I en betraktelse över uppspolade ting på en nord- norsk strand, där modernt plastavfall blandar sig med istidsslipade stenar och grånad drivved, låter den isländska arkeologen Þóra Pétursdóttir strandgodset bli en påminnelse om att saker ofta tillbringar långa perioder för sig själva, utanför människans sfär. Hon tänker på hur de driver iväg från oss, överlever oss och ibland kanske dyker upp igen i en avlägsen framtid och i ett nytt sammanhang, på ett oförutsägbart och opåverkbart sätt.170
Ovanför strandvallen vid fiskeläget Tubod i Fide socken på södra Gotland finns en båt som stämmer väl in på den beskrivningen (båt 29). Det är en stor, kraftig båt, som havet kastat upp på strandtunet och
Bild 3.8. Med fören pekande mot horisonten ser ”Ryssen” i Tubod på södra Gotland ut att vara redo att kasta loss igen (båt 29). Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska / SMTM.
som nu ligger där som en strandad val, eller som en sovande jätte, till synes vilande och oberörd av tidens gång. ”Det är märkligt hur den sett likadan ut i alla år”, säger markägaren, som bott i närheten och sett båten ända sedan han var barn i slutet av 1960-talet. ”Det är nästan som att den inte bryts ned, som de andra båtarna gör.”171
När han säger ”de andra båtarna” syftar han framför allt på de som brukat användas i Tubod, och särskilt det båtvrak som fortfarande idag återfinns invid den mur som kringgärdar det lilla fiskeläget. Det är resterna av en gammal gotländsk tvåmänning som ligger här. Att döma av flygfoton tillgängliga via Lantmäteriets hemsida har den inte legat där särskilt många decen- nier, för den finns inte med på bilderna från 1975.172
Numera är den ändå tämligen sammanrasad, med tunna spant och bord spretande ikapp med törnen och rester av hoprullat stängsel som trasslar sig över delar av skrovet. En och annan som nåtts av ryktet om en förmodad flyktbåt på platsen har förväxlat dessa två båtar, som ligger knappt hundra meter ifrån varandra, och om man inte så noga lägger märke till båtarnas art är det inte alls särskilt konstigt. På sommaren, när strandgräset vuxit upp, är den större av dem knappt synlig där den ligger, för sig själv och ett stycke vid sidan om vägen som leder fram till fiskeläget.
Den som ändå stegar ut över strandtunet till den större av båtarna finner ett skrov som förmodligen inte har sin like på hela ön. Det är tillverkat helt i ek och trots att det är byggt på klink är allting ovanligt kraftigt dimensionerat. De galvaniserade nitar som håller ihop bordläggningen har så stora brickor att skrovet nästan ger intryck av att vara prickigt, och grova bultar och spikar håller den likaledes kraftiga intimringen på plats. Några bastanta, fyrkantshuggna balkar som bildat ett sorts fackverk i båtens inre kan precis skönjas i marknivån, och kanske gömmer sig fortfarande resterna av en botten lite längre ned under torven. I för och akter finns i stort sett intakta tvärskott med öppningar, som att döma av rester av
kasthakar en gång kunnat stängas med luckor. Inga som helst spår av framdrivning eller roder syns på den breda akterspegeln, men över den kröker sig en grov rorkultsliknande spak som i sin aktra ände avslutas med en stor blockskiva, som för att mata ut något tungt akteröver. Med sina över dryga nio meter över stäv och nästan fyra meter breda sidor är den utan tvekan en av de största och stadigaste av alla de kvarlämnade flyktbåtarna på ön. Men vilket slags båttyp det egentligen handlar om är svårt att avgöra.
