I slutet av september 1968 satt en påtagligt nervös Ingmar Bergman542 i sitt hem på Fårö och väntade
på att klockan skulle gå och att kvällstidningarna med de senaste recensionerna skulle levereras. Dagen innan hade hans film Skammen haft premiär på bio- graferna, med Max von Sydow och Liv Ullmann i huvudrollerna.
Skammen, som spelades in på Fårö, var en skildring av kriget, som äger rum i periferin: ”Utkantskriget där förvirringen är total.” 543 Tanken var att försöka
skildra krigets våld så realistiskt som möjligt och att samtidigt göra ett inlägg i samhällsdebatten om Vietnamkriget. Men hjälp av napalm sattes eld på ett flertal av Fårös ödegårdar och skogar och under stort dån (och till fasa för en del av traktens barn) gick inhyrda stridsflygplan till fingerade attacker. Men en minst lika viktig avsikt med filmen var att fokusera Att somliga ting är mer laddade än andra, att de ska-
par trygghet, skänker glädje eller väcker minnen har konstaterats många gånger om. Människor som har möjlighet tenderar att bära med sig några av sina mest meningsbärande objekt genom livet. Det kan handla om alla möjliga slags ting där både ljusa och mörka minnen, erfarenheter och relationer hakat fast.537
Att som utomstående identifiera vilka föremål som anses särskilt emotionellt laddade i en främ- mande kultur, eller hos en viss grupp av människor, är sällan lätt. Det kan mycket väl handla om till synes helt vardagliga saker, som varken är monumentala eller värdefulla, men som ändå tillskrivs en särskild betydelse. Inte sällan handlar det om föremål med en historia, som ärvts eller övertagits från en tidigare ägare. Som de medförda vävtyngder som påminde gifta och utflyttade väverskor i bronsålderns Grekland om deras rötter.538 Som de föremål som skickas hem till
de anhöriga när en nära familjemedlem ryckts bort i krig eller andra katastrofer.539 Eller som de flyktbåtar
som sparats av släktingar till de som en gång flydde i dem, för att de förknippas med en framliden anhörig och utgör en viktig hörnsten i familjehistorien.
Kvarlåtenskapen efter avlidna personer har ofta en påtaglig emotionell laddning. Det gäller inte minst sådant som är nära förknippat med den som gått bort. Föremål som tidigare existerat utanför vårt blickfång och medvetande aktualiseras och kan plötsligt upp- levas som särskilt känsloladdade.540 På det hela taget
påminner den kulturella förståelsen av arv mycket om det västerländska perspektivet på kulturarv. Den vilar på idéer om att historiska spår har ett särskilt egenvärde och helst bör förvaltas för kommande generationer. Men att spara allt är knappast görbart.
Den cirkulation som sätts igång när en människa går bort och hans eller hennes materiella universum av förvärvade och sparade ting kollapsar är speciell, både på grund av det emotiva fält som uppstått kring sakerna och eftersom arvtagaren inte själv valt att förvärva och ansvara för dessa ting. Det faller på arvtagarens lott att ta ställning till och fatta beslut om de ärvda ting- ens fortsatta öde; att bestämma vad som ska behållas,
på krigets verkningar, vad det gör med människor och relationer.544
I centrum för handlingen står ett ungt barnlöst musikerpar som tagit sin tillflykt till en avlägsen ö för att undkomma ett annalkande krig. När våldet ändå når ön slås deras tillvaro i spillror och de kon- fronteras med nya och förfärande sidor av sig själva och av varandra. I filmens avslutande scen befinner sig huvudpersonerna i en båt, på flykt från den mar- drömsliknande verkligheten: ”När samhället slutar fungera mister huvudpersonerna sina referenspunkter. Deras sociala relationer upphör. De faller handlöst. Den svage mannen blir brutal. Kvinnan, som var den starkare, bryter samman. Allting glider ut i ett drömspel som avslutas i flyktbåten.” 545
Efteråt var Bergman särskilt nöjd med just den här avslutande delen av filmen, och skildringen av vad han kallar ”det inre kriget”, som kulminerar i flykt- båtsscenen.546 Det är verkligen en mycket stark och
obehaglig scen, som pågår under drygt åtta minuter och nästan helt saknar repliker.
