dessa hade en botten av furu, medan resten av båten var av ek. Med förskeppet i vädret och aktern nedrasad ger den nästan intryck av att växa upp ur marken, eller omvänt, att vara i färd med att sjunka ned i ett grönt hav med aktern först. Och det är tydligt att den nu tippat över den punkt, då sönderfallet snabbt eskalerar. I fören har styrbordsidans bordhalsar börjat släppa från för- stäven, så att en glipa öppnats upp och blottlagt en rad av taggiga spikspetsar som inte längre har något att greppa tag i.
Inom loppet av bara några månader, under vintern 2018–2019, märks också flera tydliga förändringar. Glipan mellan styrbords bordhalsar och förstäven växer, och i aktern på babordsida, där borden tidigare spretade rakt ut i luften, lossnar en stöttande botten- stock och tar i fallet med sig bordet, som redan tidigare lossnat i en lask. Någon har föst in de lösa båtdelarna i skrovets inre, i vad som ser ut som ett försök att in i det sista hålla ihop de förlupna beståndsdelarna. Synen är nästan lite förvirrande – dels för att båtens anatomi därmed hamnat alldeles i oordning, dels för att den börjat likna en sorts livbåt för det egna vrak- godset. Men det är tveksamt om båten går att rädda. När dess beståndsdelar väl börjat lossna i fogarna är risken överhängande att lösa delar börjar spridas och försvinner, och när de når den fuktiga marken blir det också lättare för rötan att få fäste, och att träet ruttnar bort på samma sätt som redan skett med bottenplankorna.
Det har ibland påpekats att skrovhela vrak utgör en särskild utmaning för marinarkeologin, för att de helt enkelt inte erbjuder några titthål in till sin inre konstruktion och sina hemliga rum.168 Så är knappast
fallet med Sjaustrubåten. Den är så liten och öppen att den direkt avslöjar det mesta om sig själv, åtminstone vad gäller själva konstruktionen och typen.
Men också i ett så sönderfallet och nätt skrov finns förborgad information, som bara kan nås genom för- störande ingrepp. Förskeppet med de allra bredaste plankorna, vars årsringar förmodligen skulle kunna avslöja mer exakt i vilken region virket en gång växte
Bild 3.7. Förstäven (båt 28). I styrbordssidan anas de försänkta spikarna som sammanbinder de numera silverskimrande ek - borden. Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska / SMTM.
och när det fälldes, sitter fortfarande stadigt ihop och bildar ett sammanhängande sjok höjt ett litet stycke ovan marken. Det är frestande att på naturvetenskap- lig väg försöka utvinna ännu mer kunskap om båten. Men samtidigt – även om tiden är utmätt för båten i Sjaustru, bjuder den omsorgsfullt sammanfogade och nästan sömlösa skrovsidan ett tyst motstånd mot tanken på att kapas itu för att tillgängliggöra informationen i dess inre. Det är visserligen möjligt att dendrokronologisk provtagning och analys skulle kunna ge mer exakt kunskap om var och när båten är byggd, men säkert är det inte. Vad som däremot är säkert är att ett sådant ingrepp skulle rasera den sista delen av båten som fortfarande är någorlunda intakt, och som ännu ger en bra förståelse av båtens rum – hur smalt det är och hur nära vattenytan det måste ha varit för de som färdades i den. Hemligheten om var virket till den lilla båten i Sjaustru en gång hämtades och vilket år det skedde är inneslutet i de släta, silverfärgade borden och får så fortsätta att vara.
Och det är egentligen inte den exakta byggnads- regionen eller för den delen de skeppstekniska dra- gen som gör att den här båten hänger kvar i tanken, utan snarare det de antyder. Man kan säga att båten, åtminstone för mig, utgjorde ett materiellt punctum i fiskeläget; den var en detalj som drog min uppmärk- samhet till sig, som en vacker men ändå störande faktor
i en likaledes vacker men i övrigt harmonisk bild.169
Och det som störde var en aning om att båten bar på en tragisk historia. För precis som upphittarna insåg att det nog gått illa för de människor som gav sig ut på havet i den, kan man fortfarande ana samma sak flera decennier senare. Inte för att den är kapsejsad, så som den var när den hittades, utan på grund av att dess skeppsbyggnadstekniska särdrag skvallrar om en hemvist på andra sidan Östersjön. Båtar av det här slaget ska inte ge sig ut på det öppna havet.