Av lokalbefolkningen är båten känd som ”Ryssen”. Inte för att den skulle vara rysk, utan för att det var så man i folkmun ofta kallat sådant som haft med Est- land eller Baltikum att göra. För det är därifrån folket i bygden har gissat att den kommit. Den anlände i mitten av 1940-talet, tom på folk, men med en ode- tonerad handgranat och en massa blodiga gasbindor ombord. I relingssidorna fanns två stora skador, som fortfarande är tydligt synliga. Det ser nästan ut som om något monster tagit en stor tugga i varje sida, och förmodligen är det spår efter någon grov projek- til, som susat genom skrovet.173 Det är på grund av
dessa skador, som gjort båten obrukbar, som den blev liggande på platsen utan att återanvändas. Traktens barn började istället leka i den och det var alltid välbetat runt omkring, eftersom fåren som gick på det trädlösa strandtunet brukade söka skugga under relingssidorna.174
Här på de sydöstra delarna av Gotland var flyk- tingströmmen från Baltikum först inte lika kännbar som den var utmed de nordöstra kusterna. Men under hösten 1944 och våren 1945 kunde man se lämmel- tåg av evakueringsfartyg som strök förbi Gotlands sydspets, då tyskarna drog sig tillbaka från Baltikum. Flera flaskposter som kastats ut av balter på väg till Tyskland guppade iland, ofta med en önskan om att upphittaren skulle meddela bekanta att de ännu var vid liv.175 Just utanför Tubod fiskades två flaskposter upp,
en lettisk och en estnisk. Den förstnämnda innehöll en hälsning från det lettiska polisregementet samt ett emblem som sprättats loss från en uniform, och den sistnämnda en lapp på vilken man kunde läsa:
Vi är estländare, färden går mot det okända på ett tyskt fartyg, vi är utan hembygd och har redan tidigare släpats bort från vårt fosterland och nu för man oss alltjämt vidare. Estniska män! Visa estniskt mannamod!
Klockan 20.15, på havet den 2 oktober 1944.176
De tumultartade dagarna kring Tysklands kapitu- lation i maj 1945 inträffade sedan vad som ibland har kallats ”den andra flykten” till Gotland, då tyska soldater men också civila, i huvudsak lettiska flyk- tingar, angjorde den sydöstra kusten. Många av dem
Bild 3.9. Blockskivan i aktern (båt 29). Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska / SMTM.
kom från Kurlandsfickan, som Tyskland hållit in i det sista. I ett försök att pröva om det är tänkbart att båten kan relateras till de här händelserna sågar jag några träprover, för att genom dendrokronologisk analys få kunskap om båtens ursprung. Analysen ger inget resultat.177
Där emot kan konstateras att den båt som senare flöt iland och blev liggande i Tubod inte var den enda som kom till trakten med tydliga sår efter kriget och med spår av blodspillan ombord. Den 9 maj strandade en stor motorbåt med 150 letter ombord vid en grusbank alldeles utanför Tubod, och några kilometer norrut, till Ronehamn, ankom tre stora landstigningsbåtar med några tiotal civila letter samt hundratals tyska soldater, av vilka många var sårade och några döda. Vid Faludden, några kilometer söder om fiskeläget, strandade ett par dagar senare en bogserbåt, som tagit en 15 meter lång landstigningsbåt på släp. Denna hade attackerats av såväl flyg som torpedbåtar, varvid fler än 30 personer hade dödats och många sårats.178
Såväl bogserbåten som landstigningsbåten, som var av järn, verkar så småningom ha sjunkit på plat- sen.179 Från dessa har dykare bärgat en bajonett, som
numera förvaras på Gotlands försvarsmuseum.180 Det
finns också andra spår av krigets dödsryckningar på södra Gotland: gravar över tyska soldater och rester av ett läger där de överlevande internerades.181 Men
med de fortfarande synliga skadorna i skrovsidan
bevarar båten i Tubod på ett sällsynt sätt en otäck ögonblicksbild av krigets slutskede. Den ligger där på stranden som ett gigantiskt fossil och minner om ett våldsamt förflutet.