Huvudpersonerna befinner sig på en stenig strand, där ljudet av en motor varslar om att en båt nalkas. När den lilla odäckade båten ett ögonblick senare dyker upp skyndar flera människor som hållit sig gömda i närheten ombord, och när den backar ut från stranden är den fylld av påbyltade flyktingar,
väskor och knyten. Det är höst och kallt, men utan- för strändernas svall är havet kav lugnt. Efter ett tag dör motorn och de ombordvarande tar till årorna, men när natten kommer ger de upp och låter båten driva. Skepparen, som tagit betalt av var och en för att ta dem med, ger upp hoppet, låter sig tyst glida ned i havet och blir borta.
När morgonen gryr delar sällskapet på några bröd- skivor och dricker det sista av det medhavda vattnet. Havet är fortfarande alldeles stilla, endast båtens knarrande och skvalpet mot klinkhaken hörs. Männi- skorna tycks sjunka in i ett dvalliknande tillstånd, som bryts av att de driver in i ett bälte av döda soldater, som flyter kring båten i sina livvästar. Kropparna föses åt sidan med hjälp av båtshaken och de flyende tar återigen till årorna, för att komma bort från den fruktansvärda synen och stanken. Båten är nu långt ute på ett öde hav och ser ut som en liten mörk prick på den blanka vattenspegeln. Den kvinnliga huvud- personen slumrar in vid båtens för och drömmer. Så slutar filmen, och publiken lämnas i ovisshet om hur det går för det eländiga sällskapet.
Av manus till Skammen framgår att Bergman själv inte tänkte sig ett lyckligt slut för sina rollkaraktärer. Där blir det också tydligt att scenen med flyktbåten från början var tänkt att utgöra en ännu större del av filmen, men att flera partier aldrig spelades in eller
klipptes bort. Enligt det ursprungliga manuset skulle en stridsvagn dyka upp på stranden i samma ögonblick som båten lade ut och en högtalarröst skulle ropa ut de svek, förräderier och förbrytelser de flyende gjort sig skyldiga till, för att avsluta med de förnedrande orden: ”Vi låter er fara, därför att ni är en skam.”547
Båtfärden skulle sedan vara i sju hela dagar, varunder flera av de ombordvarande skulle dö och lämpas över bord. En ubåt skulle dyka upp men sedan försvinna igen (den delen spelades faktiskt in, men togs bort i klippningen). Ett oväder skulle bryta loss och slutligen skulle även de två huvudpersonerna duka under.548
Bergman hade lovat sig själv att Skammen skulle vara en alltigenom realistisk film, vilket är en förkla- ring till de bearbetningar och strykningar som gjordes. Även om fartygskatastrofer inte saknades under andra världskriget tycks scenen med de döda i livvästarna som hämtad från skildringarna av Skagerrakslagets horribla kölvatten under första världskriget.549 Döds-
fall, liksom de prövningar i form av motorhaverier, törst, misströstan och oväder som i övrigt drabbar de Bergmanska flyktingarna, har likaledes väldokumen- terade motsvarigheter i de baltiska båtflyktingarnas erfarenheter. Vad inte många tittare och recensenter kände till, men som Bergman säkerligen var inför- stådd med, var att den båt som agerade flyktbåt i Skammen faktiskt varit en riktig flyktbåt (båt 18).
En av de Fåröbor som var med och hjälpte till under inspelningen har senare berättat om båtens historia:
Det var en Estlandsbåt som kom till Fårö med baltiska flyktingar under andra världskriget. Vi hittade den på Nårsta Aura, begravd i sanden efter några stormar. Då hade den ett hål i varje sida, men båten lagades och sedan använde pappa och grannen […] den att fiska med. Den låg vid bryggan på Skär och Bergman fick se den och byggde om den. Durken höjdes och så skulle den vara svart så den målades om.550
Av bevarade arkivhandlingar framgår att åtminstone fem till sex båtar lämnades vid Norsta Auren på norra Fårö och att flera av dem begravts i sanddynerna vid tidpunkten för utlämningen och avfärdades som vrak. Exakt vems den båt som användes i filminspelningen var från början och varifrån den lade ut är svårt att avgöra. En av båtarna vid Norsta Auren var av järn, och flera verkar ha varit antingen för långa eller för korta för att kunna stämma med den bevarade båten. En båt från Ösel, AR 86 som anlände den 22 sep- tember 1944, var av ungefär samma storlek, liksom en båt från Pärnu, PÄ 40, som anlände dagen efter och vars motor den ena av de två Fårögrannarna hade i förvar innan den senare utlämnades. Alldeles
Bild 8.2. Filmstjärnebåten, som känns igen på sin karakteristiska halkip, förvaras i en för ändamålet uppförd byggnad på Fårö och ser sällan dagens ljus (båt 18). Foto: Mirja Arnshav.
