”… på det yttersta af dessa dagar”
Från jorden stiger en dimma/af hatets och lidelsens brunst,/som lägrar i träsken en imma,/en dödssvettens giftiga dunst./Nu är det vår jord, som sig vrider,/i yrande feber och kramp./En ryttare öfver den rider/med blodstänk i hovarnas stamp.//Rödt sipprande ned genom skyar/i dimman står solskifvans sken,/och kantad af brinnande byar/går vägen bland skallar och ben./Med mulen, som utandas pesten/kring nejden af hunger och nöd,/i tygeln mot bringan hålls hästen,/i skridt av sin ryttare Död.//Ja, dödsriket följer hans hälar,/hans ridt på den blackota häst,/och helvetets osälla själar/hans hvinande glafven ha hvässt./Befall-ningen vardt honom skrifven/att tusenden döda med svärd/och makt att föröda gifven/till fjärdedelen en värld.29
Krigsdikten i vilken det pågående världskriget förvandlats till det klassiska domedagslandskapet där Apokalypsens ryttare drar fram med vässad lie precis som i Uppenbarelseboken,30 publiceras i Idun i början av oktober 94. Såväl det arkaiska bild- och symbolspråket som de ålderdomliga ordvalen och ordföljden för tankarna till en föreställd medeltid snarare än till 900-talet. Här finns inga referenser till modern vapenteknologi eller till specifika platser, personer och händelser som skulle kunna länka berät-telsen till kriget år 94. I stället träder läsaren in i en mytisk, apokalyptisk värld av undergång och kaos där solen är på väg att gå ned och helvetets osälla själar har vaknat och är på väg upp ur underjorden. Bilder från en annan europeisk katastrof av liknande dimensioner, digerdöden, väcks till liv: dödens häst utandas rentav ”pest”. Dikten illustreras med en teckning föreställande en utmärglad, spöklik figur i svart kåpa med svärd på en svart häst.
Genom veckopressens fatalistiska berättelse går en tydlig apokalyptisk linje, synlig till exempel i krigsbenämningar som ”Katastrofen”, med stor bokstav och i bestämd form. Uttryck som ”Världen har på det yttersta af dessa dagar”, ”den stora häxsabbaten”, ”syndafloden”, ”vår domedags tid”, ”mänsklighetens fasansfulla blodsnatt” och ”den stora ondskans tider” pekar i kiliastisk riktning.131 Vecko-Journalens dikt ”Jul 94” målar upp en rasande världs yttersta dagar med dånande åskor och rasslande svärd under en skymmande, blodröd himmel.132 Detsamma gäller Martin Kochs tröst-lösa ”Brännoffer” från samma år, om en förödd, sönderbränd och öde jord med väldiga likhögar, där himlen är förmörkad av svart rök från ”fasornas altaroffer”.133
Veckopressens undergångsteman hämtas både från de bibliska berättel-serna om syndafloden och apokalypsen och från den nordiska mytologins Ragnarök, fimbulvintern, Idavallen och surturbranden.134 En nyhetstext i
Allers 96 talar till exempel i profetiska, närmast apokalyptiska ordalag om
förberedelserna för ”det stora Ragnarök” som man spår kommer att inträffa samma år: ”På jord, på haf, i luft skola slutligen de strider utkämpas som komma att afgöra världens öde”.135 ”Nu är den eviga Fimbulvinter […] Här, där hofven mot kroppar slinter, här går vägen mot Ragnarök” heter det i en dikt i Idun.136
Apokalypsen är emellertid inte entydigt knuten till det mytiska förflut-na. Även den senaste vapenteknologin placeras in i de bibliska visionerna av en förintande slutstrid. Stridsvagnen ses till exempel som ett vapen med förebilder i bibelns domedagsprofetior och medeltidens apokalyptiska vi-sioner.37 I maj 96 publicerar Allers teckningen ”Framtidens krigsmaskin. En amerikansk fantasi”. Krigsmaskinen, en väldig stridsvagnsprototyp på larvfötter, hög som ett tiovåningshus, avbildas underifrån när den rullar fram demolerande allt i sin väg. Människornas pyttekanoner förmår ingenting och själva flyr de i panik som små myror. Det är den slutliga domedagen i science fiction-tappning formulerad i poetiska, profetiska ordalag:
Ur dess elfva fruktansvärda eldgap utslungas tontals spränggranater, och under dess hjul krossas allt till stoft och rykande ruiner. Då försvinna fästningar och skyttegrafvar, skansar och skogar, broar och städer, allt så att säga utkaflas, utslätas, och de verkningar som de moderna vapnen nu åstadkomma äro som nålstyng i jämförelse med den förintelse som denna krigsvält skall åstadkomma på sin väg.38
Visserligen finns denna fruktansvärda konstruktion ännu bara på papperet, men ”hvad som är fantasi i dag är kanske realitet i morgon”. Det är närmare mellan oss och ”framtidens krigsmaskin” än avståndet mellan Napoleonkri-gens vapen och världskrigets, skriver Allers och konstaterar att om hundra år är krigsvälten kanske verklighet: ”Lyckliga de som icke behöfver upplefva denna kulmination af mänsklig dårskap och förstörelselusta!”39 Blott två år senare tycker sig tidningen med stridsvagnens uppfinnande ha fått se den apokalyptiska fantasin besannad.40
I en notis om hur britterna satt in stridsvagnar mot turkiska skyttegravar i Palestina, där själva krigsskådeplatsens lokalitet naturligtvis förstärker det bibliska och apokalyptiska, heter det: ”’Dödsvagnen från Jaggernaut’ har blifvit verklighet, de arabiska sägnernas fantasividunder visar sig här för
arabens och turkens förfärade blickar.” Stridsvagnen gestaltas här på en gång som ett gudomligt vapen mot de otrogna och en ”åsksmäll” som väcker och inviger den ”slumrande Orienten” i modernitetens fasor.141
Apokalypsen är en variant av den urgamla, allmänmänskliga och universella berättelsen om den eviga kampen mellan gott och ont, mellan ordning och kaos, men med minimalt inblandande av det dagspolitiska. Det är en arketypisk berättelse bortom tid och rum med djupa rötter i kristen metaforik och mytologi, som här överförs på första världskriget. Det var ett språk som vid den här tiden var allom bekant; de bibliska berättelserna var självklara och levande delar av den svenska kulturen och språket.
Enligt Jay Winter fyllde apokalypsen flera funktioner. För det första löste den de rent litterära och visuella svårigheterna att gestalta detta krigs monumentala dimensioner, som föreföll trotsa alla realistiska beskriv-ningar. Apokalypsen erbjöd ett alternativ till den historiska narrationen. Den apokalyptiska tiden är en annan än den historiska; att gå tillbaka till apokalypsen är att lämna den realistiska framställningsformen därhän. För det andra flyttade den fokus från det individuella och flyktiga till det kollektiva och tidlösa. För det tredje utlovade den omstörtning, en försäkran om högre sanktionerad dom och rättvisa. Den apokalyptiska berättelsen ignorerade den efterhand allt mer poänglösa diskussionen om vem eller vad som orsakat kriget. Apokalypsen var en straffdom över en hel civilisation, inte en handfull inkompetenta ledare. Skuldbördan lades på allas och ingens axlar. Apokalypsen och andra bibliska allegorier blev ett narrativt redskap bortom det realistiska och det abstrakta. Men därmed vred de samtida europeiska författarna och konstnärerna också tillbaka den kulturella klockan till en svunnen tid då urgamla kiliastiska föreställningar om tidens ände, ordningens sammanbrott och den yttersta domen var en del av vardagsspråket.42
Vad gäller Sverige hävdar historikern Margareta Åman att det offent-liga samtalet i krigets slutskede präglades av undergångsstämningar och apokalyptiska profetior, förstärkta av revolutionshotet och spanska sjukans härjningar. Dagspressen beskrev till exempel influensaepidemin med ett emotionellt laddat bildspråk fullt av apokalyptiska och mytiska liknelser av typen ”dödsdans” och ”mordängel”.43