När jag för första gången besöker båten sommaren 2018, är gräset på tunet gulbränt efter den varmaste och torraste sommaren i mannaminne. När jag kommer tillbaka i februari, för att ta träproverna från skrovet, är det nytt värmerekord. Gräset är fortfarande lika gult, men fåren är borta och vägen ned till fiskeläget är översvämmad. Stora vattenpölar breder ut sig runt båtens akter och det ser nästan ut som om den är i färd med att driva iväg igen, kanske för att dyka upp på någon annan strand utmed någon av Östersjöns kuster. För att ta mig ut till båten torrskodd måste jag balansera på strandvallen, som fortfarande ligger som en skyddande mur mellan skrovet och havet. De understa tvärbalkarna, som under vintern är delvis sjödränkta, visar sig i stort sett vara i nyskick när jag sågar i dem, och jag slås av hur friskt virket i båten överlag verkar vara, även om jag begränsar ingreppet till de delar som börjat lossna och hör till de mindre välbevarade partierna.
Det är tydligt att den här kraftiga båten trots allt är en överlevare. Den är så pass robust byggd att om den bara lämnas åt sig själv kommer den sannolikt att finnas kvar långt efter det att alla som använt den, eller senare tänkt på den som ett av krigets offer, gått
ur tiden. Inom överskådlig tid kommer den att ligga skyddad här, utan att röra mer på sig. Men det är inte uteslutet att den en dag kanske gör det. Flygfo- ton avslöjar att båten faktiskt inte har legat alldeles stilla sedan den kom till Tubod. Åtminstone vid ett tillfälle sedan 1958 har havet vridit den ett kvarts varv eller mer.
Då låg den fortfarande alldeles vid strandlinjen, men sedan dess har stranden byggts på och ändrat form.182 Om det stämmer som FN:s klimatpanel
uppskattar, att havet vid slutet av seklet kommer att ha stigit över en halv meter, kanske till och med bortåt en meter, är det inte omöjligt att båten återigen börjar röra på sig och kanske rent av ger sig av, efter att någon storm brutit igenom strandvallen, spolat bort sedimenten och sjösatt skrovresterna.183 Båtens
dagar som funktionsduglig må vara över, men den kan mycket väl leva vidare ändå, som drivgods eller som översvämmat vrak på havsbottnen.
Under sina besök till den nordnorska stranden – som hade kunnat vara nästan vilken havsstrand som helst – konstaterar Þóra Pétursdóttir att det är just de varaktiga, seglivade tingestar hon finner bland strandgods och strandstenar som tydligast visar att ingenting egentligen är statiskt, utan hur allt är på drift bortom vår kontroll.184 Det är en tanke som
också utvecklats av Sara Ahmed, fast då snarare i fråga om människans villkor, och inte tingens. I sitt resonemang använder hon just båten som en allegori om den mänskliga tillvaron, och menar att även om framtiden alltid är svår att förutse vill vi gärna tro att vi kan kontrollera våra båtar. Att försöka göra det är också helt nödvändigt, menar hon, för somliga fram- tidsscenarier är definitivt bättre än andra. Det finns framtider som är värda att styra mot, på samma sätt som det är klokt att försöka styra bort från andra. Och även om saker och ting i slutänden sällan blir riktigt som vi trodde, är just själva känslan av att vi kan kontrollera vår färd, eller våra båtar som hon säger, en viktig nyckel till lycka. Att staka ut kursen och färdas mot ett önskat mål är grundläggande för människans välbefinnande.185
Även om vi inte kan veta säkert, kan vi föreställa oss ungefär vilka val de människor som senast färda- des i båten i Tubod stod inför, vilken framtid de ville undvika och vilken de istället siktade mot. Vi vet också att försöket att nå dit inte verkar ha lyckats. Stående vid det kraftiga ekskrovet, som för närvarande funnit ro på strandtunet, och som har alla förutsättningar att bevaras i många århundraden framåt, är det lätt att börja undra över vilken framtid vi styr mot idag, var morgondagens konflikter kommer att bryta ut och mellan vilka stränder framtidens klimatflyktingar kommer att färdas. Det är frågor båtvraket i Tubod kan väcka, men förstås inte besvara.