omöjligt är det kanske inte heller att det skett en sammanblandning, och att båten trots allt hämtades från en annan strand.551 Fåröborna som tog hand om
den hade bägge flera estniska båtar och motorer i sin besittning, hämtade från Norsta Auren eller bärgade och köpta från andra uppläggningsplatser.552
Hos de nya ägarna kallades båten bara för ”Flykting- båten” eller ”Estlänningen”. Den användes i många år för fiske, och en av familjemedlemmarna, som hade svåra problem med astma, brukade också ro ut med båten bara för att andas, eftersom besvären minskade i den friska havsluften. Efter inspelningen av Skammen fortsatte båten att användas ännu en liten tid – åtminstone målades den vit igen – men så hände något som fick båtens öde att ändra riktning. En familjemedlem gick bort, och eftersom båten var så associerad med den bortgångne togs den upp på land för att aldrig användas igen.553
Ibland kan föremål som det gör ont att se, men som man ändå vill spara som minnen, behöva för- varas utom åsyn. Så flyttade till exempel Sjöhistoriska museet bogvisiret från Estonia bort från allmänhetens åsyn i den hamn där det först stod till en mer avskild förvaringsplats, eftersom förbipasserande tog illa vid sig av att behöva konfronteras med vrakdelen i sin vardag.554 För de sörjande på Fårö blev lösningen att
bygga in den sparade båten i ett litet annex till en
befintlig byggnad, med dörrar så smala att den inte kunde tas ut igen med mindre än att väggarna revs. Så har båten stått sedan slutet av 1960-talet555 – tagen
ur bruk och nästan helgad, som ett materiellt minne som inte får besudlas av ytterligare användning. Muse- aliserad skulle man kanske kunna säga, fast i ett uthus istället för i ett museum.
När jag besöker ”Estlänningen” har fastighets- ägaren inte varit inne och tittat till den på många år. Dörröppningarna är reglade med hänglås och vi måste baxa undan ett tungt skåp för att kunna glänta lite på dörren och tränga oss in. Därinne i dunklet ligger den, täckt av fiskenät, vakare, åror och andra grejer. Vi står alldeles intill båten, men har ändå svårt att riktigt se den. Det trånga utrymmet och mörkret medger ingen överblick, och bråten som ligger över och omkring den gör också sitt till för att dölja den.
Vad som däremot framgår tydligt är hur båten särbehandlats. På fastigheten ligger många olika båtar, några är i vattnet och några står på land, några är täckta och andra stadda i långtgående förfall. Ingen av de gamla uttjänta båtarna är omhändertagen på samma sätt som ”Estlänningen”. Till de sämre beva- rade hör faktiskt en annan estnisk flyktbåt, en lite mindre och likaledes anonym båt, som kom i samma veva och vars estniska ursprung intygas av flera äldre Fåröbor (båt 19).556 Under de senaste decennierna
Bild 8.3. Tidens tand har gått hårt åt den av gårdens tillvaratagna flyktbåtar som inte har underhållits utan förvarats utomhus (båt 19). Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska / SMTM.
har bordläggningen släppt och ruttnat bort. Ställvis återstår bara själva intimringen, ett skelett av vad som en gång var en fungerande båt. ”Familjen hade bara råd att underhålla en båt, och därför blev den här liggande efter att den dragits upp”, förklarar sonen till den man som lät bygga in båten.557
I hans berättelse om släktens erfarenheter av flyk- tingarna kan anas ett stänk av skam. Han undrar om allt gick riktigt rätt till när båtar och motorer kom i Fåröbornas ägo. Han har hört ryktas om att somliga i släkten sköt varningsskott över huvudena på annalkande flyktingar, medan andra istället öpp- nade sina hem och tog hand om dem.558 För honom
aktualiserar båten ungefär samma tankar som skild- ras i Skammen – och som ytterst kom till uttryck i de utrensningar och angiverier som ägde rum i det ockuperade Baltikum – nämligen att oväntade kris- situationer ställer människor inför svåra vägval, och får dem att upptäcka nya och inte alltid fördelaktiga sidor av sig själva.
Vad som verkligen hänt kring den här båten är idag svårt att rekonstruera. De äldre generationerna, de som gjorde i ordning och använde båten, verkar i alla fall ha haft ett alldeles okomplicerat förhållande till dess estniska förflutna, och använt båten på vardaglig basis. För dem blev båten problematisk först i sam- band med att dess ägare gick bort. Sedan den drogs upp på land har den kommit att förknippas med en blandning av sorg och minnen, som varit smärtsamma att beröra och som inte alla i familjen velat tala om. Men den förlust som från början gjorde att båten stängdes in är av naturliga skäl inte fullt lika påtaglig för nästföljande släktled. Högst påtaglig är däremot båtens speciella närvaro bakom stängda dörrar, som sparad men på samma gång dold för ögat. Kanske är det rent av den här placeringen som har gjort att dagens ägare börjat fundera över dunkla, förträngda historier associerade med flyktingarnas ankomst?
Samtidigt som den här båten har sin alldeles unika historia, är den också en del av en större historia om flyktingarna som kom till Fårö. Det vore synd, menar den nuvarande ägaren, om den historien skulle blekna bort med den äldre generationen. Att ursprungligt namn, ägare och hemort för den båt han förvarar inte med säkerhet verkar gå att fastställa gör honom däremot ingenting alls, utan är nästan bara en lättnad. Han vill inte bli kontaktad av några estniska ättlingar, förklarar han.559 Jag bestämmer mig för att inte söka
mer i arkivet efter den försvunna identiteten och tänker på hur den ryska författaren Maria Stepanova i sin bok Minnen av minnet beskriver sina försök att utifrån fragmentariska spår teckna sin familjehistoria som ett självbedrägeri. Ansatsen att på så vis gjuta liv i de sedan länge bortgångna leder egentligen ingenstans, konstaterar hon. Och när hon beskriver sitt sökande
efter vissa specifika människor i historien målar hon upp en scen, som faktiskt påminner en hel del om den Bergmanska skildringen av hur flyktbåten kringgärdas av flytande döda kroppar, som måste fösas åt sidan med en båtshake:
Det var som om jag seglade fram i en skör liten jolle på en mörk, grumlig sjö, och när jag kikade ner över relingen steg hopar av bleka ansikten upp från botten. Allt fler blev de – de flöt upp som knödlar i en överfull kastrull med kokande vatten. Men det gick knappt att urskilja några, för att göra det måste man ta den tunga båtkroken och hala in de närmaste; och jag tog i dem och jag granskade dem, men aldrig att jag fann den jag sökte. Bland alla dessa ansikten med deras stumma läppar fanns inte mina – och inte heller fanns det plats över i jollen, för det var redan fullt i fören av olika packsäckar med oklart innehåll. Precis som i drömmen fanns det inget slut på allt detta, bara en tyst, hopplös rörelse som aldrig förändrade omöjligheten att ta någon av dem med sig eller ens lysa upp ett par stycken med en ficklampa så att man kunde se vad de ville säga med sina tysta munnar, halvöppna – som på glänt. Men hur välja – och kunde man ens göra det?
Kanske var det bara ett självbedrägeri att tro att man alls hade makten att förlänga någons jordeliv genom att ge dem chansen att klamra sig fast en stund uppe vid ytan, att vistas i ljuset en sista gång innan de sjönk ner för alltid i det fullständiga, slutgiltiga mörkret.560
Inte långt från platsen där båten ligger finns Berg- mancenter, som får statligt stöd för att förvalta Ing- mar Bergmans konstnärskap. Hans arkiv, där bland annat regimanuset till Skammen ingår, är listat som världsminne av Unesco. Filmens och verklighetens flyktbåt, och de berättelser den utgör en del av, lever en mer undanskymd tillvaro. Men den står bra där den står, menar ägaren, som inte har några planer på att överhuvudtaget göra något med den. Det är nästan som om byggnaden vore ett relikvarium och båten en sorts relik över en avliden släkting, och lite grann också över det Bergmanska filmskapandet. När jag har gått låser han dörren igen, och vi hjälps åt att baxa tillbaka det tunga skåpet. Det kommer förmod- ligen gå många år innan någon öppnar till båten igen.